en nödvändighet

Jag stannade hemma igår. Kan man tänka sig, jag har inte varit hemma på en lördagskväll på flera månader tror jag, men det var faktiskt skönt. Jag sov mest, gjorde inte ett dugg. Eftersom jag sällan annars vilar så kan det vara bra med en maraton-sömn en gång i månaden.
Nu på förmiddagen har jag varit på Sainburys och handlat mat. Efter att inte ha gjort någon slags ordentlig shopping sedan i julas (nej jag skojar inte) så var det mins sagt nödvändigt. Det blir så knasigt annars om man lever mitt hektiska liv, man kommer hem efter jobbet sent och har ingen mat hemma, ingen energi att handla något, och så blir det att man äter gröt till middag. Inte särskilt nyttigt! Men nu ska det bli andra bullar.
Solen skiner, det är varmt ute och jag ska försöka locka iväg Angelika på en cykeltur.
Hej så länge
S x

Slapp Lördag

Jag och mina sambos Ida och Angelika började laga frukost idag vid tolv-tiden, skrattade, lyssnade på 80-tals pop, snackade en otroligt massa strunt och dansade (såklart) i köket. Det där med att dansa i köket medans man tillagar mat verkar ha blivit något utav en tradition sedan vi bodde i Mile End.
Vi har otroligt roligt ihop, jag och mina sambos. Jag har bott med både Ida och Angelika i tre år och vi är som en liten familj här hemma, det är verkligen avslappnat på alla nivåer.
Hur som helst, helt plötsligt efter att ha ätit frukost i en hel evighet (scrambled eggs, grek yoghurt med bär, ost som Ida köpt med sig från Paris, kex och bröd så var klockan 15.30. Hur lyckas man flamsa bort över tre timmar bara sådär?
Snabbt gjorde vi oss i ordning och gick iväg på en promenix till Highbury Fields som är en park som ligger här i Islington. Efter lite parkhäng tog traskade vi ner på Upper Street mot Angel, nu har jag kommit hem igen och Angelika ska fixa mitt hår, sedan bär det av på ytterligare äventyr.
Det var min dag det.
Laters x

Stories from The Priory

När jag är på Priory så får jag lyssna på väldigt många brustna hjärtan. Jag hör om sår som aldrig har läkt. Jag träffar unga tjejer som aldrig fått någon riktig kärlek av sina föräldrar, visst har de fått allt det materiella, den bästa utbildningen, de dyraste kläderna, men ingen riktig kärlek. Föräldrar som köper helikoptrar och jet planes men som inte kan tänka sig att vara med på familjedagarna på sjukhuset. De är aldrig där, på riktigt. Så sorgligt.

Igår berättade en utav våra klienter om hur hon blev våldtagen av sin egen bror när hon var 14 år. De var båda adoptivbarn och det ursäktade våldtäkten enligt brorsan, de var ju faktiskt inte släkt på riktigt. Hon berättade såklart ingenting för någon. Utan fortsatte i år att bara vara en snäll flicka, laga söndagsmiddagar och låtsas om som att det aldrig hade hänt. Sopat det under mattan. Igår, 36 år senare, berättade hon det för första gången i gruppterapin. Aldrig har hon sagt något till någon. Inte ens till sin man.

Vi människor verkar verkligen ha tappat förmågan att kunna kommunicera ärligt med våra medmänniskor. Dagen samhälle handlar så otroligt mycket om självständighet, 'det här klarar jag på egen hand', och så vidare. Jag har gjort precis samma misstag. Jag gick runt och bar på så mycket oro, ångest och tankar från en väldigt ung ålder och aldrig sa jag ett knyst. Tills jag blev nykter och var i och med mitt stegarbete med min sponsor tvungen att berätta hela min livshistoria för henne. Jag skrev ner allt, allt som har sårat mig, allt jag gjort som har sårat andra, allt, precis allt, även mina mörkaste hemligheter som jag aldrig någonsin hade tänkt att berätta för någon. Och vet ni vilken lättnad det var att få dela det med någon annan? Det var som 25 år av tung sörja lättade mina axlar. Jag fick en chans till en nystart.

Det jag vill säga är, att jag tror att mitt liv kanske hade sett annorlunda ut om jag hade lärt mig att prata om saker och ting från en ung ålder. Kanske hade jag då fått något slags svar på alla mina frågor, all min oro, all min skam.
Jag vet inte, det spelar ingen roll nu, men vore det inte bra om vi alla kunde lära oss att kommunicera lite bättre? Kanske är det något som vi, den här generationen, kan lära de kommande generationerna. Våra barn?

It's worth giving it a go.

Och så kommer den där dagen...

...when you just crash, completely.
Jag jobbade endast fram till kl 12.30 idag, tog tåget intill Waterloo, gick upp över themsen till Charing Cross Road. Förundrades över hur sällan jag är där alla turisterna är. Det är inte ofta jag går över Trafalgar Square eller trängs vid Piccadilly Circus. Alla dessa ställen, dit turisterna flockas för att titta, ta kort och uppleva London, är inte del av 'mitt' London. Det är ställen som jag bara går förbi väldigt sällan. 'Mitt' London är något helt annat.

Men det var inte det jag ville skriva. Efter att ha tagit bussen hem, gosat med katterna och pratat med min vän Paula så somnade jag. Jag vaknade precis av att telefonen ringde. Jag skulle kunna sova mer. Jag är helt slut. I vanliga fall sitter jag väldigt sällan still utan att ha en massa att göra. I vanliga fall springer jag eller cyklar jag runt som en dåre med ett fullspäckat schema.
Idag vill jag inte göra någonting. Jag vill bara vara hemma. Kanske äta något gott eller bara sova, ännu mera.
Men solen skiner och jag känner på mig att jag kommer missa något alldeles speciellt om jag väljer att stanna hemma. Dessutom känner jag ett ansvar för mitt möte.

Dags att gå upp!

Trauma

Jag har precis kommit hem från skolan, WOW vilken dag jag har haft! Vi hade min favoritlärare Alma hela dagen och gjorde Trauma Work - det är så otroligt intressant, jag lyssnade med spända öron och sög åt mig allt som en svamp. En otroligt lärorik och rolig dag.
Nu måste jag ju bara hitta en kurs så jag kan få specialisera mig i trauma terapi.

WOW.

hög mitt i natten

Tre koppar kaffe. Kanske fyra. Jag är hög, sömning, och skakar lite smått av adrenalin. Hög på kaffein alltså. Heter det så på svenska? Heter det inte koffein? Hmm.
Här sitter jag och skriver, och jag tycker det är kul. Såhär mitt i natten verkar jag kunna fokusera som bäst, om jag har för mycket tid på mig att göra något, om jag inte har en desperat press på mig så blir jag så lätt distraherad. Det finns så mycket annat att tänka på liksom.
Dessutom tror jag att jag gillar effekten av adrenalinet. Man känner sig lite smått skakig, lite småhög sådär.
Men min rygg gör ont. Den tycker inte om att sitta och knäppa på tangentbordet en längre tid.
Nej nu måste jag fortsätta! Ha det.

Man får inte vara rädd...

...att få smuts under naglarna när man cyklar! Idag hoppade min kedja rejält mitt i en uppförsbacke så det var bara att ta en paus och försöka fixa det hela. Det var lätt men mina händer blev helt oljiga.

Nu ska jag plugga, deadline i morgon och jag har cheesecake, kaffe och annat gott som energipåfyllning.