En ny början

Jag har flyttat!
Nu skriver jag här i stället.....http://withsofia.wordpress.com

Dag fyra - Det här åt jag idag

Gröt är det enda jag har lyckats äta idag, so far. Jag äter alltid samma sak på morgonen, gröt med banan ,valnötter och honung. Utan frukost fungerar jag inte. Det första jag känner på morgonen brukar vara en smärta av hunger. Inte att leka med.

Dag tre - Mina föräldrar

Min mamma var min stora idol när jag var liten och jag ville bli studievägledare precis som hon var. Hon var min stora trygghet och jag älskade alla helger då man fick mysa lite längre. Nu jobbar mamma som rektor och jag är otroligt stolt. Mamma är envis och otroligt omtänksam. Mamma är också väldigt bra att prata med när det behövs, hon säger kloka saker och hon får mig ofta att inse att det jag känner eller tänker kanske inte alls är så konstigt, eller farligt. Nu träffas vi snart igen om två veckor och jag längtar redan! Även om vi inte bor i samma land så känner jag en otroligt nära relation till min mamma, och det är jag otroligt tacksam för.


Pappa är den bästa pappan som finns. Jag lovar. Han är så bra. Och rolig. Pappa och jag skrattar mycket tillsammans. Pappa brinner för miljön och ett utav de bästa minnen jag har med honom är när vi gick en promenad till Hagaskogen i Kungsör för att plocka upp alla blå blend cigarettpaket någon slängt där. Pappa har svårt att sitta stilla och tycker om att ha projekt, han fixar alltid med något och låter aldrig någon annan ställa in eller plocka ur diskmaskinen. Han är en hejare på att laga mat och ja jag kan definitivt säga att hemma hos mina föräldrar är det jämställt!
Pappa har också ett väldigt stort intresse för musik vilket jag också är tacksam för, det var Bob Dylan och Dire Straits framkallar många barndomsminnen!

Dag två - Min första kärlek

Jag var mest rädd för killar när jag var yngre. Därför när jag tänker tillbaka till min första kärlek så dyker endast ett namn upp.

Eddie Murphy.

Eddie Murphy var en mörkbrun liten ponny på Klämsbo Ridskola som jag älskade. Varenda helg var jag i stallet och ryktade på den hästen. En sommar var jag uppe nästan varje dag. Jag pratade med honom, klappade och blåste på hans mule för att försöka få någon slags respons tillbaka.

Efter en veckas semester med familjen fick jag ett telefonsamtal från min kompis Johanna. Eddie Murphy hade sålts och bodde nu i Valskog. Jag grät i flera dagar och kände mig deprimerad under hela hösten.

Vem är jag?

Jag kan vara otroligt energiskt glad men också väldigt ledsen. Älskar allt eller ingenting, finner det svårt med de gråa zonerna i livet. Blir ofta väldigt engagerad i något, får en idé och pratar bara om just det i cirka en månad tills jag tröttnat, glömmer och hittar något annat att göra till 100%. Jag älskar att fika och tycker det är rätt så tråkigt att laga mat. Jag kan vara både framåt och blyg, beroende på situation. Uttråkad är något jag blir ganska fort, rastlös känner jag mig relativt ofta. Kaffe kan jag inte leva utan. Alkohol har jag inte rört på över tre år.

Jag tänker en snutta för mycket. Dagdrömmer gör jag desto mer. Jag har en särskild plats där ingen kan nå mig. Ibland kan jag vara så långt borta att minuter, ja till och med timmar passerar tills jag vaknar upp och inte riktigt veta var jag har varit. Reflekterar, analyserar - ifrågasätter och vänder upp och ner på saker. Det är roligt. Älskar att reflektera över mitt eget beteende och mina egna känslor.

När jag fikar så älskar jag att fnittra med mina vänner. Mina älskade vänner står mig väldigt varmt om hjärtat. De flesta av dem är faktiskt svenska - trots att jag bor i utlandet. Eftersom jag fikar mycket så springer jag en hel del också, och cyklar. När jag var liten var jag rädd för sport och hatade gympan. Nu älskar jag att känna mig stark och frisk, men gör det helst på egen hand.

Bor gör jag i en lägenhet i sydöstra London. Ett stort kök, vardagsrum, sovrum och kontor har jag och min älskade engelsman Reuben som jag gifter mig med Juni 2011. Han är den bästa killen jag någonsin har träffat och jag känner mig lyckligt lottad varje dag. Relationer är det svåraste jag vet vet med med Reuben är det ganska lätt!
Jobbar gör jag inom mental health, har under den här hösten fokuserat på min egen hälsa och har därför tagit det lugnt med min egen grej Go Love Yourself men vi kommer igång efter jul igen.

Jag är envis som en tjur och ganska slarvig. Ganska mycket av en lillasyster och håller just nu på att lära mig att köra bil i London, det är roligt!

En text om dagen

Två utav mina favoritbloggare gör 30 dagarsutmaningen. En text varje dag med följande rubriker:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Passar mig utmärkt eftersom jag haft idetorka den senaste tiden. Börjar nu!

And the world seemed beautiful again...

Jag har inte haft några fler panikattacker sedan jag fick hjälp, jag sover flera timmar sträck, jag drömmer inte lika många läskiga mardrömmar. Paniken har liksom tonats ner något rejält, tankarna är inte lika hemska.

Allt är mycket bättre.

Jag har dessutom börjat komma igång med min springning igen. Det går riktigt bra! Med snabb musik på spotify springer jag ganska snabbt runt kring kullarna i södra London. Har hittat en ny favoritrunda på 8 kilometer med många backar som gör att jag känner mig starkast i världen. Nu är det så att jag är långt ifrån starkast i vägen, men det är en ganska stark kontrast till hur jag kände mig för ett par månader sedan.

Men jag måste få säga det, att jag är så jäkla trött på allt som har att göra med 'keeping up appearances'. Den här hösten har varit så otroligt svår, och mitt liv är inte perfekt på något sätt. Samtidigt skulle jag inte vilja att det såg annorlunda ut. Jag är glad att jag fick mina PTSD symptom när jag fick dem, eftersom jag inte var ensam med det. Jag har och hade, världens bästa man som stöd.


Så hur ser mitt liv ut just nu? Jag jobbar på en stor mental health charity med människor som har blivit tvångsintagna på psykiatriska avdelningar. Det är otroligt tufft många gånger, jag är ständigt i 'battle' med psykiatriker och wardmanagers. Jag har en väldigt bra chef och en alldeles för låg lön! Men så är det när man jobbar med människor, no money. Dock känns det mycket bra att veta att man gör något betydelsefullt och viktigt. Underhållningen jag bjuds på av mina klienter kan också vara väldigt rolig den med!
Go Love Yourself har jag planer för, en businesspartner också för den delen.

Och idag när jag klev av bussen utanför sjukhuset där två avdelningar av patienter väntade på mig så kände jag att världen, den är vacker. Trots allt hemskt som har hänt, trots allt skit som jag får höra på jobbet, trots alla maktgalna psykiatriker som jag tänker alldeles för mycket på.
När man mår som allra sämst känns det som att det alltid kommer att vara så. Att det aldrig kommer att ta slut. Som ett evigt mörker, eller en evig panik. Tills dagar som denna då man märker, att det alltid blir bättre.

Från helvetet till paradiset

Jag har gråtit en massa i kväll igen. Tårarna kommer rätt så ofta nu förtiden, flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Någonstans känns det ganska skönt, på något sätt känns det som jag har så mycket som aldrig har fått komma ut.

Innan jag grät i kväll kändes allt så himla mörkt. Ni vet hur det är när man är i en djup depression och inte kan tänka sig en väg ut? Precis där är jag, förutom att detta skulle jag inte kalla depression, snarare ren och skär panik och rädsla. Något jag inte rikigt kan finna någon logik i, och inte samma slags rädsla som jag kännt förut. Inte den slags rädlsan som jag brukar kalla self-centered irrational fear. Detta är något annat, något som snarare känns som den rädslan man känner när man inte vet om man kommer att överleva. Samma slags panik.

Jag letar ständigt efter faror, är alltid beredd, ser alltid till att jag kan fly. Paniken gör så att jag ständigt spänner kroppen. Jag har börjat känna av min nacke igen, jag tror definitivt att min extrema nackspärr var mer en konsekves av PSTD än något annat.

Ibland blir jag så jäkla arg på den nittonåriga naiva tjejen jag en gång var. Hur kan man vara så himla naiv och tro att man överlever allt? Visst, jag överlevde, men just nu känns det som att jag är brutalt ärrad för livet. Dessutom gör det mig ordentligt arg att det ska gå utöver den som minst förtjänar det, nämligen min älskade Reuben.

Men jag har gjort det förut, och jag ska göra det igen. Det kommer kanske ta ett tag men jag ska ta mig genom den här jäkla persen, om post traumatic stress disorder är något jag måste lära mig att leva det så kommer jag att göra det. Just nu har jag inte så många verktyg till att 'deala' med det men jag gör mitt bästa.

Precis som jag brukade sitta inne på badrummet för många år sedan när allt abuse skedde och sjunga 'Gabriellas sång' för att finna någon slags kraft att lämna honom så ska jag även nu komma ihåg att alla demoner kan man vinna över, även när det är som jobbigast.

Otacksam brutta

Igår blev jag intervjuad för mitt eget jobb. För er som kanske inte vet, jag har haft ett temporärt jobb på en stor mental health charity sedan några månader tillbaka där jag har jobbat som en Independent Mental Health Advocate på psykiatriska sjukhusavdelningar. Mitt jobb innebär i korta drag att verka som en röst för patienterna, informera de om deras rättigheter, diskutera med psykiatriker (och sjuksköterskor) och se till så att patienterna får det de har rätt till. Mycket av min tid går till att bråka med psykiatrikerna....det känns som att jag är i ett ständigt battle - mer om det en annan gång. Det jag vill säga är att jag gillar mitt jobb, men det är rätt så påfrestande! Dessutom när jag arbetar väldigt självständigt då jag inte är del av ett team på sjukhuset, utan har min bas på ett kontor ute i förorten som jag inte spenderar allt för mycket tid på. Kan ibland kännas lite smått ensamt.

Hur som helst så hade jag igår en intervju för mitt eget jobb, som nu blivit till en permanent position. Jag fick det och tänkte , fan också, vill jag verkligen fortsätta? The downside är att jobbet inte längre är heltid, utan har gått ner till tre dagar i veckan - men säkerligen lika mycket jobb. Jag tror inte att detta jobbet är det bästa för min hälsa just nu...men, det är ett jobb. Det är tusen gånger bättre än att vara arbetslös. Så efter att jag kännt mig otacksam så har ag nu börjat glädja mig, vi är fortfarande i en ekonomisk kris och många går arbetslösa. Något att vara mycket tacksam för!

Nu jävlar ska jag bli en riktig survivor

Min terapeut har sagt till mig att jag har post traumatic stress disorder. Själv har jag aldrig varit ett fan av labels men denna gången är jag tacksam. Äntligen har jag fått en förklaring till det som händer med mig just nu.

Min PTSD har denna vecka yttrat sig i skitläskiga full-blown panikattacker, inställd arbetsintervju, två sjukdagar, stora nigarafallet i tårar, hysterigråt in public - ja en hel del skit. Men, även en del positiva saker. Jag började känna av min ptsd för några månader sedan då sökandet efter en terapeut som förstod mig påbörjades. Till slut efter några försök här och där hittade jag med R's hjälp en charity som specialiserar sig i trauma och abuse. Blev kallad på assessment och blev erbjuden gratis traumaterapi, en gång i veckan i tre månader. Nu efter några veckor har min terapeut börjat göra något som heter EMDR med mig, en teknik som tar mig tillbaka till traumat och hjälper mig känna alla de känslor som jag har förträngt. Detta är otroligt smärtsamt men som sagt, också väldigt bra eftersom jag för första gången är så arg att jag skulle vilja spotta mitt ex i ansiktet och kick his ASS!

Denna ilska jag känner är också otroligt empowering och ger mig energi till att ta i tag i allt och sluta vara ett victim, även om allt är jättejobbigt just nu så tänker jag inte låta ett abusive svin förstöra min vardag. Jag tänker kämpa med detta mina kära vänner, jag tänker vägra vara rädd och inte låta det stå i vägen. Ptsd, I am going to kick your ass.

Going west

Söndagen spenderades i Richmond där min finaste vän Emely bor. Solen sken och hösten är något alldeles speciellt i denna delen av London - här fann jag allt jag behövde en dag som denna. Jag har alltid gillat Richmond, idag gilllade jag det extra mycket.



Min kära R har sedan jag träffat honom tjatat om hur han vill tillbaka till den delen av London han växte upp, jag har alltid tyckt att det ligger lite för långt bort. Men inte nu längre, speciellt inte om det skulle föra mig närmare en utav mina närmaste och goaste vänner, som alltid lyckas få mig på sådant bra humör. Hon är en going hon, den där Emely!

Astrid - the only soffpotatis in our house

Godmorgon! Jag och min svenska granne C var ute och sprang klockan kvart över sex i morse - gud vad duktiga vi är! Nu ska detta överflödiga slappandet bort, jag ska bli fit for fight igen. Eftersom jag inte längre kan cykla till jobbet, vi har inga dushar där, så motionerar jag inte alls lika mycket som jag gjorde förut. När jag cyklade överallt brukade jag lätt komma upp i 15km flera gånger i veckan - och när jag slutade göra det så började känna mig som en onyttig chokladboll. Det är inte alls någon rolig känsla. Så nu ska det bli slut med det, eftersom jag inte kan cykla de 12km till jobbet pga av att det inte finns några dushar där så har jag börjat springa igen, och det går faktiskt bra. Tur att jag har en bra baskondition efter allt min besatta cykling!

Så nu lämnar jag team Astrid och går över till team fit. Föresten så gör min tjocka katt Astrid också framsteg - jag såg henne HOPPA upp på den 2 meter höga muren mellan vår trädgård och golfbanan bakom vårat hus idag. Även tjockisen kan!

Ingenting varar förevigt

Inte ens mitt urusla humör som jag inledde denna vecka med...
Efter att ha gråtit i dagarna tre insåg jag att det blir vad man gör det till - så jag och R gick på bio och åt sushi, och oooops så var allt en gnutta bättre!

Min terapeut har förklarat för mig att det är helt normalt att vara livrädd pga det jag gått genom. Tänk dig att du har varit med om en flygcrash - nästa gång du sätter dig på ett flygplan kommer du självklart vara rädd och orolig.

Så jag är defintivt på väg uppåt. Jag har hitills haft en underbar helg, efter terapin igår åkte jag in till West End och snodde en puss av Reuben utanför hans jobb....efter det åt jag fredagsfika på Scandinavian Kitchen och efter det tog jag en långpromenad i Regent Park. Kvällen tillbringade jag i min finaste Angelikas sällskap och idag har jag fikat och strosat runt med vänner på South Bank. Morgondagen ska spenderas med min finaste ooofy loof , Reubens nya smeknamn, och BBC har lovat 20 grader och sol!

Mission tårar

Min blogg fick namnet Mission Sparkle för att jag var på ett mission att vinna över mitt eget mörker. Jag var ganska duktig på det, jag tog mig genom mycket och gjorde det med ett leende. Jag arbetade hårt med många delar av mitt liv, och även om det stundtals var riktigt jobbigt tog jag mig genom det, lärde mig, och delade gärna med mig av det jag lärt mig med er läsare.

Något jag aldrig jobbat med är det våldsamma och otroligt kontrollerande förhållande jag var i åren 2002-2006. Det var mitt helvete, ett helvete som jag var helt ensam i eftersom jag pga olika anledningar inte kände att jag kunde dela med mig eller söka hjälp av någon.

Känslorna och minnena efter de fyra åren lyckades jag effektivt förtränga, glömma bort. Jag tänkte inte på det, och när jag tänkte på det kände jag ingenting. Det är tydligen så man överlever.

Tyvärr tyckte mitt omedvetna att jag var redo nu. Nu när jag träffat världens finaste man så var jag redo att få ett baseballträ i huudet med alla känslor om allt som hände. Jag har börjat att minnas, känslorna med minnena kommer som en tsunami över mig. Allt det som hände mellan 2002 - 2006 känns som att det händer nu.
Jag känner mig panikslagen, ledsen, rädd, förnedrad, sårad och skamsen. Ilskan kommer nog så småningom.

Som tur är har jag fått gratis trauma-terapi i tre månader. Jag ska försöka skriva av mig på bloggen om ni orkar läsa om mitt depp. Jag brukar inte tycka om att skriva om jag inte vet svaret. För just nu vet jag inte vad som kommer att hända, eller hur lång tid det tar för mig att ta mig ut på andra sidan. Men så länge jag vågar ta mig genom detta så kommer det att bli bättre.

We like it here

Idag är Reubens mamma Kristina på besök - hon är även första testkanin för vår nya bäddsoffa. Fotot ovanför är taget med hennes mobiltelefon, jag, Astrid och Reuben. Astrid snor alltid min pojkvän från mig, men jag gillar henne ändå.

En sådan där trevlig lördag

Jag är så lycklig - vi eldar för första gången i kväll i vår öppna spis i vardagsrummet. Jag har bott i två lägenhet i London med öppna spisar, men inte en enda har man kunnat elda i...tils jag flyttade till dit jag bor nu, där vi har två stycken och båda två går att använda. Det är sådana där småsaker som gör mig en väldigt glad tjej. :)

Det har varit en jättebra dag, nacken är så mycket bättre. I förmiddags var jag ute och gick i Nunhead Cemetery, eftermiddagen spenderades uppe på sjunde våningen på Tate med några vänner, jag åt världens godaste pumpkin and squash soup - efter några timmar fick jag åka hem till min ibofren och frusna ärtpåse dock eftersom nacken musklerna i nacken började spasma sig. Nu sitter jag framför brasan och äter After Eight och tittar på Amadeus. Eller multi taskar skulle jag väl kalla det....bloggar och tittar på film samtidigt. Man kan ju inte bara fokusera på en sak! :)

Ska bara säga en sak innan jag säger godnatt, även om nackspärret har varit förjävligt så har det också varit väldigt bra för mig, psykiskt så mår jag SÅ mycket bättre. Jag kanske behövde vila och komma bort från förorten och Bromley.

Godnatt! x

Jag och den enorma platt-teven

Jag är hemma från jobbet på grund av min dumma nacke. Igår lyckades jag få ett nytt smeknamn....The Hunchback of Peckham Rye....hm, ja, jag kan alltså inte ha en normal hållning eftersom så fort jag försöker hålla mitt huvud bakåtlutat eller rakt så känns det som att jag har tusen knivar i nacken, inte kul.

Det blev en akut tid hos kiropraktorn igår kväll eftersom det gjorde så nedrans ont, och nu ligger jag här med is och ibuprofen, här inte lika lik ringaren i Notre Dame idag så förhoppningsvis betyder det att jag håller på och bli friskare....

Så nu ligger jag här framför den enorma teven i vardagsrummet och tittar på svensk TV - Reuben är också hemma idag så jag blir väldigt ompysslad, vilken tur jag har. Dessutom om jag får skryta lite till så är han enormt duktig på gitarren så till frukost fick jag också lyssna på hans ljuva toner. I Like! :)

Aj, aj, aj!

Har drabbats av akut nacksparr, och jag har aldrig varit med om nagon nacksparr som denna - allt gor ont! Det borjade med att jag inte kunde rora huvudet och sag ut som en robot, nu klarar jag inte av att ta mig upp ur sangen eller luta mig tillbaka, varje lite rorelse gor ont, till och med nar jag sitter i bilen och kor oven en speedbump sa skriker jag! Det kanns som att jag har en sag i nacken...

Tyck synd om mig!

Vad annars, ja - I don't know, livet ar lite jobbigt just nu. Det kanske ar darfor jag inte bloggar,for jag har fatt for mig att jag maste vara helt otroligt glad hela tiden. Men nej, sa ar det faktiskt inte - det kanns som att alla kanslor borjar komma tillbaka, allt som hande for en massa ar sedan borjar krypa fram fran garderoben. Jag kanske ska forsoka skriva fast jag mar som jag gor? Vad tycker ni?

Bachelor pad no more

Sådär ja - flytten gick bra, min nya lägenhet börjar kännas som ett hem - jag har inte gjort mycket annat än att flytta sedan vi sist hördes.

Denna helgen till exempel har vi varit på Ikea inte bara en gång, utan två gånger! (Tips: för att slippa åka två gånger, kolla pä nätet innan om den butiken du ska åka till har de grejorna du vill ha...). Det som hände var helt enkelt det att den garderoben och skrivbordet som vi hade kollat ut inte fanns, och det fick vi inte reda på förens vi skulle gå och hämta allt precis innan kassorna....irriterande. Reuben sa något om 'fuck me sideways' (helt klart det konstigaste svärdordet som finns, tycker jag) och stampade med fötterna. Som tur var lyckades Emely glädja upp honom genom att hitta det dyrare skrivbordet han egentligen ville ha i the bargain corner, nedsatt med 40% - WIN!

Jag fick min fina vita garderob idag och har också inrett vårat kontor, ska hänga upp vita gardiner och har försökt förklara för Reuben att jag har ärvt ett behov av ljusa färger eftersom jag är svensk.:) Hans bautastora tv tyckte jag till en början gjorde lägenhet till att likna en bachelor pad men nu har vi börjat att ändra på det...det dör med att ha gardinerna fördragna i vardagsrummet om kvällarna har jag fått kompromissa på, engelsmän har någon slags konstig fobi för att blotta sig och sina tillhörigheter. Därav har alla engelsmän gardinerna fördragna så fort det blir mörkt.
Supertrist!

Jag tycker det ser ut som en knarkarbostad?

Godnatt! x

The big move

I morgon flyttar jag. Jag har packat ihop mina köksgrejer så länge och alla böcker. Jag ska inte flytta så långt bort - fyra gator bort för att vara exakt. Där väntar en lägenhet, tre rum och kök och trädgård.
Internet installeras inte förens sent nästa vecka så jag återkommet då!

Uppdaterar från sambolivet om några dagar. :)