Oink oink!

Jag läste detta inlägg idag och det fick mig att tänka. Trots mina erfarenheter har jag inte många åsikter om droger och alkohol. Jag tycker fortfarande att det är helt sjukt att den svenska staten envisas med att ha kvar systembolaget. Alkisarna fixar sin sprit på annat sätt när systemet är stängt, och människor köper oftast hem mer än vad de behöver för att försäkra sig att det ska räcka.
Det som jag tycker är värst med dagens syn på droger är att många får det att se ut som att det är glamoröst . Här i England höjer människor på ögonbrynen om man aldrig har testat. I Stockholm verkar alla tycka att det är dödscoolt att snorta kokain.
Här är mitt budskap. Ni har säkert hört det tusen gånger förut dessutom är det en sådan jäkla klysha att ni inte tror på det.
Jag blev beroende andra gången jag testade kokain och ecstasy. Andra gången och jag var 'hooked' till hundra procent. Förstå gången tog jag för mycket så att jag fick en värmeattack och kollapsade. Andra gången cyklade jag genom hela London för att få mer, kl 7 am på morgonen. Några veckor senare gick jag till jobbet med solglasögon för att inte avslöja mina allt för stora pupiller och kollapsade igen när jag hade fullt ansvar för andra människor. Och sen gick det bara utför, rakt åt skogen. Jag började göra allt det där jag sa att jag aldrig, aldrig skulle göra. På grund av ett stort jäkla begär.
Du vet aldrig hur du kommer att reagera om du någonsin skulle få för dig att testa. Det kan gå bra. Det kan även gå illa.
Hur tror du att det började för alla crack och heroinmissbrukare? Precis som för oss alla andra, med tanken att missbruk eller beroende var något som aldrig, ALDRIG akulle hända dem.

Jag och Elliot glamoriserar aldrig droger. I stället gör vi roliga jämförelser. Ser ni någon liknelse mellan dessa grisar och kokainsnortande människor?