Wake me up inside

Jag levde i en skyddad existens tills den dagen jag förstod att jag behövde hitta ett annat sätt att leva.
Det var ett lustigt sätt att leva på. En existens fylld av drama, lögner, minnesluckor, skam, ångest, ånger, isolerad, och en känsla av trygghet.
Jag var som avskärmad från resten av världen, och från mig själv. Aldrig någonsin tittade jag på mig själv för att försöka få någon som helst förståelse till mitt eller andra människors beteende.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det var som en helt annan värld. En tanke som slog mig idag var hur läskigt det faktiskt är att leva nykter. Det är som att jag har slungats ut från en karusell, som att jag flyger fritt efter att ha levt fastlåst, skyddad, från världen, andra människor, och mig själv under större delen av mitt liv. Och woops, man lyckas sluta dricka alkohol, förändrar det mesta i sitt liv, utvecklar ett nytt sätt att tänka på, lär sig leva med vissa principer, och börjar sakta få mer och mer kunskap av vem man är, vad man tycker om, vad man är duktig på, vad man har en passion för.
Och det är riktigt läskigt. Jag ser mig själv i spegeln ibland, och tänker, 'VEM FAN ÄR DU??', för när jag står i mina joggingkläder och hör mig själv prata om hur jag är på väg att startar mitt eget företag blir jag riktigt förvånad. Så mycket har hänt de senaste 2.5 åren, och mitt liv är inte alls som jag hade tänkt att det skulle bli. Jag älskar det, don't get me wrong, det är bara lite lustigt att jag har blivit någon som jag inte ens visste att jag ville bli, jag gör saker som jag inte alls visste att jag ville göra, but I totally love it. Jag önskar inte att någonting var annorlunda.

Bara en sådan sak som att starta eget företag. Det är verkligen något jag aldrig ens har funderat eller haft önskan till att göra, men nu känner jag att det är något som verkligen skulle passa mig och min livsstil, jag är inte rädd för ansvaret, jag tycker bara att det ska bli jäkligt roligt!

Samtidigt som allt är mycket spännande finns det alltid nya sidor av mig själv som jag börjar lära känna, och det är läskigt. Jag känner mig ganska förvirrad, ibland vet jag inte om det jag känner är sant, eller om jag bara är duktig på att lura mig själv för att sedan tro på det. Gosh, jag vet inte hur det är med er, men ibland känner jag mig verkligen som en 14-årig 27-åring. Kan man säga så? 27 going on 14. Ni fattar vad jag menar. Jag antar att det blir så när man inte lyckas växa upp förens man har fyllt 25, jag började bli problematisk redan som 13-årig, var the teenager from hell och stannade på något vis upp där.

Jag har lovat mig själv en sak, och det är att alltid vara ärlig mot mig själv. Hela mitt liv har jag försökt att passa in, vilket har gjort att jag aldrig gav mig själv frihet till att vara den jag är. Men sedan i sommras, sedan jag läste Veronica Decides to Die och tänkte på 'To Thy self be true' har jag bestämt mig. Jag vägrar anpassa mig till normer, till det som anses vara normalt. Jag är trött på att leva en kvävd existens.
Och det är väl det allt handlar om, Go Love Yourself, älska hela dig själv, vad du än är. All of you. Every tiny little bit of you. GO LOVE YOURSELF, all of it.

Natti natti xx