Dag fyra - Det här åt jag idag

Gröt är det enda jag har lyckats äta idag, so far. Jag äter alltid samma sak på morgonen, gröt med banan ,valnötter och honung. Utan frukost fungerar jag inte. Det första jag känner på morgonen brukar vara en smärta av hunger. Inte att leka med.

Dag tre - Mina föräldrar

Min mamma var min stora idol när jag var liten och jag ville bli studievägledare precis som hon var. Hon var min stora trygghet och jag älskade alla helger då man fick mysa lite längre. Nu jobbar mamma som rektor och jag är otroligt stolt. Mamma är envis och otroligt omtänksam. Mamma är också väldigt bra att prata med när det behövs, hon säger kloka saker och hon får mig ofta att inse att det jag känner eller tänker kanske inte alls är så konstigt, eller farligt. Nu träffas vi snart igen om två veckor och jag längtar redan! Även om vi inte bor i samma land så känner jag en otroligt nära relation till min mamma, och det är jag otroligt tacksam för.


Pappa är den bästa pappan som finns. Jag lovar. Han är så bra. Och rolig. Pappa och jag skrattar mycket tillsammans. Pappa brinner för miljön och ett utav de bästa minnen jag har med honom är när vi gick en promenad till Hagaskogen i Kungsör för att plocka upp alla blå blend cigarettpaket någon slängt där. Pappa har svårt att sitta stilla och tycker om att ha projekt, han fixar alltid med något och låter aldrig någon annan ställa in eller plocka ur diskmaskinen. Han är en hejare på att laga mat och ja jag kan definitivt säga att hemma hos mina föräldrar är det jämställt!
Pappa har också ett väldigt stort intresse för musik vilket jag också är tacksam för, det var Bob Dylan och Dire Straits framkallar många barndomsminnen!

Dag två - Min första kärlek

Jag var mest rädd för killar när jag var yngre. Därför när jag tänker tillbaka till min första kärlek så dyker endast ett namn upp.

Eddie Murphy.

Eddie Murphy var en mörkbrun liten ponny på Klämsbo Ridskola som jag älskade. Varenda helg var jag i stallet och ryktade på den hästen. En sommar var jag uppe nästan varje dag. Jag pratade med honom, klappade och blåste på hans mule för att försöka få någon slags respons tillbaka.

Efter en veckas semester med familjen fick jag ett telefonsamtal från min kompis Johanna. Eddie Murphy hade sålts och bodde nu i Valskog. Jag grät i flera dagar och kände mig deprimerad under hela hösten.

Vem är jag?

Jag kan vara otroligt energiskt glad men också väldigt ledsen. Älskar allt eller ingenting, finner det svårt med de gråa zonerna i livet. Blir ofta väldigt engagerad i något, får en idé och pratar bara om just det i cirka en månad tills jag tröttnat, glömmer och hittar något annat att göra till 100%. Jag älskar att fika och tycker det är rätt så tråkigt att laga mat. Jag kan vara både framåt och blyg, beroende på situation. Uttråkad är något jag blir ganska fort, rastlös känner jag mig relativt ofta. Kaffe kan jag inte leva utan. Alkohol har jag inte rört på över tre år.

Jag tänker en snutta för mycket. Dagdrömmer gör jag desto mer. Jag har en särskild plats där ingen kan nå mig. Ibland kan jag vara så långt borta att minuter, ja till och med timmar passerar tills jag vaknar upp och inte riktigt veta var jag har varit. Reflekterar, analyserar - ifrågasätter och vänder upp och ner på saker. Det är roligt. Älskar att reflektera över mitt eget beteende och mina egna känslor.

När jag fikar så älskar jag att fnittra med mina vänner. Mina älskade vänner står mig väldigt varmt om hjärtat. De flesta av dem är faktiskt svenska - trots att jag bor i utlandet. Eftersom jag fikar mycket så springer jag en hel del också, och cyklar. När jag var liten var jag rädd för sport och hatade gympan. Nu älskar jag att känna mig stark och frisk, men gör det helst på egen hand.

Bor gör jag i en lägenhet i sydöstra London. Ett stort kök, vardagsrum, sovrum och kontor har jag och min älskade engelsman Reuben som jag gifter mig med Juni 2011. Han är den bästa killen jag någonsin har träffat och jag känner mig lyckligt lottad varje dag. Relationer är det svåraste jag vet vet med med Reuben är det ganska lätt!
Jobbar gör jag inom mental health, har under den här hösten fokuserat på min egen hälsa och har därför tagit det lugnt med min egen grej Go Love Yourself men vi kommer igång efter jul igen.

Jag är envis som en tjur och ganska slarvig. Ganska mycket av en lillasyster och håller just nu på att lära mig att köra bil i London, det är roligt!

En text om dagen

Två utav mina favoritbloggare gör 30 dagarsutmaningen. En text varje dag med följande rubriker:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Passar mig utmärkt eftersom jag haft idetorka den senaste tiden. Börjar nu!

And the world seemed beautiful again...

Jag har inte haft några fler panikattacker sedan jag fick hjälp, jag sover flera timmar sträck, jag drömmer inte lika många läskiga mardrömmar. Paniken har liksom tonats ner något rejält, tankarna är inte lika hemska.

Allt är mycket bättre.

Jag har dessutom börjat komma igång med min springning igen. Det går riktigt bra! Med snabb musik på spotify springer jag ganska snabbt runt kring kullarna i södra London. Har hittat en ny favoritrunda på 8 kilometer med många backar som gör att jag känner mig starkast i världen. Nu är det så att jag är långt ifrån starkast i vägen, men det är en ganska stark kontrast till hur jag kände mig för ett par månader sedan.

Men jag måste få säga det, att jag är så jäkla trött på allt som har att göra med 'keeping up appearances'. Den här hösten har varit så otroligt svår, och mitt liv är inte perfekt på något sätt. Samtidigt skulle jag inte vilja att det såg annorlunda ut. Jag är glad att jag fick mina PTSD symptom när jag fick dem, eftersom jag inte var ensam med det. Jag har och hade, världens bästa man som stöd.


Så hur ser mitt liv ut just nu? Jag jobbar på en stor mental health charity med människor som har blivit tvångsintagna på psykiatriska avdelningar. Det är otroligt tufft många gånger, jag är ständigt i 'battle' med psykiatriker och wardmanagers. Jag har en väldigt bra chef och en alldeles för låg lön! Men så är det när man jobbar med människor, no money. Dock känns det mycket bra att veta att man gör något betydelsefullt och viktigt. Underhållningen jag bjuds på av mina klienter kan också vara väldigt rolig den med!
Go Love Yourself har jag planer för, en businesspartner också för den delen.

Och idag när jag klev av bussen utanför sjukhuset där två avdelningar av patienter väntade på mig så kände jag att världen, den är vacker. Trots allt hemskt som har hänt, trots allt skit som jag får höra på jobbet, trots alla maktgalna psykiatriker som jag tänker alldeles för mycket på.
När man mår som allra sämst känns det som att det alltid kommer att vara så. Att det aldrig kommer att ta slut. Som ett evigt mörker, eller en evig panik. Tills dagar som denna då man märker, att det alltid blir bättre.