En ny början

Jag har flyttat!
Nu skriver jag här i stället.....http://withsofia.wordpress.com

Dag fyra - Det här åt jag idag

Gröt är det enda jag har lyckats äta idag, so far. Jag äter alltid samma sak på morgonen, gröt med banan ,valnötter och honung. Utan frukost fungerar jag inte. Det första jag känner på morgonen brukar vara en smärta av hunger. Inte att leka med.

Dag tre - Mina föräldrar

Min mamma var min stora idol när jag var liten och jag ville bli studievägledare precis som hon var. Hon var min stora trygghet och jag älskade alla helger då man fick mysa lite längre. Nu jobbar mamma som rektor och jag är otroligt stolt. Mamma är envis och otroligt omtänksam. Mamma är också väldigt bra att prata med när det behövs, hon säger kloka saker och hon får mig ofta att inse att det jag känner eller tänker kanske inte alls är så konstigt, eller farligt. Nu träffas vi snart igen om två veckor och jag längtar redan! Även om vi inte bor i samma land så känner jag en otroligt nära relation till min mamma, och det är jag otroligt tacksam för.


Pappa är den bästa pappan som finns. Jag lovar. Han är så bra. Och rolig. Pappa och jag skrattar mycket tillsammans. Pappa brinner för miljön och ett utav de bästa minnen jag har med honom är när vi gick en promenad till Hagaskogen i Kungsör för att plocka upp alla blå blend cigarettpaket någon slängt där. Pappa har svårt att sitta stilla och tycker om att ha projekt, han fixar alltid med något och låter aldrig någon annan ställa in eller plocka ur diskmaskinen. Han är en hejare på att laga mat och ja jag kan definitivt säga att hemma hos mina föräldrar är det jämställt!
Pappa har också ett väldigt stort intresse för musik vilket jag också är tacksam för, det var Bob Dylan och Dire Straits framkallar många barndomsminnen!

Dag två - Min första kärlek

Jag var mest rädd för killar när jag var yngre. Därför när jag tänker tillbaka till min första kärlek så dyker endast ett namn upp.

Eddie Murphy.

Eddie Murphy var en mörkbrun liten ponny på Klämsbo Ridskola som jag älskade. Varenda helg var jag i stallet och ryktade på den hästen. En sommar var jag uppe nästan varje dag. Jag pratade med honom, klappade och blåste på hans mule för att försöka få någon slags respons tillbaka.

Efter en veckas semester med familjen fick jag ett telefonsamtal från min kompis Johanna. Eddie Murphy hade sålts och bodde nu i Valskog. Jag grät i flera dagar och kände mig deprimerad under hela hösten.

Vem är jag?

Jag kan vara otroligt energiskt glad men också väldigt ledsen. Älskar allt eller ingenting, finner det svårt med de gråa zonerna i livet. Blir ofta väldigt engagerad i något, får en idé och pratar bara om just det i cirka en månad tills jag tröttnat, glömmer och hittar något annat att göra till 100%. Jag älskar att fika och tycker det är rätt så tråkigt att laga mat. Jag kan vara både framåt och blyg, beroende på situation. Uttråkad är något jag blir ganska fort, rastlös känner jag mig relativt ofta. Kaffe kan jag inte leva utan. Alkohol har jag inte rört på över tre år.

Jag tänker en snutta för mycket. Dagdrömmer gör jag desto mer. Jag har en särskild plats där ingen kan nå mig. Ibland kan jag vara så långt borta att minuter, ja till och med timmar passerar tills jag vaknar upp och inte riktigt veta var jag har varit. Reflekterar, analyserar - ifrågasätter och vänder upp och ner på saker. Det är roligt. Älskar att reflektera över mitt eget beteende och mina egna känslor.

När jag fikar så älskar jag att fnittra med mina vänner. Mina älskade vänner står mig väldigt varmt om hjärtat. De flesta av dem är faktiskt svenska - trots att jag bor i utlandet. Eftersom jag fikar mycket så springer jag en hel del också, och cyklar. När jag var liten var jag rädd för sport och hatade gympan. Nu älskar jag att känna mig stark och frisk, men gör det helst på egen hand.

Bor gör jag i en lägenhet i sydöstra London. Ett stort kök, vardagsrum, sovrum och kontor har jag och min älskade engelsman Reuben som jag gifter mig med Juni 2011. Han är den bästa killen jag någonsin har träffat och jag känner mig lyckligt lottad varje dag. Relationer är det svåraste jag vet vet med med Reuben är det ganska lätt!
Jobbar gör jag inom mental health, har under den här hösten fokuserat på min egen hälsa och har därför tagit det lugnt med min egen grej Go Love Yourself men vi kommer igång efter jul igen.

Jag är envis som en tjur och ganska slarvig. Ganska mycket av en lillasyster och håller just nu på att lära mig att köra bil i London, det är roligt!

En text om dagen

Två utav mina favoritbloggare gör 30 dagarsutmaningen. En text varje dag med följande rubriker:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Passar mig utmärkt eftersom jag haft idetorka den senaste tiden. Börjar nu!

And the world seemed beautiful again...

Jag har inte haft några fler panikattacker sedan jag fick hjälp, jag sover flera timmar sträck, jag drömmer inte lika många läskiga mardrömmar. Paniken har liksom tonats ner något rejält, tankarna är inte lika hemska.

Allt är mycket bättre.

Jag har dessutom börjat komma igång med min springning igen. Det går riktigt bra! Med snabb musik på spotify springer jag ganska snabbt runt kring kullarna i södra London. Har hittat en ny favoritrunda på 8 kilometer med många backar som gör att jag känner mig starkast i världen. Nu är det så att jag är långt ifrån starkast i vägen, men det är en ganska stark kontrast till hur jag kände mig för ett par månader sedan.

Men jag måste få säga det, att jag är så jäkla trött på allt som har att göra med 'keeping up appearances'. Den här hösten har varit så otroligt svår, och mitt liv är inte perfekt på något sätt. Samtidigt skulle jag inte vilja att det såg annorlunda ut. Jag är glad att jag fick mina PTSD symptom när jag fick dem, eftersom jag inte var ensam med det. Jag har och hade, världens bästa man som stöd.


Så hur ser mitt liv ut just nu? Jag jobbar på en stor mental health charity med människor som har blivit tvångsintagna på psykiatriska avdelningar. Det är otroligt tufft många gånger, jag är ständigt i 'battle' med psykiatriker och wardmanagers. Jag har en väldigt bra chef och en alldeles för låg lön! Men så är det när man jobbar med människor, no money. Dock känns det mycket bra att veta att man gör något betydelsefullt och viktigt. Underhållningen jag bjuds på av mina klienter kan också vara väldigt rolig den med!
Go Love Yourself har jag planer för, en businesspartner också för den delen.

Och idag när jag klev av bussen utanför sjukhuset där två avdelningar av patienter väntade på mig så kände jag att världen, den är vacker. Trots allt hemskt som har hänt, trots allt skit som jag får höra på jobbet, trots alla maktgalna psykiatriker som jag tänker alldeles för mycket på.
När man mår som allra sämst känns det som att det alltid kommer att vara så. Att det aldrig kommer att ta slut. Som ett evigt mörker, eller en evig panik. Tills dagar som denna då man märker, att det alltid blir bättre.

Från helvetet till paradiset

Jag har gråtit en massa i kväll igen. Tårarna kommer rätt så ofta nu förtiden, flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Någonstans känns det ganska skönt, på något sätt känns det som jag har så mycket som aldrig har fått komma ut.

Innan jag grät i kväll kändes allt så himla mörkt. Ni vet hur det är när man är i en djup depression och inte kan tänka sig en väg ut? Precis där är jag, förutom att detta skulle jag inte kalla depression, snarare ren och skär panik och rädsla. Något jag inte rikigt kan finna någon logik i, och inte samma slags rädsla som jag kännt förut. Inte den slags rädlsan som jag brukar kalla self-centered irrational fear. Detta är något annat, något som snarare känns som den rädslan man känner när man inte vet om man kommer att överleva. Samma slags panik.

Jag letar ständigt efter faror, är alltid beredd, ser alltid till att jag kan fly. Paniken gör så att jag ständigt spänner kroppen. Jag har börjat känna av min nacke igen, jag tror definitivt att min extrema nackspärr var mer en konsekves av PSTD än något annat.

Ibland blir jag så jäkla arg på den nittonåriga naiva tjejen jag en gång var. Hur kan man vara så himla naiv och tro att man överlever allt? Visst, jag överlevde, men just nu känns det som att jag är brutalt ärrad för livet. Dessutom gör det mig ordentligt arg att det ska gå utöver den som minst förtjänar det, nämligen min älskade Reuben.

Men jag har gjort det förut, och jag ska göra det igen. Det kommer kanske ta ett tag men jag ska ta mig genom den här jäkla persen, om post traumatic stress disorder är något jag måste lära mig att leva det så kommer jag att göra det. Just nu har jag inte så många verktyg till att 'deala' med det men jag gör mitt bästa.

Precis som jag brukade sitta inne på badrummet för många år sedan när allt abuse skedde och sjunga 'Gabriellas sång' för att finna någon slags kraft att lämna honom så ska jag även nu komma ihåg att alla demoner kan man vinna över, även när det är som jobbigast.

Otacksam brutta

Igår blev jag intervjuad för mitt eget jobb. För er som kanske inte vet, jag har haft ett temporärt jobb på en stor mental health charity sedan några månader tillbaka där jag har jobbat som en Independent Mental Health Advocate på psykiatriska sjukhusavdelningar. Mitt jobb innebär i korta drag att verka som en röst för patienterna, informera de om deras rättigheter, diskutera med psykiatriker (och sjuksköterskor) och se till så att patienterna får det de har rätt till. Mycket av min tid går till att bråka med psykiatrikerna....det känns som att jag är i ett ständigt battle - mer om det en annan gång. Det jag vill säga är att jag gillar mitt jobb, men det är rätt så påfrestande! Dessutom när jag arbetar väldigt självständigt då jag inte är del av ett team på sjukhuset, utan har min bas på ett kontor ute i förorten som jag inte spenderar allt för mycket tid på. Kan ibland kännas lite smått ensamt.

Hur som helst så hade jag igår en intervju för mitt eget jobb, som nu blivit till en permanent position. Jag fick det och tänkte , fan också, vill jag verkligen fortsätta? The downside är att jobbet inte längre är heltid, utan har gått ner till tre dagar i veckan - men säkerligen lika mycket jobb. Jag tror inte att detta jobbet är det bästa för min hälsa just nu...men, det är ett jobb. Det är tusen gånger bättre än att vara arbetslös. Så efter att jag kännt mig otacksam så har ag nu börjat glädja mig, vi är fortfarande i en ekonomisk kris och många går arbetslösa. Något att vara mycket tacksam för!

Nu jävlar ska jag bli en riktig survivor

Min terapeut har sagt till mig att jag har post traumatic stress disorder. Själv har jag aldrig varit ett fan av labels men denna gången är jag tacksam. Äntligen har jag fått en förklaring till det som händer med mig just nu.

Min PTSD har denna vecka yttrat sig i skitläskiga full-blown panikattacker, inställd arbetsintervju, två sjukdagar, stora nigarafallet i tårar, hysterigråt in public - ja en hel del skit. Men, även en del positiva saker. Jag började känna av min ptsd för några månader sedan då sökandet efter en terapeut som förstod mig påbörjades. Till slut efter några försök här och där hittade jag med R's hjälp en charity som specialiserar sig i trauma och abuse. Blev kallad på assessment och blev erbjuden gratis traumaterapi, en gång i veckan i tre månader. Nu efter några veckor har min terapeut börjat göra något som heter EMDR med mig, en teknik som tar mig tillbaka till traumat och hjälper mig känna alla de känslor som jag har förträngt. Detta är otroligt smärtsamt men som sagt, också väldigt bra eftersom jag för första gången är så arg att jag skulle vilja spotta mitt ex i ansiktet och kick his ASS!

Denna ilska jag känner är också otroligt empowering och ger mig energi till att ta i tag i allt och sluta vara ett victim, även om allt är jättejobbigt just nu så tänker jag inte låta ett abusive svin förstöra min vardag. Jag tänker kämpa med detta mina kära vänner, jag tänker vägra vara rädd och inte låta det stå i vägen. Ptsd, I am going to kick your ass.

Going west

Söndagen spenderades i Richmond där min finaste vän Emely bor. Solen sken och hösten är något alldeles speciellt i denna delen av London - här fann jag allt jag behövde en dag som denna. Jag har alltid gillat Richmond, idag gilllade jag det extra mycket.



Min kära R har sedan jag träffat honom tjatat om hur han vill tillbaka till den delen av London han växte upp, jag har alltid tyckt att det ligger lite för långt bort. Men inte nu längre, speciellt inte om det skulle föra mig närmare en utav mina närmaste och goaste vänner, som alltid lyckas få mig på sådant bra humör. Hon är en going hon, den där Emely!

Astrid - the only soffpotatis in our house

Godmorgon! Jag och min svenska granne C var ute och sprang klockan kvart över sex i morse - gud vad duktiga vi är! Nu ska detta överflödiga slappandet bort, jag ska bli fit for fight igen. Eftersom jag inte längre kan cykla till jobbet, vi har inga dushar där, så motionerar jag inte alls lika mycket som jag gjorde förut. När jag cyklade överallt brukade jag lätt komma upp i 15km flera gånger i veckan - och när jag slutade göra det så började känna mig som en onyttig chokladboll. Det är inte alls någon rolig känsla. Så nu ska det bli slut med det, eftersom jag inte kan cykla de 12km till jobbet pga av att det inte finns några dushar där så har jag börjat springa igen, och det går faktiskt bra. Tur att jag har en bra baskondition efter allt min besatta cykling!

Så nu lämnar jag team Astrid och går över till team fit. Föresten så gör min tjocka katt Astrid också framsteg - jag såg henne HOPPA upp på den 2 meter höga muren mellan vår trädgård och golfbanan bakom vårat hus idag. Även tjockisen kan!

Ingenting varar förevigt

Inte ens mitt urusla humör som jag inledde denna vecka med...
Efter att ha gråtit i dagarna tre insåg jag att det blir vad man gör det till - så jag och R gick på bio och åt sushi, och oooops så var allt en gnutta bättre!

Min terapeut har förklarat för mig att det är helt normalt att vara livrädd pga det jag gått genom. Tänk dig att du har varit med om en flygcrash - nästa gång du sätter dig på ett flygplan kommer du självklart vara rädd och orolig.

Så jag är defintivt på väg uppåt. Jag har hitills haft en underbar helg, efter terapin igår åkte jag in till West End och snodde en puss av Reuben utanför hans jobb....efter det åt jag fredagsfika på Scandinavian Kitchen och efter det tog jag en långpromenad i Regent Park. Kvällen tillbringade jag i min finaste Angelikas sällskap och idag har jag fikat och strosat runt med vänner på South Bank. Morgondagen ska spenderas med min finaste ooofy loof , Reubens nya smeknamn, och BBC har lovat 20 grader och sol!

Mission tårar

Min blogg fick namnet Mission Sparkle för att jag var på ett mission att vinna över mitt eget mörker. Jag var ganska duktig på det, jag tog mig genom mycket och gjorde det med ett leende. Jag arbetade hårt med många delar av mitt liv, och även om det stundtals var riktigt jobbigt tog jag mig genom det, lärde mig, och delade gärna med mig av det jag lärt mig med er läsare.

Något jag aldrig jobbat med är det våldsamma och otroligt kontrollerande förhållande jag var i åren 2002-2006. Det var mitt helvete, ett helvete som jag var helt ensam i eftersom jag pga olika anledningar inte kände att jag kunde dela med mig eller söka hjälp av någon.

Känslorna och minnena efter de fyra åren lyckades jag effektivt förtränga, glömma bort. Jag tänkte inte på det, och när jag tänkte på det kände jag ingenting. Det är tydligen så man överlever.

Tyvärr tyckte mitt omedvetna att jag var redo nu. Nu när jag träffat världens finaste man så var jag redo att få ett baseballträ i huudet med alla känslor om allt som hände. Jag har börjat att minnas, känslorna med minnena kommer som en tsunami över mig. Allt det som hände mellan 2002 - 2006 känns som att det händer nu.
Jag känner mig panikslagen, ledsen, rädd, förnedrad, sårad och skamsen. Ilskan kommer nog så småningom.

Som tur är har jag fått gratis trauma-terapi i tre månader. Jag ska försöka skriva av mig på bloggen om ni orkar läsa om mitt depp. Jag brukar inte tycka om att skriva om jag inte vet svaret. För just nu vet jag inte vad som kommer att hända, eller hur lång tid det tar för mig att ta mig ut på andra sidan. Men så länge jag vågar ta mig genom detta så kommer det att bli bättre.

We like it here

Idag är Reubens mamma Kristina på besök - hon är även första testkanin för vår nya bäddsoffa. Fotot ovanför är taget med hennes mobiltelefon, jag, Astrid och Reuben. Astrid snor alltid min pojkvän från mig, men jag gillar henne ändå.

En sådan där trevlig lördag

Jag är så lycklig - vi eldar för första gången i kväll i vår öppna spis i vardagsrummet. Jag har bott i två lägenhet i London med öppna spisar, men inte en enda har man kunnat elda i...tils jag flyttade till dit jag bor nu, där vi har två stycken och båda två går att använda. Det är sådana där småsaker som gör mig en väldigt glad tjej. :)

Det har varit en jättebra dag, nacken är så mycket bättre. I förmiddags var jag ute och gick i Nunhead Cemetery, eftermiddagen spenderades uppe på sjunde våningen på Tate med några vänner, jag åt världens godaste pumpkin and squash soup - efter några timmar fick jag åka hem till min ibofren och frusna ärtpåse dock eftersom nacken musklerna i nacken började spasma sig. Nu sitter jag framför brasan och äter After Eight och tittar på Amadeus. Eller multi taskar skulle jag väl kalla det....bloggar och tittar på film samtidigt. Man kan ju inte bara fokusera på en sak! :)

Ska bara säga en sak innan jag säger godnatt, även om nackspärret har varit förjävligt så har det också varit väldigt bra för mig, psykiskt så mår jag SÅ mycket bättre. Jag kanske behövde vila och komma bort från förorten och Bromley.

Godnatt! x

Jag och den enorma platt-teven

Jag är hemma från jobbet på grund av min dumma nacke. Igår lyckades jag få ett nytt smeknamn....The Hunchback of Peckham Rye....hm, ja, jag kan alltså inte ha en normal hållning eftersom så fort jag försöker hålla mitt huvud bakåtlutat eller rakt så känns det som att jag har tusen knivar i nacken, inte kul.

Det blev en akut tid hos kiropraktorn igår kväll eftersom det gjorde så nedrans ont, och nu ligger jag här med is och ibuprofen, här inte lika lik ringaren i Notre Dame idag så förhoppningsvis betyder det att jag håller på och bli friskare....

Så nu ligger jag här framför den enorma teven i vardagsrummet och tittar på svensk TV - Reuben är också hemma idag så jag blir väldigt ompysslad, vilken tur jag har. Dessutom om jag får skryta lite till så är han enormt duktig på gitarren så till frukost fick jag också lyssna på hans ljuva toner. I Like! :)

Aj, aj, aj!

Har drabbats av akut nacksparr, och jag har aldrig varit med om nagon nacksparr som denna - allt gor ont! Det borjade med att jag inte kunde rora huvudet och sag ut som en robot, nu klarar jag inte av att ta mig upp ur sangen eller luta mig tillbaka, varje lite rorelse gor ont, till och med nar jag sitter i bilen och kor oven en speedbump sa skriker jag! Det kanns som att jag har en sag i nacken...

Tyck synd om mig!

Vad annars, ja - I don't know, livet ar lite jobbigt just nu. Det kanske ar darfor jag inte bloggar,for jag har fatt for mig att jag maste vara helt otroligt glad hela tiden. Men nej, sa ar det faktiskt inte - det kanns som att alla kanslor borjar komma tillbaka, allt som hande for en massa ar sedan borjar krypa fram fran garderoben. Jag kanske ska forsoka skriva fast jag mar som jag gor? Vad tycker ni?

Bachelor pad no more

Sådär ja - flytten gick bra, min nya lägenhet börjar kännas som ett hem - jag har inte gjort mycket annat än att flytta sedan vi sist hördes.

Denna helgen till exempel har vi varit på Ikea inte bara en gång, utan två gånger! (Tips: för att slippa åka två gånger, kolla pä nätet innan om den butiken du ska åka till har de grejorna du vill ha...). Det som hände var helt enkelt det att den garderoben och skrivbordet som vi hade kollat ut inte fanns, och det fick vi inte reda på förens vi skulle gå och hämta allt precis innan kassorna....irriterande. Reuben sa något om 'fuck me sideways' (helt klart det konstigaste svärdordet som finns, tycker jag) och stampade med fötterna. Som tur var lyckades Emely glädja upp honom genom att hitta det dyrare skrivbordet han egentligen ville ha i the bargain corner, nedsatt med 40% - WIN!

Jag fick min fina vita garderob idag och har också inrett vårat kontor, ska hänga upp vita gardiner och har försökt förklara för Reuben att jag har ärvt ett behov av ljusa färger eftersom jag är svensk.:) Hans bautastora tv tyckte jag till en början gjorde lägenhet till att likna en bachelor pad men nu har vi börjat att ändra på det...det dör med att ha gardinerna fördragna i vardagsrummet om kvällarna har jag fått kompromissa på, engelsmän har någon slags konstig fobi för att blotta sig och sina tillhörigheter. Därav har alla engelsmän gardinerna fördragna så fort det blir mörkt.
Supertrist!

Jag tycker det ser ut som en knarkarbostad?

Godnatt! x

The big move

I morgon flyttar jag. Jag har packat ihop mina köksgrejer så länge och alla böcker. Jag ska inte flytta så långt bort - fyra gator bort för att vara exakt. Där väntar en lägenhet, tre rum och kök och trädgård.
Internet installeras inte förens sent nästa vecka så jag återkommet då!

Uppdaterar från sambolivet om några dagar. :)

Bank holiday Monday

Jag skippade Notting Hill Carnivalen för åttonde året i rad och åkte iväg ut på landet i stället. R's mormor bor i en liten by i The Cotswolds, Oxfordshire så vi spenderade dagen där. Supergulligt och idylliskt med små stenhus och countrylanes. Tusen gånger bättre än en massa fulla människor på Portobello road...

Nu är det fyra dagar kvar till jag och kissarna flyttar in med min engelska prins - förut var jag dödsnervös, nu har jag lugnat ner mig en hel del. Det ska nog gå bra det där...kanske blir några mindre kulturkrockar, som till exempel att vilja dra ner rullgardiner eller persienner så fort det blir mörkt ute, men men - no bigger worries..jag börjar till och med se fram mot att ha R's bamsestora TV på väggen, jag som hatar TV-aparater....men när jag förstod att det i själva verket även är en stor dator och jag kan titta på svensk TV på en bauta-stor skärm så började gilla läget.

Soon soon!

Svensson liv - OMG!

Idag har jag och Reuben varit på ett shoppingcentre utanför London. HERRE MIN GUD, håller jag på att bli en Svensson? Det var inte min idé, men jag behövde nya skor, vill inte åka in till West End, och alla skobutiker i East Dulwich är så over-priced.

Men det gick bra, jag hittade ett par skor och vi åt som galningar på Yo Sushi. Det var faktiskt en helt okej upplevelse! Jag hatar att erkänna att det som var bra med det hela var enkelheten, jag slapp en tjurig pojkvän som inte kunde hitta parkering eller blir fasst i bilköer inne i centrala London, sådant som händer när vi åker in till stan.

Nu ska jag kura ihop mig i soffan med den mest engelska engelsmannen i Storbrittanien....godnatt!

Close up - watch out

Jag har verkligen borjat inse vissa saker om mig själv den senaste veckan. Detta med att ständigt vara på ett self-discovery är väldigt spännande, ibland, men det gör också jäkligt ont och kan vara väldigt förvirrande.

För visst är det till en viss del mycket enklare att leva i en värld där vi aldrig ser på oss själva, utan i stället väljer att peka på alla andra och säga...'Det är DITT fel!'.
Lättare, visst, men i längden kommer man ingen vart. Utan man står där och trampar i samma sörja och undrar varför ingenting är annorlunda, och varför det börjar uppstå ett visst repativt beteende hos sig själv....

Det här med att inte vara nunna längre och faktiskt vara i ett kärleksfullt förhållande men en man som vill ge mig riktig kärlek har verkligen öppnat upp ögonen för mig, eller snarare, en hel massa lådor av känslor. Jag har insett att jag har en hel del jobb med mig själv. Jag har bestämt mig för att sluta 'swap one thing for another' och, ja, ni vet - do something different.

Dessutom har jag också slutat med wheat för några dagar....jippie vad roligt livet är ! :)

Jodå, men det ska nog bli bra detta. Jag håller på att säga HEJDÅ till det gamla och HEJ till det nya.

Lighter

Idag har det varit lite lättare än det var igår. Jag var inte helt ensam på kontoret, jag pratade med min chef om hur jag mådde och hon tog beslutet att jag inte träffar några fler klienter den här veckan - man kan inte hjälpa någon annan om man inte är tillräckligt stark själv. Så nu är jag ledig resten av veckan eftersom mestadelen av mitt jobb går ut på att just träffa klienter, allt kontorsarbete hade jag redan gjort klart....

Jag har dessutom en väldigt rolig nyhet, jag och R flyttar in tillsammans om två veckor. Vi har kollat på lägenheter ett tag nu och idag fick vi beskedet om att vi får den vi ville ha. Tre rum och kök, trädgård och i samma mysiga område där jag bor nu. I LIKE! Nytt, läskigt, men väldigt roligt.

Intrusive thoughts

Jag har många gånger i mitt liv gått genom perioder då min vakna tid dominerats av extremt obehagliga tankar. Som barn kunde jag spendera väldigt mycket av min vakna tid med att tänka på döden, något som jag var väldigt rädd för som liten. Senaste gången jag gick genom en sådan period var när jag hamnade i en depression för två år sedan - julen 2008. All min vakna tid gick till att tänka besatta mörka tankar, och jag kunde inte sluta. Så fort jag vaknade på morgonen var de där, så fort jag fick 30 sekunders vila från tankarna kom de lika snabbt tillbaka.

Det är intrusive thoughts
och tyvärr går jag genom en sådan period nu då jag inte kan sluta tänka på allt som kan gå fel. Det är otroligt jobbigt och det dominerar mig till en sådan grad då jag inte riktigt lyckats ta mig ur det. Denna gången handlar det inte om döden, det handlar om att vara i ett förhållande och min rädsla för intimitet. Så jäkla pissigt. Jag är livrädd - tårarna har flödat hela dagen, fick inte speciellt mycket jobb gjort. Ställde in ett möte på sjukhuset eftersom jag inte var i tillräckligt bra mental hälsa för att hjälpa någon. Suck, blä vad jag hatar känslor och tankar. Ibland önskar jag att jag kunde ta något som fick min hjärna att hålla käften.

Som tur har jag världens bästa pojkvän som vet vad som brukar få mig på bra humör, han körde mig till världens bästa Emely i Richmond som bjöd på stora koppar kaffe, kramar och sina visdomsord. Hon är bra hon!

Med klassisk musik i bakgrunden, Reuben bredvid mig som fortfarande jobbar ska jag försöka sova och hoppas på en bättre morgondag.

Natti natti
Sx

En underbar dag med min fina

Ibland är jag rädd för att bli älskad på riktigt. Inte idag. Idag har jag varit i Luton, umgåtts med min underbara pojkvän och bara mått bra. Visst passar vi bra ihop?

En ny resa

Jag har inte haft tid till att skriva. I stället har jag ägnat mig åt att tänka, alldeles för mycket, eller kanske inte. Alla de minuter jag har slösat åt att tänka har faktiskt tagit mig till en ny plats, som förhoppningsvis kommer att leda till en ny resa.

Jag tänker inte skriva så mycket mer, ni får i stället följa med mig på ytterligare en resa. Det enda jag vet nu är att jag är nyfiken, hoppfull och rädd.

Men först blir det kaffe i sängen serverat av min gitarr-spelande älskade snygga fiance! Frukost i sängen och musikunderhållning, inte dåligt va?

En längtan hem

Jag sitter i Sevenoaks hos R och längtar hem till Sverige, jag vet inte varför men den senaste tiden har jag börjat uppskatta Sverige mer och mer. Något hände när jag och Reuben var där tillsammans under midsommar, jag såg landet genom hans ögon och på det sättet uppskattade allt det jag har varit blind för. Bilden ovanför är tagen med min mobil vid Mälaren - en söndagskväll med en otroligt vacker solnedgång och stilla vatten.

Jag kan sakna allt det som är enkelt i Sverige, jag saknar att kunna promenera ner till Mälaren, att vara så enkelt nära naturen. Samtidigt är jag också mycket medveten om att allt detta har med ett semesterbesök att göra och att det finns en mycket bra anledning till varför jag bor i en sådan stad som London. Här kan jag vara anonym, här behöver jag inte försöka passa in i någon norm. Som tur var ligger inte Sverige allt för långt bort och det är enkelt att åka hem! Best of both worlds.

I helgen har jag tänkt att göra väldigt lite. Jag kom hem från Sverige i Onsdags kväll och har sedan dess knappt hunnit packa upp väskan, har börjat på mitt nya jobb samt haft jobb med klienter. Nya jobbet är helt okej, jag jobbar som en Independent Mental Healht Advocate för en organisation in södra London. Go Love Yourself kör jag fortfarande på kvällar och helger, ska bli skönt att inte ha något universitet att gå tillbaka till denna höst - jag behöver ett break från essays och ska lägga ner mer jobb på GoLy och min karriär. Roligt!

Här i Sevenoaks är det lugnt och tyst, R jobbar i det andra rummet och jag sitter på soffan, har en del e-mail att svara på, en massa material att skicka till klienter men annars är det lugnt. I like my life today!

Hörs senare
Soffan på soffan.....xx

29e Juli 2010

(c)emmajanerichards.com

Idag är det tre år sedan jag tog mitt livs viktigaste beslut. Dagen då jag förstod att det där med alkohol och andra sinnesförändrande substanser skulle bli min död, om jag inte sa tack och hej. Och det har jag gjort nu, i början en minut i taget, en timma i taget...en dag i taget. Dagarna har nu blivit till år och det där med att ta en dag i taget är verkligen något jag kan rekommendera för er alla som vill förändra något i erat liv. Man behöver inte göra det föralltid, utan man börjar med att göra det i nuet. Tänk inte vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka eller om fem år. Fokusera i stället på vad du kan göra just nu.

Första året var jag på ett rosa moln mestadels av tiden, det kändes som jag varit med om en nära döden upplevelse och var tacksam att jag levde.
Nu när tiden har gått blir det allt svårare att känna naturlig tacksamhet för det jag har. De hemska minnena från våren och sommaren 2007 bleknar och känns inte lika verkliga. På gott och ont.

Men aldrig trodde jag att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Jag kommer aldrig att sluta tjata mest för att visa, att allting är möjligt. Igår kom jag hem från Kungsör och Sverige. Nu får ni höra något jag aldrig trodde jag skulle säga, men gud vad jag älskar det stället.

Idag började jag på mitt nya jobb, springer runt på mentalsjukhus och pratar med människor om dagarna , ska syssla med Mental Health Advocacy några månader tills jag hittar något roligare- och sen kör jag Go Love Yourself på kvällstid. En massa klienter senare och jag är nu supertrött....
Godnatt!

Pic by EJ

:)

Allt som är nytt

Allt som är nytt är läskigt till en viss del. Här sitter jag nu med min otroligt vackra och speciella förlovningsring på fingret, den sitter som en smäck och man måste nog hugga av mig fingret för att få av den....väldigt bra eftersom jag har haft mardrömmar om att tappa den 200 år gamla ringen ner i avloppet, snacka om ångest!

Men det var inte det jag skulle prata om. Jag bröt nämligen ihop TOTALT för några dagar sedan. Grät hela dagen, grät när jag cyklade, grät inne på Starbucks, det kändes som jag grät för alla de gånger jag inte har gråtit under åren...allt kom ut.
Det hade mest att göra med min rädsla för förhållanden och män, jag har ju på något sätt trott att jag hade kommit över detta med att en gång varit i ett abusive relationship. Grejen är den, att eftersom jag levde som supersingel i fyra år innan jag träffade Reuben, så lyckades jag på ett otroligt effektivt sätt inte tänka på alla de känslor som kommer i samband med att vara i ett våldsamt förhållande....tills man tar ett djupt andetag, träffar en underbar man och är i ett nytt förhållande.

Jag har varit så otroligt rädd enda sedan jag i början träffade Reuben, men samtidigt har min magkänsla alltid sagt att det har varit 'rätt' och jag känner mig otroligt glad, trygg och avslappnad i hans sällskap. Så jag har från början valt att gå på min magkänsla i stället för mitt huvud som säger till mig att trygghet endast finns nunne-liv.

Det är konstigt att vara älskad när man är van att bli trampad på, det är konstigt att ha någon som alltid vill träffa mig, det är konstigt att ha någon som ständigt ger mig fina komplimanger, det är konstigt att ha någon som inte blir arg utan förstår och kramar om. Det är nytt, men OJ så underbart!

Något gammalt.....

Jag behövde aldrig slänga mig ut i förlovningsring-djungeln, Reubens mamma ringde nämligen upp och undrade om vi ville ha en väldigt värdefull ring från en gammal förfäder från 1800-talet som hon hade hemma hos sig. Jag kände mig otroligt nyfiken redan från början och väldigt förvånad att hans mamma efter att endast ha träffät mig två gånger ville ge bort en sådan sak...

Ringen tillhörde en gång i tiden en dam vid namn Eliza O'Neil, Reuben's great-great-great-great grandmother eller något liknande. Hon var en stor skådespelerska under sin tid, tidigt 1800-tal och jag kan inte riktigt fatta att jag ska nu gå runt med hennes ring på fingret....HÄFTIGT!

Och passar så bra in i min värld, jag älskar ju allt som är gammalt och tycker det är kul att ha något som inte så många andra har....:)

Det godaste av det goda

Vänner och cupcakes, kan det bli mycket bättre än så?

Min webbdesigner

Hänger ni med i svängarna?
Ena dagen erkänner jag att inte riktigt kan klassas som singel längre, och den nästa är jag förlovad!

Allt har gått ganska snabbt men det känns väldigt bra. Reuben började med att vara min webbdesigner till min dejt och nu min...fästman. Han är allt jag någonsin har önskat och jag tycker det är så jäkla häftigt att jag är i ett hälsosamt och mycket lyckligt förhållande. Livet blir bara bättre och bättre, och fullt av överraskningar... ingenting har gått som jag hade tänkt mig och det är ju det som är det bästa av allt.

Ett nytt område

Igår gick jag och R ut med vår förlovning på facebook. Mer officiellt än så kan det väl inte bli? Haha...

Nu är det ju så att jag aldrig riktigt har varit en sådan tjej som planerat för mitt framtida bröllop eller suktat efter förlovningsringar, och därför är jag en total nybörjare på detta plan. Jag vet absolut ingenting, nada, noll om ringar, stenar eller karat. Jag vill heller inte delta i denna förlovnings-ring 'hypen' som har utvecklats i UK, detta med att ringen ska kosta en viss summa tex (enligt många minst en månadslön) tycker jag är helt sjukt - det viktigaste är väl att man trivs med det man väljer inte hur mycket den kostar?

Hur som helst så påpekade Emely att jag förhoppningsvis ska bära ringen livet ut, så det kanske är bäst att jag sätter mig in i det hela. Lite hjälp behöver jag nog ha, kära läsare hjälp mig!

Bumlingar

Jag ligger i sängen och äter svenskt godis. Det är farligt att ha en pojkvän som jobbar några minuters promenad från Scandinavian Kitchen. Hemma hos mig finns det nu förtiden alltid ballerina och singoalla-kex, bilar, choklad....och nu, bumlingar! Jag får flashbacks från min bardom då jag ofta spenderade helgerna i stallet på ridskolan och köpte bumlingar och banankola från kafeterian.

Föresten kanske jag ska ta och berätta en sak....
Det hände något i Sverige och ju fler dagar som går börjar jag förstå innebörden av det.
Det börjar nämligen trilla in gratulations-kort från både vänner och släkt, eller ja, blivande släkt kanske man ska säga.

R friade nämligen i Sverige och det blir antagligen bröllop nästa sommar i lilla Kungsör, om allt går som planerat.

Sådetså!

30 grader och sol

Det är fortfarande otroligt svettigt i London. 30 grader och sol i en storstad som denna är inte att leka med, det är så fuktigt och klibbigt att ibland får jag för mig att jag är i Bangkok.
Brist på sjöar är något som jag alltid känner av extra mycket i denna stad, ni ska bara veta hur lyckligt lottade ni i Sverige är! Men man tar det man haver och igår spenderade jag eftermiddagen och kvällen vid Brockwell Lido, en swimmingpool utomhus. Sist jag var där sommaren 2003 satt många människor där och rökte gräs. Sedan dess har stället genomgått ett ansiktslyft, Herne Hill har invaderas av den vita medelklassen och nu säljer kafeet vid swimmingpoolen ekologisk coca-cola och de gräsrökande människorna har bytts ut mot yummie mummies och skrikiga barn. Hm...

Snart kommer jag till Sverige igen!

Världens sämsta bloggare

Åh herre gud har jag blivit en sådan tjej som visar upp sin pojkvän på bloggen?
Neeej - oroa er inte, bara denna gången. Här är han, spelandes på ett utav alla de pianon som just nu finns att hitta lite här och var i London. Detta är som ni kan se vid St Pauls. Från ingenstans fick jag en ypperligt bra ide´att promenera från Nunhead till stan, och det gjorde vi. I strålande sol och hetta, jag ville både bada i en damm vid Old Kent Road och Themsen...

Detta att vara i ett förhållande efter många år av ett totalt super-singelliv är givetvis underbart och härligt men jag har också så mycket att lära. Det är inte det enklaste att gå från miss Super Independent don't let anyone in till att faktiskt vara en del utav ett par.
Men än så länge går det otroligt bra, han är allt jag alltid önskat men aldrig har hittat - jag beteer mig som en vuxen människa (most of the time och ja, jag är glad! Det som faktiskt fungerar bäst för mig i nya relationer är att komma ihåg att inte vara en 'reaction machine'..ni vet, man får en känsla eller konstig tanke och sedan reagerar man direkt? Nej, i stället väntar jag ett tag och ser hur det känns. Not now, maybe tomorrow.

Skulle kunna skriva ett helt inlägg om det, gör det en annan dag. Kanske senare i kväll!
Sweet dreams
X

Underbara Sverige

Jag är tillbaka från ett par underbara dagar i Sverige. Det var strålande fint väder, mamma och pappa lagade otroligt god mat och allting var bara väldigt bra.




Jag och Reuben på en ö ute i Mälaren. Han har fått lära sig att fika på riktigt...

Jag är moster och faster till alla dessa goa ungar!

Vi lyckades också chocka min engelsman ordentligt med dans kring midsommarstången. Reuben lyckades också fråga min far: ´What are does two round things?' Pappa...'Can't you guess...?' Haha! .

En otroligt lyckad mini-semester!

Make your weaknesses become your greatest assets

...så står det i min meditationsbok idag.
Det är jag så otroligt tacksam över, att det som jag har kämpat med och mått dåligt över, är idag det som jag är stoltast över. Och det jag har otrolig stor använding för, ja, min osäkerhet, min känsla att inte passa in, mina problem kring sociala relationer och 'boundaries' är något jag verkligen har använding för, jag har ju till och med kunnat göra det in till ett yrke! :)

Och visst kan det vara bra att komma ihåg, att även om livet känns piss just idag, att bara man tar sig genom sina svårigheter och lär sig något av det har du så mycket att ge till dina medmänniskor om dina erfarenheter. Du har en gåva - nämligen ett svar på hur man tar sig genom svåra tider.

Jag skulle aldrig kunna genomföra det arbetet jag gör idag med mina klienter om det inte vore för de otroligt jobbiga sakerna jag har upplevt. Det går inte att känna empati eller visa den förståelse om man inte varit där själv, det är det jag tror på i alla fall. Det är svårt att läsa sig till. Därför är jag otroligt tacksam, att allt skit blev till guld ,så att säga.

Men det gäller att hitta en balans. Och inse att alla människor inte vill ha någon lösning. Vissa vill bara prata av sig, eller klaga - och det är helt okej! Det jag måste komma ihåg är att inte gå in i min terapeutroll till alla människor so jag känner. Endast när de frågar speciellt efter det.
Live and learn, live and learn. Every day.

I kväll flyger jag till Sverige! Mälaren och grillat kött here I come...

Värme

Det är otroligt varmt i London. Staden blir till en obehaglig svettig gryta, jag längtar till en sjö att bada i . Därför ska det bli extra trevligt att åka till Sverige i morgon kväll. Väderprognosen har lovat 25 grader och sol, jag bor tio minuter från Mälaren och mina föräldrar har en stor trädgård, det är vad jag kallar lyx för oss Londonbor! Jag längtar efter svensk glass och jordgubbar, grillat och allt det där som hör sommaren till.

Mina muskler värker som aldrig förr - jag undrar om min kropp har fått en chock efter all cykling?

Annars då? Ja hitills har veckan fyllts av möten, av samtal i solen, av jobb - skrev klart min artikel på healthy boundaries igår - fått blommor i mailformat av en klient (visar på hur lite som behövs för att göra en annan människa väldigt glad!). Nu ska jag börja förberedelser med min nya metod som jag använder i mitt arbete. Den ska hjälpa mina klienter att få djupare förståelse till hur deras låga självkänsla har påverkat deras liv hitills och hur de ska göra i framtiden för att inte upprepa samma gamla beteende-mönster.

Mitt jobb är nog det roligaste jag har för tillfället - mina klienter ger mig så otroligt mycket, dessutom nu när jag inte har skola längre så har jag det ganska lugnt. Just nu njuter jag av lugnet, tycker faktiskt att jag kanske är värd att ta det lite lugnt eftersom jag har stressat runt i flera års tid. Eller vad tycker ni?
Dags att njuta.

Disconnected

Käre läsare. Jag har inte skrivit på ett bra tag, visst har det funnits dagar då det har blivit ett inlägg eller två - men nej, inte på riktigt.

Jag har kännt mig otroligt konstig den senaste tiden. Brytt mig alldeles för mycket, tänkt alldeles för mycket, oroat mig, inte vågat....på något sätt blivit förvirrad om min plats här i livet. Inte lyssnat på mitt innersta, tappat bort mig i vad andra människor har sagt till mig att göra, och att inte göra.

Till slut blir jag på dåligt humör, börjar känna mig som en tonåring igen, börjat bete mig på ett sätt som jag själv inte står ut med. Tycker att det är fel på allt annat i universum förutom mig själv. Vill att allt ska vara perfekt i denna mycket imperfekta värld.

Och jag slutar skriva. Mest för allt jag känner för att skriva vågar jag inte skriva om, och allt som jag kommer ut på papper känns som lögner.

Jag ska hitta min väg tillbaka, tillbaka till den platsen då allt kändes tryggt, då jag visste att jag vandrade på rätt stig. Den platsen där jag inte oroar mig så otroligt mycket, då jag inte behöver lyssna på alla andra förvirrande ord. Den platsen inom mig själv där jag finner svaren och vågar vara ärlig.

Sanning nummer ett:
Jag är skiträdd. Otroligt rädd att förstöra för mig själv. Rädd för att jag inte riktigt fattar vad jag håller på med. Rädd för att jag ser mig själv göra saker jag inte har gjort förut. Rädd för att allt ska gå åt skogen. Rädd för att gå min egen väg och lita på att det kommer att gå bra.
Rädd för att känna, rädd för att låta mig själv släppa taget. Rädd för att inte ha någon som tar emot. Där har vi det, där har vi sanningen. Jag lärde mig tidigt att det aldrig finns några garantier i andra människor. Vi kan aldrig riktigt lita på att någon annan kommer att stå där. Därför behöver jag tro i något annat, något annat som kan stötta mig när ingen annan kan. Något som finns inom mig, eller utanför mig.
Ett ljus - ett hopp, en plats som säger att allt kommer att gå bra.

Så är det, nu ska jag göra allt för att hitta tillbaka till ljuset inom mig själv.

Bleeeeurgh......

I shall remember you

Sommaren 2007 klev jag in på ett möte vid St Giles-in-the-Fields. Läskigt var det, många människor, jag kom ihåg att jag svettades och försökte hitta toaletten.
En lång man med en stor hatt, nagellack och ett par otroligt intensiva ögon kom fram till mig med ett stort leende på läpparna. Han sa 'Welcome darling' och gav mig en puss på kinden. Han hade aldrig träffat mig förut, men hälsade mig varmt välkommen som han gjorde med alla nya nykomlingar.

Mannen med hatten var Sebastian Horsley. Sebastian hittades död i sin lägenhet i Soho igår - sorgligt och tragiskt och synd att han aldrig riktigt fattade vitsen.
Jag kommer att komma ihåg dig och din stora hatt.

Det blev bättre....

Efter att jag pratat med fina Stina samt Reuben på Gmail.
Faktum är att jag blir helt knäppt i huvudet när jag har mens - mina tankar är inte att leka med!
Får för mig att mitt liv är helt misslyckat, att jag är det största 'failure' som finns på denna jord och att det är lika bra att ge upp...vad lyckligt lottad jag är som har så underbara människor i mitt liv som får mig på bättre humör när det behövs.

Och tack och lov för Starbucks Caramel Frappuccino!

Dessutom gör mina klienter mig otroligt glada - utvecklar mitt arbete mer och mer vilket är väldigt spännande.

I morgon är jag med i lokalblaskan hemma i Sverige, en bra artikel har blivit skriven och jag ska försöka länka till den i morgon.
Tills dess, ha det gött!

Cheeses , idag behöver jag hjälp.

Inte kul att vara Sofia idag. Jag känner mig värdelös, ha otroligt svårt att tänka i andra banor och är faktiskt otroligt arg också.
Vet ni varför?
Jo, för att det känns som att jag borde ha kommit längre än vad jag har gjort.

Shit..jag har glömt bort hur man gör, hur gör man? HJÄLP!

Rastlös

Jag är så rastlös. Pojkvännen är här och tittar på något på Iplayern, jag har för mycket tankar för att koncentrera mig på det. Jag gav det tio minuter sedan gav jag upp och cyklade till Tesco och köpte chokladmousse.
Är uppe i 100km nu...låter så mycket mer än vad det faktiskt är. En sak som är mindre bra att förutom att jag får hårda ben bildar jag även valkar på händerna - inte särskilt snyggt eller bekvämt, måste inhandla nya cykelhandskar snarast.

Nu är jag trött, förstår inte varför allt känns så osäkert just nu. Lite oroligt helt enkelt. Kan det vara början på något nytt?

Igår blev jag påmind om hur betydelsefullt ett leende kan vara

Igår när jag klev in på Starbucks och kände att allt var jobbigt, svårt och läskigt blev jag påmind om hur mycket ett leende kan betyda. Ett leende från en främling på Starbucks medans jag beställde min gröt påminde mig om :

Jag har ingenting att oroa mig för. Allting händer på grund av en andledning, det är det jag väljer att tro på i alla fall. Det känns som det mesta som har hänt mig har betydd något, och givit mig något, även om jag många gånger undrade...varför?

Jag blev även påmind om hur viktigt det är att äta choklad när man känner det. Ja. Faktiskt.

Jag har sega ben och mina armar värker. Jag har cyklat 70km på två dagar. Jag cyklar nu 16.5km på 50 minuter i rusningstrafik genom centrala London. Det känns bra! Jag börjar komma i form igen....

Har haft en klient nu på morgonen - så spännande! Jag älskar att jobba med GoLy, det är otroligt kul att se hur de människor jag jobbar med gör framsteg varje vecka och deras entusiasm smittar verkligen av sig. Så så, dags att expandera...I think.
Hey ho!
Ha en fin dag.
Sx

At work

Emma Jane tog den här bilden på mig utanför The Awareness Centre för en svensk lokaltidning...I like it!

Happy again

Torsdag morgon och jag är på ett strålande humör. Tror det var en liten emotional hangover som jag hade efter helgens drama.

Jag har druckit kaffe, ätit gröt - skrivit referensbrev, svarat på e-mail och tvättat kläder. Dansat runt till Nina Simone och Monica Z och ska strax hoppa upp på min cykel för att möta världens finaste Emsa för frukost på South Bank. Eftermiddagen behöver jag tillägna till att förbereda inför mina nya klienter denna kväll.

Jag har kännt mig otroligt slö den senaste tiden. Kanske behövde jag vara lite slö för att få upp motivationen igen?

....for now,
Sx .

Till mina oroliga läsare

Angående förra inlägget och kommentaren från 'Anonymous'. Ni behöver inte oroa er, psykopaten som jag hänvisar till är inte mannen i mitt liv. Den här gången var det en kvinna! Svartsjuka ex finns det tydligen i alla slags former, den här gången var det inte mitt galna ex utan någon annans.

Och när jag säger galen, så menar jag galen.

Oroa er inte, jag mår bra. :)

Att stilla tankarna

Helgen som gick var inte särskilt rolig. Tyvärr lär jag mig mer och mer om alla sjuka människor i denna värld. Och ibland råkar man ha de allt för nära - jag verkar ha en otroligt stor otur att på ett vis eller annat indirekt bjuda in psykopater i mitt liv.

Det har löst sig nu, polisen blev indragen vilket gjorde allt så mycket bättre. Jag mår bra men är otroligt trött på allt drama som på något sätt eller annat lyckas tränga sig in i min vardag. Nu får det vara slut på det!
Har stillat tankarna med att göra ingenting alls.

Okej. Ett, två, tre...

Dagen som spenderades på en kulle

Var ledig idag och spenderade denna otroligt soliga och fina dag tillsammans med Emma Jane uppe på Box Hill. Vi bestämde oss för att fly London för en dag och Reuben tipsade om Box Hill. Mycket bra förslag - solen sken och nu har jag en röd näsa.

En utav mina katter hade kräkts i min säng såg jag när jag kom hem...suck, jäkla odjur, blir till att byta lakan innan jag stupar, är supertrött.
Natti natti x

Dagens

Varje onsdag i min lärare Barbaras grupp började vi alltid dagen på ett vanligt terapeutsätt - 'a check in with a feeling'. Detta är något vi gör i terapeutiska grupper, vi säger vårat namn och en känsla som beskriver vad vi känner, just nu.
Jag la märke till något under mina år på LSBU, Barbara sa alltid att hon kände sig 'loved'. Älskad. Vilken underbar känsla det är , något jag börjat lära mig den senaste tiden. När man inser att människor i ens närheten som verkligen bryr sig. När man öppnar ögonen och förstår, litar på den kärleken man får. Vet att man är värd den.
Jag är så tacksam för att ni alla finns i mitt liv, jag har världens bästa föräldrar, världens bästa vänner - och dessutom är jag så otroligt lyckligt lottad att på den senaste tiden har jag även en underbar man vid min sida.
I feel loved.

Godmorgon - cykling gör mig så hungrig

Jag cyklade 30 km igår till och från Hampstead Heath. Sitter den här morgonen klockan 04.50 och äter gröt för att jag är så förbaskat hungrig. Detta är vad cykling gör till mig, vrålhungrig - jag måste lägga om min kost nu när jag har börjat cykla långa sträckor igen.
Mer kolhydrater till mig tack!
Jag försökte somna om när jag vaknade kl 4 men gav upp efter ett tag. Hungern och alla tankar i huvudet tog över, så i stället för att ligga och fundera i sängen så tänkte jag att löser det genom att gå upp i stället och börja jobba på det.

Igår regnade det i London. Jag började inse saker som jag har glömt bort. Jag har valt att titta åt ett annat håll ett tag. Gått lite vilse. Vetat den rätta vägen men valt en annan. Jag vet alltid inom mig vad som är rätt att göra, men ibland väljer jag att inte följa mina instinkter. Jag experimenterar, försöker hitta ett lättare sätt. Det går okej tills jag börjar att tappa greppet om situationen.
Därför har jag idag gått upp tidigt denna morgon för att börja om från början. Ta den vägen som jag vet jag måste gå. Lyssna på det som mitt hjärta säger, som min magkänsla vet är den enda vägen.

Gröten kallnar! Better go.
Sx

Bohem - mitt eget snobberi?

Jag fick för några dagar sedan en väldigt intressant kommentar angående mitt inlägg om postkod-snobbar. Kommentaren från en anonym läsare har fått mig att reflektera över varför jag har sådana starka känslor kring postkodsnobberi-beteende, varför bryr jag mig så mycket överhuvudtaget?

Förra veckan när jag gjorde min sista dag på universitetet gjorde vi en övning där vi skrev ner komplimanger på ett kort om varje person i klassen. Det resulterade alltså i att jag fick ett fint litet kort med trettio olika ord som mina klasskompisar valt att beskriva mig. Ord som 'amazing, inspiring, lovely, kind, gentle, closed samt 'eccentric'.
Jag har sedan jag kan minnas aldrig riktigt varit någon som har följt strömmen. När jag gick på mellanstadiet vägrade jag att lyssna på sådan musik som alla andra lyssnade på och satte mig ner på golvet i protest på klassdiscon när folk dansade till New Kids on the Block eller vad det nu var. Under många år sökte jag mig till sådant som var främmande, till platser där jag inte 'hörde hemma' eller personer som var väldigt olika mig. På många sätt gjorde jag revolt mot mig själv och min egen bakgrund så att säga.

Jag undrar om detta beteende är något jag fortfarande inte riktigt har släppt. Jag har nämligen börjat irritera mig så otroligt mycket på typiskt medelklass 'övre medelklass wannabee beteende'. Och oftast när jag irriterar mig på något är det just för att jag känner igen beteendet i mig själv. Det påminner mig om något i mig själv som jag inte tycker om, och därför stör jag mig på det. Detta gör jag samtidigt som jag väljer att för er läsare skriva om mitt eget liv som jag vill att ni ska se det, som någon slags snobbig bohem som irriterar mig med en nedlåtande ton på allt och alla som skyltar med vårt typiska materialla 'ha' begär.

Jag måste erkänna att kommentaren från den anonyma läsaren var så rätt - vad har jag för rätt att låta så nedlåtande på människor som lever med andra värderingar än mig själv? Och varför bryr jag mig så mycket? Varför tycker jag att det är så viktigt för världen att berätta hur mycket jag avskyr materialism?
Ett knasigt behov att känna mig som en bättre människa? Larvigt, men ganska mänskligt tror jag.

Jag ska fundera över detta. Alltid bra med lite self reflection!

Detta kommer inte betyda att jag ska börja springa på gastropubar....

We did it!

Jag och mina klasskompisar från min MSc...we did it!

Tjejkväll

Igår såg jag SATC med Stinus och Emsan - snacka om att Carrie var äckligt irriterande. Synd att hon aldrig lär sig att man faktiskt inte behöver agera så spontant efter sina känslor hela tiden. Kan hon aldrig bara stanna upp och tänka en dag eller två innan hon väljer att bete sig som en tramsig 14-åring?

Jag älskade tv-serien Sex and the City men tycker att båda filmerna var alldeles för over the top, det blir liksom ännu mer materialism och handbags in your face. 30 minuter av en tv-serie är okej men en film blir som en överdos.

Efter filmen åt vi mat på Mews of Mayfair, den godaste köttbiten NÅGONSIN (eller åtminstonde på ett år) - herre gud vad jag älskar kött! På maten blev det en god alkoholfri cocktail samt lite boogie. En otroligt rolig kväll - jag behövde verkligen det. Ännu en gång måste jag säga hur viktigt det är att ha bra vänner och jag är otroligt tacksam för den fina vänskap jag har med mina. Något jag inte tar för givet.

Jag har en pojkvän som väntar på mig i Kent. Better get ready, vi ska ut på landet och cykla!
Sx

Jag är så lycklig

Ni läsare måste tröttna på mig snart - jag uppdaterar inte särskilt ofta och det enda jag tjatar om är hur bra jag mår och hur lycklg jag är. Men det är sant!

Vad har hänt den senaste tiden då? Jo, jag har gjort min sista dag på London South Bank University och har nu bara min dissertation kvar tills jag stolt kan berätta för omvärlden att jag har en Master of Science i Psykologi och Counselling.
Jag har funderingar kring att vänta ett tag med att göra min dissertation dock eftersom jag just nu känner för att satsa på GoLy och företagandet. En sak är taget ska vara bra har jag hört...

Jag har skrivit på ett kontrakt med The Awareness Centre och där nu deras enda self esteem coach - toppenbra eftersom jag då får refferals från de andra terapeuterna när de har klienter som behöver arbeta mer ingående på deras självkänsla.
Det är otroligt roligt att arbeta med självkänsla och se hur mina klienter gör framsteg - jobba med människor på detta sättet måste nog vara något utav det bästa som finns!
Det känns fantastiskt att göra det jag vill göra och våga satsa på det.

What else? Jag har två Sverigeresor inbokade, en i slutet av Juni och en i slutet av Juli.

Och ja, kärleken går fortfarande bra. Wow säger jag bara, snacka om en häftig upplevelse.

Det enda jag behöver nu är de där skorna jag såg i Hampstead för några dagar sedan, and I am complete. :)

Intervjuad

Började morgonen med att bli intervjuad av min lokaltidning hemma i Sverige, gud så roligt. En utav mina drömmar är att få åka tillbaka till min högstadieskola och hjälpa ungdomarna där med självkänsla.

Solen skiner och utanför fönstret ser jag en blå himmel, allting är så grönt och vackert. Jag har lite jobb att göra men efter det är gjort ska jag försöka ta mig ut i parken och lägga mig i gräset. Livet är underbart. Så det så.

Hej torsdag!

Nej, jag ska inte börja blogga dagens outfit men jag måste få visa mitt senaste inköp...I feel pretty! :)

Nu ska jag iväg på min kompis Cara's birthday dinner i Notting Hill. See you later!
x

Dagens irritationsobjekt - Postcode snobs!

Idag irriterar jag mig på så kallade postcode snobs. Ni vet, Londonbor som rynkar på näsan så fort en postkod inte är fin nog - områden som ofta är multikulturella eller har ett lite sämre rykte.

Jag irriterar mig mest för att det är så otroligt genomskinligt. Det är helt okej att inte vilja bo i ghettot - men att som många gör hela tiden påpeka med en översittanton och rynka på näsan tycker jag är otroligt genomskinligt. Det är så uppenbart att om man har ett behov att se till att andra människor vet att man faktiskt inte har något att göra med det som är 'lite lite sämre eller billigare', ofta tyder att man har ett behov av att känna sig superior - lite bättre än sina medmänniskor.
Och det är nog detta som irriterar mig mest av allt.

Jag bor i Nunhead i sydöstra London. Det ligger väldigt nära både East Dulwich och Peckham. East Dulwich är ansett vara ett fint område med en massa töntiga dyra små butiker och cafeer med yummy mummies. Peckham som ligger runt hörnet kallas för ghettot....ett mycket trevligt ghetto, måste jag få tillägga. Människor är faktiskt otroligt trevliga, ofta mycket trevligare än alla som spatserar på Lordship Lane.
Hur som helst. Mellan East Dulwich, Nunhead och Peckham finns en stor park. Parken heter Peckham Rye. Självlart vill inte innevånarna med sina snoriga ungar i East Dulwich som ständigt bombarderar det mysiga parkcafeet med sina barnvagnar och blöjor kalla parken för Peckham Rye...nej, i stället blir det 'The Rye' för Dulwich-borna. Eftersom de som bor i SE22 knappast kan ha något med oss från SE15 och Peckham att göra.

Så otroligt larvigt. Ibland undrar jag varför man överhuvudtaget bor i en sådan multikulturell stad som London om man är rädd för det som är främmande.

Sådär ja. Sluta snobba.

En sådan härlig morgon!

Jag skulle kolla på film efter allt jobb igår. Somnade efter fem minuter! Men men, det gör ingenting för nu är jag jättepigg - jag vaknade klockan 5.55 i morse och har hunnit med en hel del, dels sprungit runt parken och jobb med distanskursen. Jag älskar verkligen att jobba med mina klienter...de gör mig så glada!

Idag är det näst sista onsdagen i skolan...herre gud vad tiden gått fort! Känns ju som vi precis började. Men det ska bli riktigt skönt att bli klar så jag kan satsa mer på företaget.
Igår hade jag riktigt dåligt humör, den vanliga pms-attacken var igår och jag fick för mig att mitt liv var ett helvete, att jag faktiskt inte har lyckats med någonting och att jag är ett failure. Jag borde ju faktiskt vara mycket mer successful vid det här laget. Jag menar en masterutbildning i psykologi och eget företag räcker ju inte när man suktar efter hela världen och lite till! :)

Det gick över efter att jag hade ätit en sundae.....se, socker botar allt!

En ny upplevelse

Igår var jag på Nunhead Cemetery Open day med R. Vi klättrade upp i det gamla otroligt vackra kapellet som hade öppet för dagen. Det är helt underbart att ha något så underbart som den här gamla kyrkogården en kort promenad från min lägenhet. Kanske låter konstigt eftersom det faktiskt är en kyrkogård, men den är otroligt mysig och väldigt stor. Som Londonbo lär man sig att uppskatta de trafikfria grönområden som finns.

Jag har varit sjuk i några dagar men är på bättringsvägen nu. Ska snart ut på en långpromenad vilket får bli mitt substitut för cykling och springning idag, känner av min astma lite smått och ska försöka vara lite klokare än vad jag brukar vara och ta det lugnt i ett par dagar.

Jag vet att ni alla är supernyfikna på min nya...boyfriend, jag har fortfarande verkligen inte vant mig vid att använda det ordet men jag kan upplysa er alla om att det känns otroligt bra. Det känns så otroligt häftigt eftersom jag hanterar det helt annorlunda till vad jag brukar göra vilket tyder ännu en gång på att förändring är möjligt...på alla plan! Min historia med män har ju inte varit den vackraste - mycket på grund av att jag inte hade någon slags självrespekt eller självkänsla för att kunna sätta gränser vilket gjorde att jag attraherade män som behandlade mig som skit. Jag hade inget som helst intresse av att träffa någon under många år vilket jag nu uppskattar otroligt mycket eftersom det gav mig tid till att lära känna mig själv och utvecklas som person. Dessutom var jag även livrädd att hamna i ett till soul destroying förhållande och valde att gå den säkra vägen - vilket betydde att jag inte lät någon in överhuvudtaget.

Därför tycker jag att det är otroligt häftigt att jag har vågat - och att den som jag har släppt in behandlar mig bättre än någon annan någonsin har gjort.
Och det är bra! :)

Scan Magazine har skrivit om mig

Titta vad Scan Magazine har skrivit om mig....

Jag är hur nöjd som helst. Vad tycker ni?

Nu stupar jag

Det är en väldigt trött Sofia som skriver. Spenderade hela dagen i skolan och hela kvällen på ett otroligt lyxigt hotell i Knightsbridge där jag var på en konferens om Sex addiction. Intressant och fint hotell, men fånigt att man ska behöva betala £4.95 för en kopp te. Kom igen liksom!

Konferensen var ganska underhållande. Många roliga historier om en sexberoendes beteende. Morötter...say no more.

Nu ska jag sova. Har en förmåga att vakna mitt i natten med svårigheter att somna om, eller väldigt tidigt på morgonen.
Natti natti.
x

A very snotty experience

Jag är förkyld! Tycker verkligen att det borde bli varmare snart, vad är detta för vår egentligen? Fotot ovanför var taget cirka en månad sedan då jag pluggade och jobbade från parken. Nu är så grått, kallt och blåsigt att jag bara vill stanna i sängen med datorn.

I morse vaknade jag klockan 6 i vanlig ordning och läste Emmet Fox ´The Sermon on the Mount' - har nu druckit te, kaffe, bränt bagels, ätit bagels, skickat åtaliga email och ska nu göra lite förberedelser för nya klienter som jag börjar jobba med i kväll.
Skicka invoice samt investera i en bärbar telefon.

Denna morgon lyssnar jag på U2 Achtung Baby. Herre gud vilka flash backs jag får från 2002 - 2003, mitt första år i London. Roligt det där vad musik kan göra.

Vaknar med Andrea Bocelli

Vaknade klockan 6 för att jag var hungrig, ätit gröt och matat katterna. Lika bra att jag gick upp tidigt, har ganska mycket jobb att fixa med nu på morgonen med nya klienter som jag börjar jobba med nästa vecka.

Har funderat lite igen. På det här med att uppskatta det vi har. Stop wanting, start appreciating. Jag glömmer så lätt att vara tacksam för det jag har. Ständigt är det något som kunde vara bättre, något som fattas. Allt underbart som jag redan har i mitt liv tappar sin betydelse om jag tillåter det. Önskan av att vilja ha något bättre, något annat blir större än det jag har.
Öppna ögonen, se dig runt omkring och tänk på hur lyckligt lottade vi alla är.
Inte något vi gör varje dag ,kanske inte så konstigt när hela vårt kapitalistiska samhälle är uppbyggt på principen av 'mera'.

Nej. Morgonpromenix för att köpa kattsand. Hej svej.

Jag kan se St Paul's

Jag har upptäckt ett alldeles underbart ställe. I ett hörn av Nunhead Cemetery ser de till att inga träd växer för att skydda den fina utsikten över St Paul's. Där finns en liten bänk man kan sitta på och bara vara.

Upptäckter som dessa gör mig så glad.

Min bankholiday weekend var regnig men otroligt rolig. Åt afternoon tea på Tate Modern med Emsan och Stinis. Åkte ner tll Brighton med Emma Jane och bodde på ett vandrarhem i en liten by ute på landet. Såg en otroligt konstig teaterpjäs. Åt god Tapas.
Har nya klienter, funderar på att fixa ett nytt consultationroom för mina 1:1s och ja...tror inte jag kan klassas som singel längre. Min webbdesigner råkade vara otroligt het. Oops!

What is going on inside her head?

Min katt Astrid är så jädrans jobbig. Hon dricker alltid ur mitt vattenglas, ska alltid sova i min säng (gärna på mig) och så fort man stänger dörren står hon och krafsar tills hon blir insläppt.

Jag undrar vad det är för fel på henne? Kanske borde skicka henne till SLAA? Eller är hon avundsjuk för att jag numera inte sover ensam varenda natt? Hon har ju trots allt haft ensamrätt en längre tid...

Varför skriver jag inte?

Jag har slutat skriva och jag tycker inte om det! Jag sätter mig ner, försöker, men det känns som att jag försöker för mycket.
Så irriterande.
ag vet vad det handlar om. Jag bryr mig för mycket - det känns som att jag har börjat upprepa mig. Det känns som att ni som läser här inne har redan läst allt som finns att läsa.

Och allt det nya som händer är för nytt, precis som jag skrev innan.

Något jag kan säga om det nya är att jag är otroligt förvånad över hur jag hanterar det. Ännu en gång hittar jag bevis att jag har förändrats. Jag hanterar det på ett helt annorlunda sätt i jämförelse med vad jag brukade göra förut. Jag följer mina instinkter, min magkänsla, jag gör det som känns rätt.
Det bästa med det hela är att jag vet att jag förtjänar att behandlas på ett bra sätt med hela mitt hjärta. Och det är väl just det som gör allt så mycket lättare.
Gotta Go Love Myself and all that. :)

Mina korta små inlägg

Ytterligare en helg har gått. Farringdon och pizza med tjejerna, cykeltur till Chelsea, scones på Kingsroad, promenad i Peckham Rye Park, plugg och någon som spelar gitarr om mornarna...

Solen skiner fortfarande och jag håller på att försöker vänja mig vid någon som behandlar mig otroligt bra.

Blyg

Jag har blivit blyg och fått blggtorka - det är som att någonting stoppar mig från att skriva. Skriver och raderar, tänker, skriver, raderar. Jag undrar vad det beror på.


Äh, skitsamma. Solen skiner , livet är galet men underbart. Jag känner mig livrädd men glad. Jag upplever något nytt. Och det är alldeles för nytt för att jag ska kunna skriva om det.
Kanske en annan dag.

Wrong planet

I morse vaknade jag inte på fel sida. Jag vaknade på fel planet. Ärligt talat, jag var på ett sådant otroligt dåligt humör. Det måste vara någon slags kombination av måndag och pms. Allt var fel.

Bäbisarna på Starbucks var extra högljudda. Mina katter var extra jobbiga. Tåget var fullt. Kläderna satt fel. Jag kände mig fel. FEL.

Nu känner jag mig lite bättre. Men detta kan inte vara något annat än pms. Vi borde få tillåtelse att stanna hemma. YES?

I need a new challenge

Något som jag börjar förstå mer och mer om mig själv är att jag blir väldigt lätt uttråkad och rastlös. Jag klarar inte av att leva ett repetativt liv utan behöver nya utmaningar hela tiden. Så fort jag har åstakommit någonting behöver jag något nytt att sätta tänderna i.

Nya saker är på G, will tell you more later.

Just nu sitter jag på mitt vanliga franska cafe på South Bank och väntar på att Emely. Har skrivit ihop en enkel meditation för i kväll och förberett en utav kvällens praktiska övningar som handlingar om komplimanger.

Solen skiner och jag är glad. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle må så bra som jag gör just nu. Tacksamhet passar bra in denna Tisdags eftermiddag.

PR, PR, PR....

Klappat och klart - en artikel om mig i maj månads upplaga av Scan Magazine.

Efter tio dagars semester är jag in business again. Totally. :)

Tuesday morning

Jag är på väg ut på en morgonpromenad. Behöver gå ut, fundera, 'tune in', få klarhet.
Det värsta jag kan göra när jag vaknar upp som jag gjort i morse, med den där känslan av ångest i maggropen, är att strunta i den och låtsas om som den inte finns.
Så nu ska jag gå ut på en promenad i solskenet, tänka på allt det där som verkligen betyder något och försöka hitta tillbaka till ljuset.

Kaffe och yoghurt and I will be ready to go.

What is the worst that can happen?

Jag brukade leva mitt liv utan att tänka speciellt mycket över mina handlingar. Sällan stannade jag upp och funderade över mitt eget eller andras beteende. Jag var otroligt naiv.

Ibland önskar jag att kunde vara lite mindre medveten. Att jag bara kunde stoppa bomull i öronen och följa strömmen, follow the flow. Under de senaste tre åren har jag utvecklat detta sätt att leva på som har hållt mig otroligt trygg, hållt mig borta från drama och har på många sätt gjort mitt liv väldigt mycket enklare. Men resultatet av att ha studerat alldeles för mycket psykologi, psykoterapi och allt vi lär oss genom 12-stegsfilosofi gör att jag tänker alldeles för mycket och analyserar allting. Jag letar efter risker, är så otroligt medveten att det börjar bli till gränsen till tråkigt.

Kanske det är dags att röra om i grytan lite granna. Vad sägs om lite med äventyr? Vad är det värsta som kan hända?

Hanging out in SE15

Gårdagen spenderades med Emma Jane och världens bästa granne C här hemma i SE15. Våren har kommit ordentligt hit till London vilket är helt otroligt härligt, jag råkade till och med bli lite röd efter att ha suttit med kortärmat i solen.

Nu ska jag försöka kliva ur den här sängen, kom hem vid 4-tiden igår efter 30-års kalas i Shoreditch, har en massa att pyssla med nu.
Sx

Sunny day

Idag anlände solen till London, jag har suttit i parken och jobbat i kortärmat och druckit årets första frappuccino. Det kallas jag vårtecken.
NICE!