ett annat liv

Jag är inte färdig ännu. Jag rotar fortfarande. Går genom allt det gamla. Tittar, slänger, funderar, lägger i högar, slänger lite mer.

Det stod en stor påse längst in i ena garderoben. En påse full med gamla papper och kort. Saker som mamma och pappa har skickat. Ett vykort där det stod 'En vän är någon som vet allt om dig men tycker om dig ändå.' Jag kommer ihåg när jag fick det kortet i posten. Gud så jag skämdes. Jag tänkte, att nu vet dem. De har förstått att mitt liv har gått åt skogen, men de tycker om mig ändå.

På ett kuvär som jag hittade hade mamma skrivit 'Vi har försökt att nå dig men när vi ringer kommer man inte fram. TA HAND OM DIG. HÖR AV DIG!!!!!!'. Jag känner mig oerhört ledsen för hur mycket mitt beteende upprörde de som brydde sig om mig. Jag vill säga förlåt, förlåt för all den oro jag orsakade er, mamma och pappa. Jag visste inte bättre. Jag tappade bort mig en stund men nu när jag har hittat rätt väg igen så ska jag göra mitt bästa till att vara där för er.
Och det var inte erat fel att jag gick fel väg, jag gjorde mina val, ni försökte få mig att gå i rätt riktning men jag var envis och vägrade inse att jag inte alltid har rätt.

Jag mår bra idag. Det är väl det som är det viktigaste. Det är först nu några år senare som jag inser hur sjuk jag var, back in the day. Hur jag levde i min egen värld, med inte en endaste tanke på att jag kunde göra människor omkring mig upprörda.
I know better now. Och jag har världens finaste kontakt med mina föräldrar. Jag tror inte att de oroar sig längre, lika mycket i alla fall. Jag ringer aldrig upp och säger att jag har ångest längre. Jag är här, på riktigt, och även om jag känner mig lite ledsen över den smärta mitt tidigare liv orsakat andra och framför allt mig själv, så är jag otroligt nyfiken och glad över det som komma skall.