Och så kommer den där dagen...

...when you just crash, completely.
Jag jobbade endast fram till kl 12.30 idag, tog tåget intill Waterloo, gick upp över themsen till Charing Cross Road. Förundrades över hur sällan jag är där alla turisterna är. Det är inte ofta jag går över Trafalgar Square eller trängs vid Piccadilly Circus. Alla dessa ställen, dit turisterna flockas för att titta, ta kort och uppleva London, är inte del av 'mitt' London. Det är ställen som jag bara går förbi väldigt sällan. 'Mitt' London är något helt annat.

Men det var inte det jag ville skriva. Efter att ha tagit bussen hem, gosat med katterna och pratat med min vän Paula så somnade jag. Jag vaknade precis av att telefonen ringde. Jag skulle kunna sova mer. Jag är helt slut. I vanliga fall sitter jag väldigt sällan still utan att ha en massa att göra. I vanliga fall springer jag eller cyklar jag runt som en dåre med ett fullspäckat schema.
Idag vill jag inte göra någonting. Jag vill bara vara hemma. Kanske äta något gott eller bara sova, ännu mera.
Men solen skiner och jag känner på mig att jag kommer missa något alldeles speciellt om jag väljer att stanna hemma. Dessutom känner jag ett ansvar för mitt möte.

Dags att gå upp!