Nattliga tankar

Gårdagskvällen spenderade jag med min käre vän, vi hade en otroligt massa att prata om eftersom vi inte setts på hela tio dagar. Vi planerar en roadtrip i usa nästa sommar - med en massa olika teman, tänk Veronica Decides to Die , freedom och to thyself be true - vi kommer att blogga allting så när det händer får ni lov att följa med.

Hur som helst kunde jag inte sova när jag kom hem, jag låg och tänkte en massa och fick en massa bra ideer. Varför är jag som mest kreativ mitt på natten?

Borde sluta jobba och skriva en bok i stället.

Att vara ärlig och att vara fri

Något jag lär mig mer och mer av är ärlighet. Jag brukade vara en expert på att ljuga, att främhäva mig själv som en annan person, att låtsas om som att saker och ting var bättre, att leva ett dubbel-liv. Name it, jag gjorde det. Till slut var jag så bortappad i mina egna lögner att jag inte visste vem jag själv var.

Ärlighet för mig handlar inte så mycket om att inte ljuga, utan det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Att våga vara sig själv i alla lägen. Att strunta i vad folk tycker. Att strunta i andras förväntningar, åsikter och tankar. Att gå din egen väg.

Jag lever inget dubbelliv längre. Jag vågade berätta sanningen om hur det var, och nu när jag har hittat min väg tillbaka till mig själv, den Sofia som jag är, vill jag kunna gå min väg genom att alltid vara ärlig mot mig själv. Våga vara mig själv i alla lägen, våga kunna gå den vägen jag väljer gå och strunta i förväntningar, tankar och hopp från folk som tittar på. Det leder till en sådan enorm frihet, att sluta bry sig så mycket om vad andra människor kan tänkas tycka om mig.
Och vet ni vad, att om dem överhuvudtaget ödslar tid på att ha en massa åsikter om mig, så är det deras problem, inte mitt!

Så fort jag har sett över min finansiella situation och har försäkrat mig om att jag kommer att ha råd att kanske leva arbetslös en månad eller två så tänker jag säga upp mig. Och vet ni vad, min manager samt diverse andra människor på jobbet kommer säkert tycka en massa saker. De kommer säkert skvallras på kontoret.
Och jag bryr mig verkligen inte ett jäkla skit. De får tycka vad dem vill, jag vet att jag är för stolt och har för mycket potential för att hänga på en arbetsplats som får mig att må dåligt. Förr i tiden skulle jag tänkt annorlunda, jag skulle ha oroat mig för vad folk skulle ha tyckt.
No more, phew, what a freedom!

Skriver säkert vidare på detta ämne en annan gång, good night now.

Ida på besök

Igår kom min älskade vän Ida på besök hem till mig. Vi brukade bo ihop i tre år så det är klart att jag saknar henne otroligt mycket, därför var det verkligen superkul att hon kom och hälsade på. Vi spenderade kvällen med att äta mat och titta på knäppa tv-program på tv 3. Hon sov över här och har precis gått iväg till jobbet.

Jag är på så mycket bättre humör idag, tänk vad lite vila, kaffe och vänner kan göra? Idag ska jag fortsätta att söka jobb och senare ska jag iväg till Highstreet Kensington och träffa Stina.

Hörs senare!

New hair

Igår var jag och klippte mig hos Jo Partridge i East Dulwich. Jag var så otroligt trött på mitt hår som bara hängde, därför klippte jag av det en bit. Jag är jättenöjd! Dessutom hade jag en otroligt duktig kille till frisör, jag trivs faktiskt bättre med män som klipper mig, de vågar oftast ta lite mer initiativ och vågar lite mer.

Stop wanting, start appreciating.

Vaknade alldeles för tidigt i morse. Har ont i ryggen, nacken, dessutom verkar det som om jag tappat bort min ipod-sladd. Strax efter jag slutat leta lyckades jag sparka foten mot sängkanten.

Efter att ha svurit, förbannat mig och kännt att allting bara är åt skogen så satte jag mig ner, lyssnade på The Mountain Goats som sjunger 'I am proud to be alive'.
Vilken jäkla påminnelse. Och helt plötsligt kändes allt mycket bättre. Nu ska jag försöka komma ihåg det under dagen, och gå efter mottot...'Stop wanting, start appreciating.'

Ta hand om dig

Fy sjutton vad trött jag är. Kära läsare, jag behöver en paus. Jag behöver sitta ner och ta det lugnt, sluta stressa, sluta gå upp klockan 5, sluta försöka få det att fungera.

Mamma sa 'ta hand om dig själv'. Så det är precis vad jag tänker göra, i morgon är det skola, men på torsdag samt fredag ringer jag in och sjukanmäler mig till jobbet.
Det ger mig även en massa tid till jobb-sökande. New job now, please?

Jag är enormt tacksam över att bo i England och inte i Sverige, här finns det möjligheter, här behöver man inte stanna kvar på ett jobb man inte trivs på eftersom man alltid kan få ett nytt.

Nej, nu måste jag försöka sova, kroppen vill men hjärnan går på 1000 tankevarv/sekunden.

Piss off, will you?

Idag har jag:
- Gråtit på tåget
- Växlat mellan att ha kännt mig superledsen/arg/besviken/skamsen/värdelös
- Gått runt på Sainsburys i cirklar
- Suttit mig ned mer en hemlös utanför Sainsburys och pratat med honom, samt köpt mat till hans hund
- Lagat kyckling inlindad i bacon...WOW!
- Haft min vän Helene över på middag

Japp, det har varit en riktigt jobbig dag. Jag hatar att jag är så jäkla överkänslig, när något gör ont så gör det verkligen ont.

Funderar på att leva på min klumpsumma från CSN ett tag och inte gå tillbaka till jobbet, satsa allt på att hitta ett nytt jobb i stället. Orkar inte riktigt berätta vad det är nu, men staffteamet på jobbet verkar vara riktiga bittra backstabbers.

PISS OFF är det enda jag har att säga, just nu.

Seasonal Affective Disorder

Jag tycker inte om vintern, jag hatar morkret som infinner sig och har tror sjalv att jag lider av SAD (Seasonal Affective Disorder) . Forra aret var det fruktansvart, jag har aldrig gatt in i en sadan depression som jag gjorde da under julen. Jag var helt besatt av otroligt morka tankar, sov bort hela julen och madde piss. Det var som varst i december och januari men blev inte helt bra forens varen kom da allting blev mycket ljusare. Jag har pa de senaste veckorna kannt av vissa symptom igen och har darfor bestamt mig for att kopa en ljuslampa med artficiellt solljus. Jag hoppas att det kommer att hjalpa! Darfor ska det aven bli valdigt skont att jag inte ska aka hem till Sverige och fira jul i ar eftersom det ar annu morkare dar an i England.
Kan inte bestamma mig for vilken lampa jag ska kopa dock, ar det nagon av er som har nagon erfarenhet? En stark, bra lampa eller en 'sun rise' lampa med kombinerad vackarklocka?

lata kissar

Mina katter är så jäkla lata. Dem sover hela tiden, ibland funderar jag över om det är normalt. Min katt hemma i Sverige brukade åtminstonde fånga en fågel eller två, ni vet, röra på benen. Elsa och Astrid motionerar genom att springa upp för trappan några vändor och får sin friska luft genom att gå ut och sätta sig på taket och stirra. Men deras absolut största intresse är att sova och bli klappade. Jäkla stadskatter! :)

Jag har haft en väldigt skön morgon, vaknade vid 8 och kollade klart på en dvd i sängen, ringde mamma, drack kaffe och åt frukost. Nu ska jag bege mig ut i regnet och lämna in min cykel för service. Efter det bär det av till Croydon, ush, jag hatar verkligen att jobba helger...man borde få fyrdubbelt betalt!

Ha en bra lördag.
S x

Självförtroende inom karriären...

Jag har lärt mig något nytt om mig själv. Något nytt att arbeta med. Det handlar om självförtroende, självkänsla och min karriär.

Jag förstod för ett litet tag sedan att jag ofta söker mig till jobb där jag är överkvalificerad eftersom jag har någon slags rädlsa inom mig att inte klara av mina åtaganden. Därför, om jag söker mig till något där jag är överkvalificerad och därmed helt säker på att klara av jobbet, så behöver jag inte vara rädd för att det ska gå dåligt. Nackdelen med detta är dock att när jag börjar på sådana jobb blir jag snabbt uttråkad, jag blir irriterad, jag tappar lusten att vara där väldigt snabbt. Dessutom kan jag även känna mig väldigt skamsen över varför jag inte har 'kommit längre'...så att säga. Jag vet att jag har skyhöga krav på mig själv och att det inte heller är så otroligt hälsosamt, men dessa krav kommer inte på grund av en dålig självkänsla - de grundar i att jag vet om min potential, och om jag inte använder den känns det som en waste.

Den här veckan har jag börjat förstå att jag har ett val, att göra vad sjutton jag vill. Jag har länge kännt mig väldigt kluven till om jag överhuvudtaget vill arbeta som terapeut eller inte, och jag har faktiskt bestämt mig att jag inte vill det. Inte just nu i alla fall. Det är inte riktigt min grej, nu går jag ju en psykoterapeut-utbildning men som tur är leder den även till en Master of Science i psykologi också så jag behöver inte arbeta som terapeut om jag inte vill! Det är verkligen en skön känsla att ha tagit detta beslut nu, jag följer mitt hjärta, skiter fullständigt i vad folk tycker och säger...'Nej, jag vill faktiskt inte!'.
Hur som helst, på grund av detta lilla beslut har nya dörrar öppnats för mig. Jag tänker strunta i att försöka göra en karriär i social care för tillfället, och har nu i stället börja söka lite mer akademiska jobb. Social care är något som jag alltid har jobbat med, och jag känner mig otroligt säker när jag jobbar nära människor, men jag vill prova något nytt. Och med en utbildning i psykologi kvalificerar jag till en massa spännande jobb i den akademiska världen - speciellt i forskning.

Jobbet som jag sökte till idag är otroligt attraktivt. Det skulle verkligen vara en dröm. Jag matchar all kriteria, nu hoppas jag bara på en intervju. Jag jobbade på ansökan i fyra timmar idag, dessutom promenerade jag till institutet för att lämna in den eftersom jag inte litar på posten. Nu kan jag bara hoppas. Och och om jag inte får det, så har jag ändå byggt upp mitt självförtroende rejält endast genom att söka det.

Under de senaste åren har jag blivit som en helt annan tjej. Men det finns ständigt delar hos mig själv som jag jobbar med. Jag har lärt mig att umgås med andra människor nykter, jag har jobbat på min självkänsla något helt enormt, jag har blivit en otroligt mycket mer självsäkrare människa i de flesta situationer. Nu har jag tagit ett steg till i min lilla utveckling, nämligen, steget till att våga något nytt, erkänna att jag är precis lika kapabel till att få ett otroligt bra akademiskt jobb som alla andra. What a relief! :)

Cappuccino i Peckham

Jag sitter på ett supermysigt cafe i `Bellenden' , Peckham, och dricker en supergod cappuccino. Jag är superpeppad!

musik minnen

Jag har nu tillåtit mig själv att ha en väldigt lugn förmiddag, jag har dushat och ätit gröt samt lyssnat på en massa ljuvlig musik med mina nya högtalare. What a difference, det finns ingen genväg till det perfekta ljudet, preis som Farbror Barbro säger! :)

Jag har bland annat lyssnat på The Mountain Goats - underbart, ett hett tips för er alla. Jag får otroligt mycket minnen när jag lyssnar på musik, Mountain Goats påminner mig om stunder, speciellt frukostar, med min käre vän och fd flatmate Angelika. Mina vänner betyder otroligt mycket för mig, och jag är så glad att jag har er. Nu är jag ännu lyckligare och ska stänga av musiken, dra på mig skor och jacka och vandra iväg...

Härliga fredag

Mina högtalare har äntligen kommit! Jag skickade iväg beställningen för flera veckor sedan, såklart var jag inte hemma när de försökte leverera dem så de fastnade i Deptford...men i morse kom Fed Ex med en stor kartong.

Jag är alltså ledig idag eftersom jag jobbar heeeela helgen. Skulle egentligen cykla upp till norra London och träffa en kompis, men eftersom jag har en deadline idag för en otroligt spännande ansökan så väljer jag att göra klart det i stället.

Solen skiner och jag tänkte gå iväg och jobba på min ansökan på ett mysigt franskt cafe. En kaffe, en croissant och en hel hög av självförtroende så ska det nog gå bra.
Wish me luck!
S x

Goooodmorgon!

Klockan 5.55 gick jag hemifrån i morse, promenerade till new cross gate och nu sitter jag på tåget till jobbet, min cykel är trasig...
Jag är superpigg o så excited, hjälp, jag tror jag har förvandlats till en hurtbulle. Weho, ha en bra dag! Sx

hög på kladdkaka

Idag har jag haft en vän över på besök, vi hade lite jobb att göra, och vi fick det gjort! Detta firade vi med att baka en kladdig kladdkaka som jag fortfarande mår lite smått illamående av. Nej, ta det inte fel, den var god. Men väldigt söt.

I morgon tänkte jag ta mig en springtur innan jag måste iväg till skolan. Är det någon som är villig att ställa upp som voluntär för väckning? Slå mig en signal klockan 7.15 så att jag kommer upp ur den där jäkla sängen....please?

Tack Fredrik

Jag har lyckats hitta en otroligt vänlig själ på CSN. Han heter Fredrik och jobbar på deras kontor i Lund. Eftersom posten har varit försenad här i London, sabla post strejk, så har jag inte fått de brev som CSN skickat ut. Och mitt bankkonto är ganska så tomt. Men Fredrik fixade det, han hoppade över alla tråkiga bekräftelsebrev jag behövde skicka in, det räckte med ett student achievment certificate och sedan tog han beslut om allt annat baserat på förra årets papper. Han tyckte också att det räckte med en muntlig godkännelse från min sida i stället för en skriftlig. Weho. Snart trillar det ner en massa guldpengar på mitt svenska konto som snabbt ska överföras till mitt engelska sparkonto, och pundet är lägre än någonsin. Mera pengar till mig! :)

there is a plan

I morse ringde min före detta land lord till mig. Jag greps av panik, tänkte, 'nej sjutton, varför ringer han, vad har jag gjort?' och förväntade mig världens största katastrof. Jag svarade inte och lät det gå till answerphone i stället. Direkt efteråt när jag lyssnade på meddelandet så bad han så mycket om ursäkt och sa att han hade en silly question, nämligen vilken internet-provider vi hade använt oss av.

PHEW.

Min första reaktion är väldigt ofta baserat i rädsla. Och om jag inte är försiktig så kan jag börja göra val som är baserade i rädsla, ni vet, när man inte vågar stå upp för sig själv för man är rädd för vad andra ska tycka, när man inte vågar söka ett bra jobb för att man tror att man inte duger, när man inte vågar kolla bankkontot för man är rädd för sanningen.

Till slut har man varit rädd så länge så att man förlorar sig själv och allt hopp om att det kommer att gå bra. I stället går man runt och är ready for fight, man gömmer sig, man låtsas om att det inte händer, och man tror att man måste brotta sig och stånga sig fram genom livet.

Jag tänkte på det som hände idag, det där samtalet. Och så läste jag i min meditationsbok där det stod om att leva i tro i stället för rädsla. En tro på att allt kommer att lösa sig. Inte en tro på en religon eller liknande. Bara att allt kommer att gå bra.

Det var en otroligt skön tanke, att jag faktiskt inte har kontroll över allt i världen (thank god!) och att jag kan inte förutspå mitt eget liv. Visst kan jag se till att saker och ting händer, visst kan jag ha ambitioner, drömmar och hopp, men samtidigt tror jag att mycket händer på grund av en orsak. Och om jag bara slutar kämpa, slutar att slåss och slutar upp med att försöka med min egen enormt starka vilja göra så att saker och ting sker på mitt sätt, så kommer det att lösa sig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara er för det kära läsare. Jag kan ta en litet exempel från min egen vardag. Förra veckan bestämde jag mig för att börja leta efter nytt jobb, igen. Jag trivs på Ingleside men det finns mycket som inte riktigt passar in i min livstil och som helt enkelt inte är hälsosamt för mig. Det är extremt jobbigt för mig att jobba skift och eftersom skiften läggs helt randomly cirka en till två veckor in advance så kan jag aldrig planera in någonting. Jag finner detta extremt frustrerande eftersom jag är otroligt beroende av mitt sociala nätverk samt mina möten. Jag måste kunna planera in att kunna gå på vissa möten, göra min service, göra en main share om någon frågar mig. Min nykterhet kommer i första rum och jag tänker inte låta ett jobb komma mellan det. Men tyvärr fungerar Ingleside som det gör och därför har jag gjort ett val att leta efter något annat, något som passar mig bättre.

Hur som helst har jag suttit här hemma idag och kännt mig en aningens frustrerad. Tanken på 'Vad faaaaaan ska jag göra med mitt liv?' har verkligen gjort så att jag har kännt mig lite halvt galen korta stunder, det känns som att jag måste hitta det perfekta jobbet nu, och så fungerar det faktiskt inte. Ett sådant uppdrag klarar inte många på en dag. Så jag satt i soffan idag och tänkte, 'kanske ska jag bara göra en helomvändning, förändra allt, ta ett helt nytt jobb, tjäna pengar, flytta utomlands...bla bla bla'. Jag letade efter ett svar och kunde inte riktigt hitta det. Jag är trött på att kämpa, jag är trött på att armbåga mig fram. Så därför, när jag tänkte...att...'Let go' kändes det så otroligt skönt. Det kommer att lösa sig, allt händer på grund av en orsak. Och vad som nu kommer att hända i framtiden så kommer det att bli bra. Det är min väg som jag går, och ibland kan man inte skynda, även om man vill se vad som väntar framför krönet. Ibland vet man inte svaret, då gället det att vänta, tills det klarnar. Och fortsätta gå, såklart. Men just nu kan jag bara göra det som krävs av mig just nu, inget annat.

Direkt från soffan

Jag är ledig idag och har suttit här i soffan hela dagen och fyllt i en massa formulär, skickat iväg mail, fixat och donat...gissa vad jag gör?

off the wagon

Jag äger ingen TV . Den gav jag bort innan jag flyttade söderut eftersom jag aldrig tittar på TV ändå , så x-factor och annat som visas på dumburken är aldrig något som jag vet något om. Men i kväll började folk prata om Whitney Houstons uppträdande, att hon hade varit helt borta, så jag var tvungen att kolla upp det på You Tube. Speciellt eftersom jag i morse sett videoklippet nedan från Operah.

Jag tänker inte göra det mer publikt än vad det redan är. Whitney har gått ned i träsket igen. Fy sjutton vad synd. Kan ni tänka er att vakna upp med en baksmälla i morgon efter några års nykterhet, och dessutom få veta att man har visat upp det på TV dessutom? Gud vilken ångest, jag mår dåligt bara jag tänker på det.

Varför lät dem henne uppträda undrar jag? Är det ingen där ute som kan tänka sig att ta lite ansvar? Men nej, Whitney skulle göra sin comeback i UK och därför skulle hon upp på scenen, vare sig hon är full som en åsna och hög som ett hus.

Kanske försökte dem att stoppa henne, inte vet jag.

Det är sorgligt. Det såg så hoppfullt ut. Jag tänkte, att om Whitney klarar det, så kanske det finns hopp för andra nedgångna talanger, som Amy Winehouse till exempel.

Hoppas du kommer tillbaka Whitney.

another survivor

Hittade precis den här videon av Whitney Houston på facebook, gud vad fräsh hon ser ut - a living miracle om man tänker på vad hon gick genom ett par år sedan.

busy busy busy

Ursäkta bloggpausen, men jag är så busy. Vad har jag gjort de senaste dagarna? Jo, jag har fikat på lunchat i Holborn, fikat på Scandinavian Kitchen, ätit italiensk middag med bloggtjejerna på Southbank, hållts vaken hela natten utav min 'granne', jobbat lite för mycket, burit hem min trasiga cykel i 40 minuter, gråtit en skvätt, skrattat en massa, fikat i Borough, varit på Stina och Jens förlovningsfest, skrattat otroligt mycket mina skånska vänner, kollat på Iron Man, och nu ska jag äta Sunday Lunch uppe i norra London med några kompisar.

Jag funderar på att ta det lite lugnare senare idag, vi hörs då!

A very good day

Det har varit en jättebra dag, först och främst var skolan superkul och väldigt motiverande. Jag känner mig verkligen back on track så det känns jätteskönt. Efter skolan cyklade jag upp till Tottenham Court Rd och mötte upp EJ för en cocktail i Paramount membersbar högst upp i Centre Point. Det blev en tropical punch med en otrolig utsikt över hela London. Både jag o EJ var på superbra humör så det var verkligen jättekul att ses. Sedan avslutade jag dagen med att hitta en jättebra väg hem, herregud vad snabbt det gick...

Jag har nya planer på gång, vad vill jag inte riktigt säga ännu eftersom jag inte ens påbörjat processen ännu, men det kommer att bli bra. My kind of thing!
Centrala London och socialising är verkligen bra för mig, som medicin!


Jag känner mig lika energisk som en aerobics instruktör, studsar upp och ner! So excited!

stepping stone

Åh, jag klarade det! Nu är jag hemma efter mitt 16-timmars pass på jobbet och jag är superdupertrött. Dagen gick otroligt fort, jag hade en hel del att göra och det var jättekul, jag tycker om nya utmaningar och jag har lärt mig en hel del.
En stor del av dagen ägnade jag till att göra risk assessments, careplan och goal writing för den tjejen jag är keyworker för.

Känslorna om mitt nya jobb är väldigt mycket upp och ner just nu, idag har jag verkligen stormtrivts och jag tycker att det är jättekul när jag har mycket spännande saker att göra. Företaget som jag jobbar för håller precis även på att förändra hela sättet de jobbar på så det är spännande, vi ska bli ännu mer terapeutiska än vi är och det finns många möjligheter till att få bra training inom olika delar av terapiområdet. Jag skulle jättegärna vidareutbilda mig till att bli drama-terapeut en dag, så om jag stannar kvar med Ingleside så kan man ju alltid hoppas på en sådan investering. :)

Men det är väl just det, jag känner mig ganska så underbetald för det jobbet jag har samt den utbildningen jag har. Grejen är den eftersom jobbet är baserat i Surrey och inte i centrala London, så blir också lönerna lite lägre. Och om man är van med en innerstads-lön som jag så klart att det känns lite trist att gå ner en tredjedel i lön för tio timmars mer jobb per vecka!
Samtidigt ser jag verkligen mitt jobb på Ingelside som en 'stepping stone' (vad säger man på svenska?) till något annat, det är en utmärkt ställe att lära sig på och få den erfarenhet jag behöver för att kunna gå vidare i min karriär.

Men i morgon är det dags för tio timmar på universitetet och sedan är jag ledig på torsdag, gud så skönt det ska bli. Nej, nu blir det bad och sedan sängdags. Godnatt på er.

not good morning

Jag är otroligt trött, det här med att kliva upp 5.30 för att vara på jobbet kl 7 är inte riktigt my cup of tea...speciellt inte när jag jobbar till kl 22. Jag gör dubbelskift ett par gånger i veckan så jag kan gå till unuversitetet på onsdagar och samtidigt jobba 40 timmar i veckan. Det är slitigt och tufft men jag har bara 1.5 år kvar av min master så detta slit är inget som jag alltid kommer att syssla med.
Nej, nu har jag en hel care plan att skriva samt en massa risk assessments. Better start innan jag somnar...

allt kan inte vara perfekt

Jag kom precis hem från jobbet. Mitt jobb ligger i södra Croydon och det är verkligen en förort till London och inget annat. Något som jag saknar är just innerstan, jag trivs i bullret och människorna och allt det hektiska. Crodyon är faktiskt inte alls någon rolig plats, jag ser ingen som helst charm i det stället. Så därför saknar jag att jobba närmare stan, eftersom jag nu både bor och jobbar i södra London så hamnar jag inte inne i de centralare delarna lika ofta.

Croydon suger men det är sånt man får ta. For now, anyway.

monday morning

Titta vilka fina underlägg jag köpte i lördags. Passar min livsfilosofi-perfekt,speciellt den med 'A balanced diet is a piece of cake in each hand'. Ni som känner mig vet att jag är världens största kakmonster.

Jag stannade uppe sent igår och kollade på Criminal Justice på BBC iPlayer - en otroligt bra dramaserie men gud så sorgligt! Se den om ni gillar drama, men förbered er på att gråta. Jag lyckades såklart inte ta mig upp vid 7-tiden som jag hade tänkt, utan tog sovmorgon tills klockan 9. Nu har jag ätit min favoritfrukost med bagels och grekisk yoghurt med banan och kaffe och ska alldeles strax göra mig klar för att ta mig iväg till Croydon. Har möte kl 12.30 och sedan börjar jag mitt skift klockan 14. Börjar bli lite trött nu eftersom jag inte har haft en enda ledig dag sedan förra helgen...på torsdag är jag ledig, toooorsdag! Längtar!

dramaqueen

Gud jag var så uttråkad på jobbet idag att jag lyckades övertala mig själv på vägen hem att allt verkligen var piss.
Jag tycks vara expert på det, att se allt i svart eller vitt.
Allt kan vara underbart och fantastiskt tills fem minuter senare när något inte har gått min väg, så som jag önskar, coh då är allt skit igen. Jag kan ringa mina närmaste vänner och berätta för dem varför jag har 'fucked my life up'...
Jag är en aningens dramatisk har jag märkt. Jag menar, bara för att jag har haft lite långtråkigt idag så betyder inte det allt behöver vara förjävligt. Men under loppet av cirka fem sekunder kan jag övertala mig själv att allt faktiskt har gått åt skogen. Varför stanna vid uttråkad liksom? När man väl är igång kan man ju faktiskt fortsätta att snurra på hjärnan och tankarna och förstora upp och dramatisera tills det känns som att världens undergång står och knackar på dörren.

De gångerna är det bra att ha en vän att ringa till och säga precis vad man tänker på. Så man får lite perspektiv. Att ha någon som säger 'Ja men är det hela världen då?' eller bara någon att diskutera med. Så det gjorde jag idag. Efter att jag hade gnällt i ungefär 15 minuter om hur pissigt allting var så började vi prata om hur pissigt allting faktiskt brukade vara innan vi båda blev nyktra. Som jag alltid säger, jag glömmer bort den där existensen så jäkla lätt och det är otroligt viktigt för mig att komma ihåg de gamla tiderna för att faktiskt förstå hur bra jag har det idag.

Det som känns jäkligt skönt är att jag idag förstår att jag har valmöjligheter här i livet. Och det är mitt ansvar att göra det bästa utav situationen, ingen annans. Jag kan inte gå runt och begära en massa från omvärlden, jag kan fråga, jag kan be om lov, men jag kan inte sitta och sparka fötterna i golvet utan att säga eller göra något.

night night
x

restlessness is killing me

Jag har jobbat hela helgen och idag har det varit sa lugnt att jag nastan haller pa och dor. Jag har gjort allt som finns att gora och mer, jag har forberett for veckan och satt ihop ett helt self esteem program for mitt keychild.
Nu da? Vet ni hur dalig jag ar pa att rulla tummarna?

Snart borjar jag att klattra pa vaggarna, alltsa, detta med tristess ar fruktansvart.

Dramatik på hög nivå

Åh, vet ni vad, jag tar tillbaks det där med att mitt jobb är lugnt och 'relaxed'. Idag har det varit dramatik på hög nivå, vi fick ringa polisen och förhoppningsvis kommer inte fjortisbruttan undan den här gången. Någon gång måste hon ju få känna på konsekvenserna av sitt beteende?

Jag trivs verkligen på mitt nya jobb. Visst, jag tjänar sämre, jobbet ligger långt bort, det är absolut inte glamoröst på något sätt och vis. Men för en gång skull, så känner jag att jag har en chans att göra skillnad för de som behöver det. Och det är otroligt dyrbart i min värld.

Laddning inför helgen

God förmiddag
Jag börjar jobba klockan 14 idag och jobbar hela helgen, 14-22 fredag, lördag och söndag. Oh the joys of shift work! Hade min enda lediga dag igår men ägnade då halva dagen med assessments och case conference på Priory i Roehampton...

Så nu på förmiddagen har jag passat på att bada bubbelbad, äta bagels och måla naglarna. Nu ska jag fixa lite här hemma och sedan äta lunch innan jag cyklar de 17 km till jobbet.
Hej hopp, ha en trevlig helg, vi har fått en ny tonårsbrud på jobbet som kräver 'inskolning' hela helgen. Undrar hur många gånger jag kommer få höra 'f*ck you!' idag. :)

godnatt

Sluter ögonen och känner mig tacksam. Ljuset bredvid mig fick jag av min bästa vän en dag då allt var som mörkast. Hon sa 'follow the light, even if you can't see it.'

Det är lätt att glömma

Det är lätt att glömma bort ibland, var man kommer i från. Idag sa en vän till mig 'Sofia you are doing so well. You are doing exactly what you want, you are doing your masters and you have just started a job that will take you on to the career path where you want to be. I am quite jealous, actually.'

Och jag tänkte....Ehhh? Me?

Mitt perspektiv på mitt liv är ganska annorlunda från vad människor om kring mig ser, eller tycker. När jag precis hade blivit nykter hade jag bara en önskan. En enda önskan, och det var att jag aldrig ville dricka eller ta droger igen. Jag ville sluta förstöra mitt liv. Efter en månad eller två började saker och ting bli lite bättre, jag hade pengar på mitt bank konto, jag hade inte en otroligt monsterångest varenda helg, så jag tänkte...hm, om jag klarar det här, så kanske jag kan gå tillbaka till universitetet. Jag tjatade om det, jag ville verkligen, men trodde aldrig att jag skulle klara av att få en plats på en masterutbildning. Men jag sökte in, och blev kallad på intervju. Intervjuen gick jättebra, och de erbjöd mig en plats. Enda tills jag började på universitetet så trodde jag att dem skulle få för sig att ta tillbaka erbjudandet, att de skulle ångra sig.
Efter ett par månader i skolan så började jag ordentligt tröttna på mitt jobb och bestämde mig för att nu fasiken är det dags att göra karriär samtidigt som jag pluggar. Varför ta det lugnt och göra en sak i taget, liksom?
Och nu har jag även fixat ett karriärbyte till ett jobb som jag har tjatat om i flera månader att jag vill ha.

Grejen är att jag höjer ribban hela tiden. Jag letar alltid efter något nytt, något annat, något mer. Jag stannar aldrig upp och tänker, att nu är jag nöjd.

Om någon skulle sagt till mig för 3 år sedan hur mitt liv skulle vara hösten 2009 så skulle jag inte trott dem. Och det är så himla lätt att glömma ibland, att jag faktiskt har förändrats så otroligt mycket de senaste åren. Jag har ju blivit van nu, vid den jag är. Jag kommer knappt ihåg den gamla Sofia. Den tjejen som var så otroligt destruktiv, den tjejen som isolerade sig själv, som inte hade någon självkänsla överhuvudtaget, som var äcklad av sin egen existens. Allt gjorde ont, så ont, men jag visste inte hur jag skulle leva mitt liv. Jag var helt borttappad i min egna lilla värld och kunde inte se klart. Tills mina egna glasögon äntligen sprack, mitt skyddsnät blev för tunnt, saker och ting började göra för ont så jag var tvungen att se verkligheten av vad mitt liv hade blivit och vem jag var.
Det gjorde ont, men det räddade mig. Jag brukar alltid säga att den värsta dagen i mitt liv räddade mig.

Så nu sitter jag här, i min lägenhet i sydöstra London där jag bor med mina älskade katter. Jag har ett jobb som jag tycker om, jag går min utbildning. Jag har en familj som mår bra och underbara vänner runt omkring mig. Och jag glömmer ibland bort att prioritera det som räddade mig i första taget. Jag glömmer ibland bort att leva efter de principer som jag räddade mitt eget liv med. Och det är otroligt bra att bli påmind. Att stanna upp och vara tacksam för det jag har. Att aldrig glömma bort hur det var förut. Att alltid försöka leva i ljuset och inte i mörkret. Att fråga efter hjälp om jag skulle finna mig vilsen igen.

Det var allt, godnatt.

The soloist

Jag har varit på bio i kväll och sett The Soloist. En otroligt bra film som verkligen öppnade mina ögon till det ytterska. Den fick mig att tänka , den gjorde mig upprörd, det känns som att jag bör göra mera än vad jag gör.

Se den.

Dessutom är Robert Downie Jr en otroligt bra skådis, jag har inte sett honom i en riktigt bra film förut och det var kul att se vad han kan åstadkomma. Jag tror jag har en liten crush på honom.

Andra året av min MSc i psykologi

10.30 - 12.00 Seminarium
12.00 - 13.15 Group experience/Methods of counselling
13.30 - 15.30 Advanced cogntive psychological processes
15.45 - 17.15 Pharmacology
17.45 - 20.30 Advanced psychobiology

Ni som känner mig eller har läst inne på min blogg ett tag vet nog om att jag gör en master of Science i psykologi. Jag är inne på mitt andra år nu, jag studerar på deltid eftersom jag jobbar heltid samtidigt och det passar mig bra. Jag är på universitetet en dag i veckan, från klockan 10.30 på morgonen fram till 20.30 på kvällen. Som ni är det en otroligt intensiv dag jag har på universitet, med två korta 'tea breakes' och en lunchrast på 30 minuter.
Det är lite skillnad från när jag gjorde min undergraduate i psykologi, där vi säkert bara hade fyra lektioner på hela veckan.
Utöver tiden som vi spenderar i skolan ska vi också ha 100 timmar av praktik och 50 timmar av clientcontact för en case study som vi ska göra...phew!


Men jag trivs, jag är stolt över att jag klarade av första året och tror att jag kommer att klara av andra året med. Jag känner mig mycket mer avslappnad detta året, har inte alls lika mycket prestationsångest utan tar det ganska lugnt än så länge. Kurserna är mycket mer avancerade detta år men väldigt spännande.

En sak som jag har förstått under mitt första år av kursen är att jag inte alls vill bli en traditionell terapeut, jag kan faktiskt inte tänka mig något tristare än att sitta och prata med människor om det förgångna och deras känslor om det nu. Om jag överhuvudtaget ska arbeta som terapeut får det bli CBT med en släng av positive psykology. Vi får se vad det blir av mig, helst av allt vill jag jobba preventativt med ungdomar - tyvärr satsar dagens samhälle endast på crisis intervention och skiter i att ens försöka förebygga problem.
Jaja, vi får väl se, nu är jag trött efter en hel dag med diskussioner om automaticity, free will och prozac. Jag behöver lätta min hjärna med lite skräp-tv!
Time for hollywood wifes...

Det blir bättre snart brorsan

Min storebror Mårten har blivit inlagd på Salgrenska i Göteborg igen. Han genomgick ett hjärtklaff-byte för tio dagar sedan och nu har det blivit komplikationer så igår var han tvungen att genomgå ytterligare en operation. Den gick bra men han har så otroligt ont stackarn.
Jag älskar dig min starka storebror och hoppas att du får mindre ont snart!

society, the worst enablers of them all

Jag har en hel massa artiklar att läsa tills i morgon. Men jag kan inte riktigt koncentrera mig. My mind is preoccupied. Jag tänker på tonårstjejerna på jobbet, kan inte riktigt släppa.

På mitt jobb bor värstingarna. Ni vet dem som ingen annan vill ha. Det är 14-åringar vars äldre 'mates' säljer dem för prostrution, det är tjejerna som man är rädda för på bussen. Det är tjejerna som började röka, dricka och knarka när de var yngre än 10 år.
Men framför allt, det är dem som ingen vill ha, och som aldrig har haft någon, i hela sitt liv.

Jag är arg och frustrerad, ledsen och bekymrad för framför allt en utav våra tjejer. Hon är riktigt illa ute, men hon fattar det inte själv. Och hon får inga konsekvenser för sitt beteende, eftersom dagens samhälle är så otroligt 'enabling' av ungdomars beteende. Man ska vara snäll och förstående som vuxen, och låta dem få allt de pekar på. Inte behöver en 14-åring gå i skolan om hon inte vill, nej det är väl bättre att hon hänger med the south London gangsters. Inte kan man sätta gränser, inte förens det är för sent.
Så är det tyvärr, föräldrar kan bli polisanmälda om de inte ser till att deras barn går i skolan, men om ett barn inte har några föräldrar och är under 'care' så verkar lagen förändras och dessa barn får göra som de önskar.
Och självklart önskar dem inte att gå i skolan! Varför drömma om något annarlunda när allt man någonsin sett och upplevt är föräldrar som inte vet hur man ska handskas med livet själva, och som dessutom ofta varit abusive och sjuka?

Desto mer jag hör och ser desto mer irriterad blir jag. Man känner sig så himla hopplös. Suck. Nu måste jag plugga, det är meningen att jag ska tänka på automaticityi kväll, har ett seminarium i morgon. Men det enda jag funderar över vad fjuttsingen jag kan göra för att göra någon slags skillnad för de stackars tjejerna.

mission sparkle at work

Hej pa er! Har sitter jag pa jobbet - har skrivit ut en massa artiklar som jag ska borja lasa om en liten stund. Jag ar inte van att inte behova stressa, det ar faktiskt skont, aven om det ibland ar sa lugnt att jag kanner mig som en rastlos duracellkanin. Men det flyttar in en ny tjej hit pa fredag sa da far vi hoppas pa lite mer tonars-dramatik. Nagot att satta tanderna i sa att saga.

Idag ar planen att jag ska fa med mig rebellious J ut pa en liten keyworking session. Hon kommer ju aldrig att ga med pa det om man inte lockar med nagot, ska prova med Starbucks, hon ar inte den mest samarbetsvillige tjejen inte.
Wish me luck...

Idag har jag funderat över...

...hur man handskas med en tonåring som är otroligt destruktiv men absolut inte har någon alls som helst anledning till att vilja förändra sitt beteende...

Vi har en 14 årig tjej på jobbet som redan har hunnit med att bli arresterad för money laundring samt olaga hot. Hon är ute hela nätterna med en massa gangsters, super sig full och sätter sig själv i extremt farliga situationer. Hon har absolut ingen anledning till att ens vilja förändras, eller hoppas på ett bättre liv. Varför skulle hon? Hon får inga extrema konsekvenser ännu, hon får fortfarande det hon behöver, hon vet inte om att hon håller på att förstöra sitt liv. Hon kommer säkert inte att fatta vad hon håller på med förens hon har förstört allt.

Vad ska man göra, jag kan inte stå och titta på. Man får väl helt enkelt försöka lära henne att utsätta sig för så lite faror som möjligt. Harm minimisation.

Hon påminner mig så mycket om mig själv. Nog för att jag hade otroligt mycket bättre förutsättningar som tonåring jämfört med den här tjejen, men det är något, hennes ilska, hennes frustration, hennes barnsliga attityd till att hon alltid kommer att klara sig.

Något att klura på.
Early start tomorrow. Godnatt.

Did you just call me a twat?

Jag och mina närmaste vänner bråkar sällan, men visst blir man GALET irriterad ibland. Tur är att vi inte går och håller på det för oss själva utan är ganska duktiga på att prata om det...våra små gnabb varar oftast inte längre än 60 sekunder och det kan låta såhär:

EJ: 'TWAT.'
Jag: 'Did you just call me a twat?'
EJ: 'Yes!'
Jag: 'FUCK YOU!'

Detta tog oss ungefär 10 sekunder inne på en liten affär i Brockley, efter det började vi bara skratta som galningar och blev sams igen. Lika bra att säga det man tycker i stället för att gå runt och sura. :)

en fylld rumpficka

På min cykeltur till Richmond idag så stod jag vid ett rödljus då jag plötsligt hörde ett kluckande skratt bakom mig.
Jag tittade bakom mig och där stod en medelålders manlig cyklist sa med ett stort flin på ansiktet 'You know, your pocket stuffed with things does not make your bum look very attractive'...(när jag cyklar längre sträckor tar jag endast med nyklar, mobil och pengar i min lilla rump-ficka på cykelbyxorna för att slippa ta med väska)
Mitt svar till mannens kommentar var 'Excuse me??' plus en otroligt ond och 'FUCK YOU' -blick. Han såg lite generad ut och mumlade något om att 'oh maybe not such an appropiate thing to say to a young women...¨

Nu undrar jag, en sådan sak är väl inte 'appropiate' att säga till någon människa överhuvudtaget? Eller är det okej att gå och slänga ur sig kommentarer som dessa till främlingar vi ser på gatan?

Nej, det tycker inte jag i alla fall. Och bara därför tänker jag fortsätta pula ner grejer i min rump-ficka så det ser ännu konstigare ut!

Restlessness

Okej, nu har jag tagit det lugnt ett bra tag. Jag har varit hemma, jag har njutit av tillvaron. Men det kan inte riktigt hjälpas, jag är inte van att bo själv, jag känner mig en smula ensam. Och förbaskat uttråkad. Jag behöver gå ut och göra saker, vara bland en massa människor, fara och flänga. Nu har jag provat och det lugna, stilla livet verkar inte vara hållbart för mig just nu, inte längre än ett par dagar i alla fall.

Tror jag får ta en tur på cykeln.
Hej svej!

I cycle London

Dagens inköp blev en skitsnygg I cycle London t-shirt. Don't you just LOVE it? I do!


Hittade den på Great Titchfield Street efter jag fikat med Ida, Angelika och Samira på Scandinavian Kitchen. Det blev lite mer shopping efter det, gick till Soho och köpte några fina retro 20-tals posters. Jag fastnade inne på retroaffären alldeles för länge, de hade så mycket fint! Vinmag heter den och ligger på Brewer Street.
Efter det blev det ett möte och nu sitter jag här hemma och funderar vart jag kan hitta billiga ramar för mina fina posters. Varför ska Ikea ligga så långt bort?

Breakfast with Elsa

Jag äter frukost med Elsa idag...saknar Angelika, min fd flatmate och frukostdejt men Elsa är rätt kul hon med. Hon tycker faktiskt om scrambled eggs och avokado, finsmakare som hon är. Idag ska jag faktiskt dra mig in till stan för att träffa Ida och Angelika på Scandinavian Kitchen - jag saknar faktiskt West End nu efter att ha hängt ute i förorten hela veckan på jobbet. Croydon är grönt och lantligt men ack så tråkigt.

Vad ska ni göra?
Have a good day...Sx

really f-ing mellow

Jag älskar verkligen mitt nya jobb! Det är en sådan underbar känsla att trivas på jobbet, eftersom jag inte gjort det på flera år. Och jag är inte alls lika trött längre, jag jobbar mycket kortare dagar, endast 8 timmar per dag i stället för 11 och dessutom tycker jag att det är roligt när jag är där.

När jag var i Kroatien under sommare så bestämde jag mig att försöka leva ett lugnare liv, inte springa runt som en galning. Och jag har faktiskt lugnat ner mig lite. Jag trivs i mitt nya hem, jag har inget mot att bara vara. Det känns inte så obehagligt längre. Förut klarade jag inte riktigt av att vara still, det var för mycket att tänka på då. Så därför behövde jag distrahera min lilla hjärna genom att alltid hålla igång. Nu, de senaste veckorna har jag faktiskt varit hemma ganska mycket. Idag kom jag hem strax efter halv fyra, gud så skönt det är med dessa korta arbetsdagar, sedan gick jag på en promenad till East Dulwich för att gå till banken, sedan lite shopping på ett bamsestort Sainsburys, sedan promenad hem. Efter det blev det lite snack och så med min härliga granne. Och nu har jag lagat mat, klappat kissarna, pratat i telefon med mamma och pappa...och jag känner mig nöjd.
Jag har liksom inget större behov av att vara ute och flänga runt över hela London och uppleva en miljon saker. Jag tror mycket med att jag trivs så bra på jobbet har något med det att göra också, om man spenderar 11 timmar om dagen på ett jobb som man hatar så känner man ju naturligtvis att man vill spendera det lilla som är kvar av dygnet åt något som är roligt.

Jag känner mig så himla lugn. So f-ing mellow så jag inte riktigt tror på det.

Nej, nu ska jag sluta blogga, lyssna på radio och strosa runt här hemma i lägenheten. Det är faktiskt riktigt trevligt.