Om att känna sig annorlunda

Hela mitt liv har jag tänkt om mig själv som annorlunda, när jag var ung var jag för 'flamsig' som mina vänner kallade mig, som ett litet barn trodde jag att jag var en utomjording eftersom jag inte kunde relatera till världen eller människorna i den på något vis, jag kännde mig oförstådd och utanför, som att leva i en bubbla. Enligt mig själv passade jag aldrig riktigt in, hur mycket jag än försökte så blev det alltid fel. I alla fall i mitt perspektiv, vilket är väldigt annorlunda från verkligheten. Jag kände aldrig någon samhörighet med min omvärld, aldrig någon gemenskap. Det var som att gå runt i en bubbla, en bubbla som jag byggt till mig själv för att skydda mig själv, den höll mig borta från resten av världen, samtidigt som hela mitt inre skrek efter uppmärksamhet.
Alkohol och annat tog bort bubblan under ett fåtal timmar, jag fick frihet till att vara den jag trodde jag ville vara, frihet från att ständigt tänka på vad andra människor tyckte om mig, tills dagen efter då jag låg med så mycket ångest aå att jag knappt klarade av att leva.

Hur som helst så känner mig inte alls så som jag brukade, jag har hittat ett sätt att leva som gör mig till en del av världen, frihet från mitt eget självcentrerade sinne och det ständiga emotinella kaoset. Men visst händer det att jag fortfarande känner mig jäkligt konstig, visst händer det att jag fortfarande kan tycka att det är svårt att relatera till min omvärld, men inte alls lika mycket som förut. Mestadels av tiden älskar jag livet, världen, människorna omkring mig - jag har mina små och stora stunder av tacksamhet då jag inser hur vackert allt är, hur lyckligt lottad jag är som har fått en chans till livet.

Och jag har otroligt lätt för att haka upp mig på saker och ting, och att hitta anledningar att slå mig själv i huvudet med - I am the expert. Ge mig en anledning till att jag ska känna mig annorlunda och konstig, och om jag inte är beredd eller emotionellt stabil den dagen så kan jag förstora upp det till en jättegrej och må dåligt över det.

Jag är den jag är och det är underbart, jag struntar faktiskt i vad de flesta människor tycker om mig, det är något jag verkligen har lärt mig, tyck vad ni vill - jag vet mitt eget värde och mäter inte mig själv i någon annans ögon.

Och föresten, vad betyder 'annorlunda' - vad försöker vi att vara, vad är det vi försöker att passa in i? En norm som detta västsamhälle har gett oss, förväntningar från dig själv eller från din omvärld? Jag tycker att alla borde läsa 'Victora Decides to Die' av Paulo Cohelo, den handlar om just det där, om att vi alla försöker att passa in, bete oss enligt normen, för vad händer annars? Jo, annars bir man stämplad som 'galen' eller 'konstig'.

Äh, jag försöker bara vara mig själv, jag kanske inte är som alla andra, men vill jag vara det? Nej tack.