Last thing, I promise

Som ni vet har Michael Jackson's död fått mig att tänka. Jag förstod inte till en början varför jag kände mig så ledsen och upprörd över det eftersom jag aldrig har varit ett riktigt fan. Visst har jag gillat hans musik och alltid tyckt att han är en helt otrolig artist, men inte mer än så. Däremot har jag alltid kännt för honom, för hans vulnerability, och hans oförmåga att leva livet.

Michael Jacksons tragiska liv och död symboliserar något så otroligt stort för mig.
Det finns miljontals livsöden i världen som liknar Michaels, men som vi aldrig hör talas om. Det måste finnas en annan väg att gå, det måste finnas något sätt vi kan öppna människors ögon på. Få världen att lyssna.
I stället för att vi skyller på median, som skyller på fansen, som skyller på skivbolagen, som skyller på individen, så måste det finnas en annan väg att gå.
Vad gör vi med de människor som inte är superkändisar - vad gör vi med de människor som inte riktigt beter sig enligt normen, som vi inte förstår? Jo, vi ger dem en diagnos, hurra, ofta felkaktig, och så blir dem labeled for life och där med var det problemet understökat.

Michael Jackson symboliserar för mig, alla de människor som inte klarar sig. Alla de människor som aldrig såg ljuset. Som aldrig fann hopp om förändring, hopp om att man kan faktiskt klara sig genom vad som helst, bara man har hopp, tro, vilja och stöd.
Och det är så många. Se dig bara runt omkring, dem finns överallt. Och det sista dem behöver är folk som ser ner på dem, folk som inte fattar att den minsta lilla goda gärning kan vara så betydelsefull. Vi kan alla göra en skillnad, om det så bara är med ett leende eller lite respekt.

Ida påminde mig idag om att Ted Gärdestad blev utpekad som Olof Palmes mördare under en kort tid, rykten spreds och den publika mobbningen mot Ted var fruktansvärd. Efter anklagelserna är det ju inte så konstigt att han mådde så dåligt som han gjorde och tog sitt liv.
Det är inte så himla konstigt att Michael aldrig repade sig efter alla anklagelser mot honom med hela världen mot sig. Mobbad, spottad, stenad, som in i norden.

De som aldrig klarar sig.
Det finns en gammal spirituell 'saying' som lyder , 'When anyone, anywhere reaches out for help I am responsible. I want the hand of humanity always to be there, and for that, I am responsible.'

Det verkar som vi har glömt just detta, att vara medmänniskor. Vi har replaced spirituality med pengar, makt, karriär, success, prylar och lust. Människan har blivit till ett stort BEGÄR som ständigt verkar vara på en individuell resa och det är sällan vi stannar och faktiskt ser om det är någon vi kan hjälpa på vägen.

Sorligt, tycker jag. Men det måste finnas en annan väg att gå.