I want to do another run. 10K was easy, I'd like something more challenging...like 15K maybe? Would be good to start with and then maybe next year I'll do a half marathon.
Whenever I like something I never seem to get enough of it. I just set of a craving for more. GIMME MORE!!
I am terribly fed up with this raining business however.
Wednesday, 9 July 2008
Sunday, 6 July 2008
days to remember
hey.
sunday evening, i am tired and have experienced another GREAT weekend. a weekend to remember.
I got so many weekends, days, mornings, days, evenings and nights to remember. happy memories. My life is full of days to remember. Pure JOY.
friday, mango mojito virgin cocktails on charlotte street. Emma-Jane and I were just being fabulous, like always (haha, I am not arrogant, just making a point...)
Saturday, cycling across London and had picnic with dear friend Livi, then meeting up my parents in the afternoon and went to the extremely nice and cosy restaurant Fig in Barnsury. Oh yes.
Sunday, got up at 7 am, went in to town and ran the British 10K, from Hyde Park corner, up to Tower Bridge, around a bit in circles, up to westminister, crossing the bridge to waterloo, back up to white hall. I ran without stopping, and it was fucking awesome. What a feeling. I am up for more! Then Emma-Jane picked me, Elliot and my parents up in a bloody gorgeous knock-out Range Rover and drove up to the Alma where we had lunch.
I am tired now. My legs feel numb but, woow, LIFE IS FUCKING GREAT!
Bed now. Gotts be in City tomorrow to give a little talk at 7.30 am.
sunday evening, i am tired and have experienced another GREAT weekend. a weekend to remember.
I got so many weekends, days, mornings, days, evenings and nights to remember. happy memories. My life is full of days to remember. Pure JOY.
friday, mango mojito virgin cocktails on charlotte street. Emma-Jane and I were just being fabulous, like always (haha, I am not arrogant, just making a point...)
Saturday, cycling across London and had picnic with dear friend Livi, then meeting up my parents in the afternoon and went to the extremely nice and cosy restaurant Fig in Barnsury. Oh yes.
Sunday, got up at 7 am, went in to town and ran the British 10K, from Hyde Park corner, up to Tower Bridge, around a bit in circles, up to westminister, crossing the bridge to waterloo, back up to white hall. I ran without stopping, and it was fucking awesome. What a feeling. I am up for more! Then Emma-Jane picked me, Elliot and my parents up in a bloody gorgeous knock-out Range Rover and drove up to the Alma where we had lunch.
I am tired now. My legs feel numb but, woow, LIFE IS FUCKING GREAT!
Bed now. Gotts be in City tomorrow to give a little talk at 7.30 am.
Saturday, 5 July 2008
pissing down
I was just about to cycle off to Hackney but then it started to rain. So I'll wait a few minutes...
I cannot get a grip of how was the time passes. I seem rediculously busy these days, I've got so much planned, weekends are booked up til about September with things to do, people to see, places to go to. But I love it though, so much better than it used to be.
I have also found out that I LOVE mojito mango cocktails, virgins ones of course, non-alcoholic darling. That was one of the new things that I learnt yesterday, in a very fine cocktail bar.
My whole life situation amuses me really. It's fascinating how everything has changed. I am no longer in dirty pubs drinking shots, I am instead having a great time drinking virgin cocktails, and still, so relaxed in my own skin. Oh, what else. I have been described as confident, extremely happy and positive and inspirational. When I hear these things, I think, that they must have got it wrong somehow, that they can't possibly talk about me. But then, I guess, things have changed quite drastically, so I no longer come across being a miserable little grey girl like I used to. Or at least that was how I presented myself to the world, and I guess, I am not longer doing that. Cause I don't want to. I've got faith that I can live up to my full potential. And I will!
I don't know if anyone really reads this blog, it doesn't really matter though, I think. I just like being able to write somewhere, just to get it out. My thoughts makes so much more sense (to me that is), when it's in writing.
So, I have got like every single minute planned now for the coming three days. Almost. I am cycling off to Hackney now, to get a few things, then back home, then to covent garden, then back home, then I am picking up the folks from Liverpool Street, and I am taking them out in the evening. Tomorrow morning I am running 10K, and then its Rhys's christening. And the jazz festival on Newington Green. On Monday at 7.30 am i gotta be in the City doing a talk on booze and that to the city puppies. Having breakfast with Tina and cycling back to Islington to take my parents out for the day...
Oh I do love it!
Tadaaaa!
I cannot get a grip of how was the time passes. I seem rediculously busy these days, I've got so much planned, weekends are booked up til about September with things to do, people to see, places to go to. But I love it though, so much better than it used to be.
I have also found out that I LOVE mojito mango cocktails, virgins ones of course, non-alcoholic darling. That was one of the new things that I learnt yesterday, in a very fine cocktail bar.
My whole life situation amuses me really. It's fascinating how everything has changed. I am no longer in dirty pubs drinking shots, I am instead having a great time drinking virgin cocktails, and still, so relaxed in my own skin. Oh, what else. I have been described as confident, extremely happy and positive and inspirational. When I hear these things, I think, that they must have got it wrong somehow, that they can't possibly talk about me. But then, I guess, things have changed quite drastically, so I no longer come across being a miserable little grey girl like I used to. Or at least that was how I presented myself to the world, and I guess, I am not longer doing that. Cause I don't want to. I've got faith that I can live up to my full potential. And I will!
I don't know if anyone really reads this blog, it doesn't really matter though, I think. I just like being able to write somewhere, just to get it out. My thoughts makes so much more sense (to me that is), when it's in writing.
So, I have got like every single minute planned now for the coming three days. Almost. I am cycling off to Hackney now, to get a few things, then back home, then to covent garden, then back home, then I am picking up the folks from Liverpool Street, and I am taking them out in the evening. Tomorrow morning I am running 10K, and then its Rhys's christening. And the jazz festival on Newington Green. On Monday at 7.30 am i gotta be in the City doing a talk on booze and that to the city puppies. Having breakfast with Tina and cycling back to Islington to take my parents out for the day...
Oh I do love it!
Tadaaaa!
Friday, 4 July 2008
momento
I started writing in Swedish but got stuck, so here we go again. I was trying to write something about time. Something about that life seems to happen whilst I am extremely busy, making plans, and keeping busy.
I had a very intresting day yesterday, something is about to happen, but I don't want to say anything until I got the final answer, on paper.
It would be amazing. It would be a dream coming true.
So. Friday today, hurray. Although, the week has gone so quickly that I have not had time to think or long for the weekend. I am practising living in the moment, carpe diem..you know. Might sound very cliche' but I find it very rewarding. It means that I can still have a good time on Sunday evening, instead of thinking that Monday morning is too soon to come. It also means that I don't have to worry about the future, or the past, to the same extent that I used to. Instead, I do what I gotta do that day and enjoy it.
My lovely parents are coming over tomorrow, and on Sunday I am running 10K!! Come and cheer!
I had a very intresting day yesterday, something is about to happen, but I don't want to say anything until I got the final answer, on paper.
It would be amazing. It would be a dream coming true.
So. Friday today, hurray. Although, the week has gone so quickly that I have not had time to think or long for the weekend. I am practising living in the moment, carpe diem..you know. Might sound very cliche' but I find it very rewarding. It means that I can still have a good time on Sunday evening, instead of thinking that Monday morning is too soon to come. It also means that I don't have to worry about the future, or the past, to the same extent that I used to. Instead, I do what I gotta do that day and enjoy it.
My lovely parents are coming over tomorrow, and on Sunday I am running 10K!! Come and cheer!
Wednesday, 2 July 2008
Hemma pa bortaplan, eller borta pa hemmaplan?
Jag flyttade till England den 8:e Juni 2002. Tva dagar efter studenten, ja, jag hade brattom..
Det var mer an 6 ar sedan. Det kanske inte ar sa konstigt att jag kallar London for mitt hem, och Sverige for...ja, Sverige. Jag kanner mig namligen otroligt mycket mer hemma i England. Det blir val sa, nar man har bott utomlands i en viss tid.
Men ibland kan det kannas konstigt. Att kanna sig valdigt svensk i England, men ganska engelsk i Sverige. Jag hanger inte med i det vardagliga Sverige (aven om jag forsoker ibland), sa jag vet inte riktigt vad det ar folk snackar om nar jag ar dar, nar dem pratar om nagot tv-program, kandisar, filmer etc. Jag har ingen aning om vem som vann Idol eller vad som ar nyaste trenden. Inte for att det spelar sa himla stor roll, men ibland kanner man sig lite smatt korkad nar man inte fattar vad folk pratar om.
Och jag har kommit pa mig sjalv att gora alla de dar sakerna som man sjalv tyckte var lite halvtokigt, och typisk engelskt nar man flyttade hit. Som att saga att nagot ar 'down the road' eller 'just around the corner', nar det egentligen ar 30-40 minuters promenad. Eller att ga en promenad langs ett vattenfyllt dike och kalla det 'lovely'. Jag brukade tycka att det var urlojligt, att kalla en liten dunge eller nagot naturliknande for 'beautiful', "AK TILL SVERIGE OCH SE RIKTIGT NATUR" tankte jag..men det har val kanske mer att gora med att vi svenskar inte klarar av att anvanda superlativ. Jag och min flatmate hade en grej forut da vi forsokte anvanda mer superlativ nar vi pratade svenska, och vi utbrot alltid i skratt. Det later ju konstigt. I Sverige sager man 'Ja det var gott' , eller 'ja det dar slank ju ner/satt inte helt fel', inte ord som 'lovely, delicious, fantastic, amazing'...
Pa nagot vanster skulle jag vilja langta hem till Sverige mer an vad jag gor. Det skulle vara sa mycket enklare att vilja bo i det landet man kom ifran, jag har ju anda min familj dar. Men jag blir bara radd av tanken pa att flytta hem igen. Jag vet inte varfor, men storsta andledningen ar att jag inte vill flytta ifran mitt hem. Allt jag har finns ju har, mitt liv, mina kompisar (som nastan ar som en andra familj, det blir sa nar man bor utomlands), min lagenhet, mina drommar, mina planer, mina mojligheter...jag vill inte vara nagon annanstans just nu. Jag trivs med den engelska mentaliteten, jag trivs med att det aldrig ar sadar tyst som det kan vara i Sverige.
Forresten, fran och med igar sa gjorde jag det annu svarare for mig att flytta nagonstans, eftersom jag har adopterat tva katter. Systrarna Missy och Misty, som dem heter. Men jag funderar pa byta namn till nagot finare..nagot svenskare..haha, man ar ju anda sa svensk sa att det danar om det.
Det var mer an 6 ar sedan. Det kanske inte ar sa konstigt att jag kallar London for mitt hem, och Sverige for...ja, Sverige. Jag kanner mig namligen otroligt mycket mer hemma i England. Det blir val sa, nar man har bott utomlands i en viss tid.
Men ibland kan det kannas konstigt. Att kanna sig valdigt svensk i England, men ganska engelsk i Sverige. Jag hanger inte med i det vardagliga Sverige (aven om jag forsoker ibland), sa jag vet inte riktigt vad det ar folk snackar om nar jag ar dar, nar dem pratar om nagot tv-program, kandisar, filmer etc. Jag har ingen aning om vem som vann Idol eller vad som ar nyaste trenden. Inte for att det spelar sa himla stor roll, men ibland kanner man sig lite smatt korkad nar man inte fattar vad folk pratar om.
Och jag har kommit pa mig sjalv att gora alla de dar sakerna som man sjalv tyckte var lite halvtokigt, och typisk engelskt nar man flyttade hit. Som att saga att nagot ar 'down the road' eller 'just around the corner', nar det egentligen ar 30-40 minuters promenad. Eller att ga en promenad langs ett vattenfyllt dike och kalla det 'lovely'. Jag brukade tycka att det var urlojligt, att kalla en liten dunge eller nagot naturliknande for 'beautiful', "AK TILL SVERIGE OCH SE RIKTIGT NATUR" tankte jag..men det har val kanske mer att gora med att vi svenskar inte klarar av att anvanda superlativ. Jag och min flatmate hade en grej forut da vi forsokte anvanda mer superlativ nar vi pratade svenska, och vi utbrot alltid i skratt. Det later ju konstigt. I Sverige sager man 'Ja det var gott' , eller 'ja det dar slank ju ner/satt inte helt fel', inte ord som 'lovely, delicious, fantastic, amazing'...
Pa nagot vanster skulle jag vilja langta hem till Sverige mer an vad jag gor. Det skulle vara sa mycket enklare att vilja bo i det landet man kom ifran, jag har ju anda min familj dar. Men jag blir bara radd av tanken pa att flytta hem igen. Jag vet inte varfor, men storsta andledningen ar att jag inte vill flytta ifran mitt hem. Allt jag har finns ju har, mitt liv, mina kompisar (som nastan ar som en andra familj, det blir sa nar man bor utomlands), min lagenhet, mina drommar, mina planer, mina mojligheter...jag vill inte vara nagon annanstans just nu. Jag trivs med den engelska mentaliteten, jag trivs med att det aldrig ar sadar tyst som det kan vara i Sverige.
Forresten, fran och med igar sa gjorde jag det annu svarare for mig att flytta nagonstans, eftersom jag har adopterat tva katter. Systrarna Missy och Misty, som dem heter. Men jag funderar pa byta namn till nagot finare..nagot svenskare..haha, man ar ju anda sa svensk sa att det danar om det.
Tuesday, 1 July 2008
Om att vara rastlos
Jag ar kroniskt rastlos. Jag kan inte bara ga hem efter jobbet och ta det lugnt. Det rycker i mig medans jag sitter dar i soffan. TV-tittande intresserar mig inte, det var langesedan jag sag pa nagot av noje som var stimulerande. Sa igar var jag ute och cyklade nagra mil langs themsen. Jag alskar att rora pa mig, och nar jag cyklar sa upplever jag nagot som inte hander sa ofta...my head becomes quiet. Min hjarna fokuserar pa att halla balansen, trampa, se upp for Londons hiskliga trafik, samtidigt som den tar intryck fran allt som sker runt omkring mig. Alla ljud, rorelser och dofter.
I normala fall, nar jag ar stilla, hor jag hundra miljoner tusen tankar i mitt huvud. Det kan bli ganska trottsamt ibland. Detta brus. Sa det ar skont nar det blir tyst, for en stund.
I normala fall, nar jag ar stilla, hor jag hundra miljoner tusen tankar i mitt huvud. Det kan bli ganska trottsamt ibland. Detta brus. Sa det ar skont nar det blir tyst, for en stund.
Subscribe to:
Posts (Atom)



