Jag har inte haft några fler panikattacker sedan jag fick hjälp, jag sover flera timmar sträck, jag drömmer inte lika många läskiga mardrömmar. Paniken har liksom tonats ner något rejält, tankarna är inte lika hemska.
Allt är mycket bättre.
Jag har dessutom börjat komma igång med min springning igen. Det går riktigt bra! Med snabb musik på spotify springer jag ganska snabbt runt kring kullarna i södra London. Har hittat en ny favoritrunda på 8 kilometer med många backar som gör att jag känner mig starkast i världen. Nu är det så att jag är långt ifrån starkast i vägen, men det är en ganska stark kontrast till hur jag kände mig för ett par månader sedan.
Men jag måste få säga det, att jag är så jäkla trött på allt som har att göra med 'keeping up appearances'. Den här hösten har varit så otroligt svår, och mitt liv är inte perfekt på något sätt. Samtidigt skulle jag inte vilja att det såg annorlunda ut. Jag är glad att jag fick mina PTSD symptom när jag fick dem, eftersom jag inte var ensam med det. Jag har och hade, världens bästa man som stöd.
Så hur ser mitt liv ut just nu? Jag jobbar på en stor mental health charity med människor som har blivit tvångsintagna på psykiatriska avdelningar. Det är otroligt tufft många gånger, jag är ständigt i 'battle' med psykiatriker och wardmanagers. Jag har en väldigt bra chef och en alldeles för låg lön! Men så är det när man jobbar med människor, no money. Dock känns det mycket bra att veta att man gör något betydelsefullt och viktigt. Underhållningen jag bjuds på av mina klienter kan också vara väldigt rolig den med!
Go Love Yourself har jag planer för, en businesspartner också för den delen.
Och idag när jag klev av bussen utanför sjukhuset där två avdelningar av patienter väntade på mig så kände jag att världen, den är vacker. Trots allt hemskt som har hänt, trots allt skit som jag får höra på jobbet, trots alla maktgalna psykiatriker som jag tänker alldeles för mycket på.
När man mår som allra sämst känns det som att det alltid kommer att vara så. Att det aldrig kommer att ta slut. Som ett evigt mörker, eller en evig panik. Tills dagar som denna då man märker, att det alltid blir bättre.
2 comments:
Åh, jag gillar slutet på det här inlägget.
Jag ser fram emot att få träffa dig i London. :)
Åh, vad jag känner igen mig. Jag har som tur varit inte drabbats av PTSD, men jag kände något liknande när jag var på väg ur min depression. Varje dag under nästan ett år tänkte jag på att ta livet av mig, och så en dag kom jag på, att världen var ganska vacker och att jag inte ville dö än. Det tog lång tid att bli helt frisk, men även om det var otroligt svårt och mörkt så skulle jag inte vilja vara utan den erfarenheten (men jag vill inte göra om det!:)) Älskar din blogg, dina ord, du är en så otroligt stark människa (även om du säkert inte tycker det själv) och en fantastisk inspiration. Så tack för att du fortsätter skriva!
Post a Comment