Underbara Sverige

Jag är tillbaka från ett par underbara dagar i Sverige. Det var strålande fint väder, mamma och pappa lagade otroligt god mat och allting var bara väldigt bra.




Jag och Reuben på en ö ute i Mälaren. Han har fått lära sig att fika på riktigt...

Jag är moster och faster till alla dessa goa ungar!

Vi lyckades också chocka min engelsman ordentligt med dans kring midsommarstången. Reuben lyckades också fråga min far: ´What are does two round things?' Pappa...'Can't you guess...?' Haha! .

En otroligt lyckad mini-semester!

Make your weaknesses become your greatest assets

...så står det i min meditationsbok idag.
Det är jag så otroligt tacksam över, att det som jag har kämpat med och mått dåligt över, är idag det som jag är stoltast över. Och det jag har otrolig stor använding för, ja, min osäkerhet, min känsla att inte passa in, mina problem kring sociala relationer och 'boundaries' är något jag verkligen har använding för, jag har ju till och med kunnat göra det in till ett yrke! :)

Och visst kan det vara bra att komma ihåg, att även om livet känns piss just idag, att bara man tar sig genom sina svårigheter och lär sig något av det har du så mycket att ge till dina medmänniskor om dina erfarenheter. Du har en gåva - nämligen ett svar på hur man tar sig genom svåra tider.

Jag skulle aldrig kunna genomföra det arbetet jag gör idag med mina klienter om det inte vore för de otroligt jobbiga sakerna jag har upplevt. Det går inte att känna empati eller visa den förståelse om man inte varit där själv, det är det jag tror på i alla fall. Det är svårt att läsa sig till. Därför är jag otroligt tacksam, att allt skit blev till guld ,så att säga.

Men det gäller att hitta en balans. Och inse att alla människor inte vill ha någon lösning. Vissa vill bara prata av sig, eller klaga - och det är helt okej! Det jag måste komma ihåg är att inte gå in i min terapeutroll till alla människor so jag känner. Endast när de frågar speciellt efter det.
Live and learn, live and learn. Every day.

I kväll flyger jag till Sverige! Mälaren och grillat kött here I come...

Värme

Det är otroligt varmt i London. Staden blir till en obehaglig svettig gryta, jag längtar till en sjö att bada i . Därför ska det bli extra trevligt att åka till Sverige i morgon kväll. Väderprognosen har lovat 25 grader och sol, jag bor tio minuter från Mälaren och mina föräldrar har en stor trädgård, det är vad jag kallar lyx för oss Londonbor! Jag längtar efter svensk glass och jordgubbar, grillat och allt det där som hör sommaren till.

Mina muskler värker som aldrig förr - jag undrar om min kropp har fått en chock efter all cykling?

Annars då? Ja hitills har veckan fyllts av möten, av samtal i solen, av jobb - skrev klart min artikel på healthy boundaries igår - fått blommor i mailformat av en klient (visar på hur lite som behövs för att göra en annan människa väldigt glad!). Nu ska jag börja förberedelser med min nya metod som jag använder i mitt arbete. Den ska hjälpa mina klienter att få djupare förståelse till hur deras låga självkänsla har påverkat deras liv hitills och hur de ska göra i framtiden för att inte upprepa samma gamla beteende-mönster.

Mitt jobb är nog det roligaste jag har för tillfället - mina klienter ger mig så otroligt mycket, dessutom nu när jag inte har skola längre så har jag det ganska lugnt. Just nu njuter jag av lugnet, tycker faktiskt att jag kanske är värd att ta det lite lugnt eftersom jag har stressat runt i flera års tid. Eller vad tycker ni?
Dags att njuta.

Disconnected

Käre läsare. Jag har inte skrivit på ett bra tag, visst har det funnits dagar då det har blivit ett inlägg eller två - men nej, inte på riktigt.

Jag har kännt mig otroligt konstig den senaste tiden. Brytt mig alldeles för mycket, tänkt alldeles för mycket, oroat mig, inte vågat....på något sätt blivit förvirrad om min plats här i livet. Inte lyssnat på mitt innersta, tappat bort mig i vad andra människor har sagt till mig att göra, och att inte göra.

Till slut blir jag på dåligt humör, börjar känna mig som en tonåring igen, börjat bete mig på ett sätt som jag själv inte står ut med. Tycker att det är fel på allt annat i universum förutom mig själv. Vill att allt ska vara perfekt i denna mycket imperfekta värld.

Och jag slutar skriva. Mest för allt jag känner för att skriva vågar jag inte skriva om, och allt som jag kommer ut på papper känns som lögner.

Jag ska hitta min väg tillbaka, tillbaka till den platsen då allt kändes tryggt, då jag visste att jag vandrade på rätt stig. Den platsen där jag inte oroar mig så otroligt mycket, då jag inte behöver lyssna på alla andra förvirrande ord. Den platsen inom mig själv där jag finner svaren och vågar vara ärlig.

Sanning nummer ett:
Jag är skiträdd. Otroligt rädd att förstöra för mig själv. Rädd för att jag inte riktigt fattar vad jag håller på med. Rädd för att jag ser mig själv göra saker jag inte har gjort förut. Rädd för att allt ska gå åt skogen. Rädd för att gå min egen väg och lita på att det kommer att gå bra.
Rädd för att känna, rädd för att låta mig själv släppa taget. Rädd för att inte ha någon som tar emot. Där har vi det, där har vi sanningen. Jag lärde mig tidigt att det aldrig finns några garantier i andra människor. Vi kan aldrig riktigt lita på att någon annan kommer att stå där. Därför behöver jag tro i något annat, något annat som kan stötta mig när ingen annan kan. Något som finns inom mig, eller utanför mig.
Ett ljus - ett hopp, en plats som säger att allt kommer att gå bra.

Så är det, nu ska jag göra allt för att hitta tillbaka till ljuset inom mig själv.

Bleeeeurgh......

I shall remember you

Sommaren 2007 klev jag in på ett möte vid St Giles-in-the-Fields. Läskigt var det, många människor, jag kom ihåg att jag svettades och försökte hitta toaletten.
En lång man med en stor hatt, nagellack och ett par otroligt intensiva ögon kom fram till mig med ett stort leende på läpparna. Han sa 'Welcome darling' och gav mig en puss på kinden. Han hade aldrig träffat mig förut, men hälsade mig varmt välkommen som han gjorde med alla nya nykomlingar.

Mannen med hatten var Sebastian Horsley. Sebastian hittades död i sin lägenhet i Soho igår - sorgligt och tragiskt och synd att han aldrig riktigt fattade vitsen.
Jag kommer att komma ihåg dig och din stora hatt.

Det blev bättre....

Efter att jag pratat med fina Stina samt Reuben på Gmail.
Faktum är att jag blir helt knäppt i huvudet när jag har mens - mina tankar är inte att leka med!
Får för mig att mitt liv är helt misslyckat, att jag är det största 'failure' som finns på denna jord och att det är lika bra att ge upp...vad lyckligt lottad jag är som har så underbara människor i mitt liv som får mig på bättre humör när det behövs.

Och tack och lov för Starbucks Caramel Frappuccino!

Dessutom gör mina klienter mig otroligt glada - utvecklar mitt arbete mer och mer vilket är väldigt spännande.

I morgon är jag med i lokalblaskan hemma i Sverige, en bra artikel har blivit skriven och jag ska försöka länka till den i morgon.
Tills dess, ha det gött!

Cheeses , idag behöver jag hjälp.

Inte kul att vara Sofia idag. Jag känner mig värdelös, ha otroligt svårt att tänka i andra banor och är faktiskt otroligt arg också.
Vet ni varför?
Jo, för att det känns som att jag borde ha kommit längre än vad jag har gjort.

Shit..jag har glömt bort hur man gör, hur gör man? HJÄLP!