i am not like myself, either

Vilka otroliga kommentarer man får av er kära läsare. Se bara nedan vad 'Anonymous' skrev. Tack snälla människor för att ni ger mig kraft och energi.
Självklart funderar jag ju över vilka ni är som läser här inne, 80 läsare om dagen...och jag vet bara om ett fåtal.

Anonymous kommentar´;
'Vill bara säga till dig ETT VARMT LYCKA TILL:)
Hjälper inte,att jag säger det.
Men HERREGUD vad du gjort mycket i ditt liv.
Är verkligen imponerad.
Hur du lyckats med dina tuffa studier och arbete samt jobba med något så tufft,som ett beroende.
Är ju helt otroligt.
Sluta slå på dig själv,sänk ribban.
Du duger som du är.preicis som vi alla gör.
Alla har vi våra tillkortakommanden,heter det så?
Hoppas du kan ta till dig något av detta jag skrivit till dig.
Du ärliga,fina tjej,som dina kompisar kan skatta sig
lyckliga,att ha som vän.
För att inte tala om vilken inspiration du är för dina läsare.
Här inne får man hopp.'

Vilka fina ord. Det är lustigt, jag ser inte mig själv så som den bilden ni läsare verkar ha fått av mig. Jag ser mig inte som stark, jag vet bara att jag tänker göra vad som helst för att aldrig behöva gå tillbaka till alkohol, droger eller våldsamma män. Och jag hlälper mig själv genom att dela med mig utav min resa med omvärlden. That is how I keep it alive. Faith without work is dead - för det handlar ju faktiskt om det. Hopp och tro på att man kan gå en annan väg. Att man kan förändras. Att allting är möjligt.
Vi människor har en viss förmåga att leva i rädsla. 'Men vad om det händer, om det kommer att gå fel, om de inte gillar mig, om, if, but, what......'. Min egen rädsla blev som ett fängelse för mig. Jag klarade inte av att leva det livet jag ville leva för att jag hade så många scenarion i huvudet om vad som kunde hända. Påhittade katastrof-fantasi scenarion a la Sofia. Som inte alls stämde överens med verkligheten. Och vad är svaret på hur man kommer över detta? Jo, FAITH! Tro och hopp att allt kommer att gå bra, att det du ska göra/vill göra inte är farligt, att framtiden är ljus och härlig och inte mörk och dyster.

Men det tar tid. Det händer inte över en natt. Jag har kämpat i över två år med att ta kontrollen över mitt liv och min hjärna - och vissa saker kämpar jag fortfarande med. Relationer till exempel, hard bloody work.

Ibland får jag höra saker som gör mig minst sagt irriterad.
'I am not as strong as you Sofia!!'
Och jag kan säga det, att det är inte jag heller. Jag vaknar inte upp som en kvittrande fågel med en vilja att frälsa världen med mitt positiva 'everything is possible' motto. Nej, jag är precis som alla andra, lever också i rädsla, överanalyserar, tänker för mycket, är osäker, känner mig som att mitt liv kommer att rasa ihop....men jag tror att skillnaden är, att vissa människor klagar bara. Jag klagar också ibland, men mest försöker jag finna kraft och mod till att göra något åt det. Få ett annat perspektiv på saker och ting.

Och varför gör jag det kan man ju då fråga sig? Varför väljer jag inte att bara klaga och vältra mig i min självömkan? Tro mig, I enjoy it too. Nothing as fun as a pity-party sometimes. Gives you a lot of a attention!
Jo, jag väljer den andra vägen för att det är det som håller mig nykter. Och min nykterhet är prioritet 1 i mitt liv. My life depends on in. Om jag inte håller mitt sinne i kontroll så går det illa.
Jag har helt enkelt inte råd att bete mig på det sättet jag brukade göra. Så det så.