Det handlar om vad VI kan göra

Karin skrev en bra och tänkvärd kommentar på mitt tidigare inlägg nedan 'We are living in a sick world'.

'Jag håller med om att det är en galet sjuk värld vi lever i på många sätt, och att det är viktigt att många lär sig stå upp för och respektera sig själva. Däremot tycker jag att ansvaret främst ligger på de som faktiskt är våldsamma (majoriteten män, ja), än de som blir utsatta.

Som jag ser det handlar det främst om att dels förändra de som är våldsamma idag, dels om att uppfostra kommande generationer till (hur klyschigt det än låter) individer som respekterar andra, som inte tar till våld när de blir frustrerade/mår dåligt/whatever. Däri ligger ju både att respektera sig själv, och andra.

Överlag tycker jag att mycket mer fokus behövs läggas på förövarna, deras ansvar att förändra sig, än "offrens". Därmed inte sagt att det inte är viktigt att kunna stå upp för sig själv, säga nej, osv. Hur tänker du om det, om förövarnas ansvar, i relation till de utsattas? ´

När jag skrev att det inte är männens fel, att det är vi som måste ta ansvar, så menade jag att vi måste mötas på halva vägen. Vi kan inte endast se oss själva som offer utan göra det vi kan för att förbättra situationen. Och ja visst självklart innebär det att vi måste utbilda kommande generationer till att inte bruka våld, men samtidigt har vi även också ett väldigt stort ansvar att inte göra oss själva till lätta offer för våld. Vi måste sätta gränser. Jag går alltid efter mottot att jag kan inte ändra någon annan, utan endast mig själv. Jag kan inte ändra någon annans respons eller beteende, dock har jag ansvar för mina egna handlingar och beteende. Jag lägger inte all skuld på mitt helvetiska förhållande på mitt ex pojkvän, jag var ju med i spelet. Jag valde att stanna, jag valde att gå mot alla mina principer för att förska att få förhållandet att fungera. Förstår ni, jag satte inga gränser, mitt beteende mot mitt ex fick det att se ut som att jag accepterade allt han gjorde mot mig. Jag var den personen som inte sa något, som inte sökte hjälp, som stannade. Självklart var jag också en väldigt sjuk människa på den här tiden vilket förklarar det mesta, men jag förstår nu att det jag hade en del i det hela att spela.

Precis på samma sätt ser jag dagens samhälle och hur vi människor beteer oss mot varandra. Jag är inte ensam om att ha betett mig som en total dörrmatta under flera år, tjejer gör det hela tiden. Vi kan inte sätta gränser, vi har förlorat vårat egenvärde, vi är inte stolta längre, många vet inte om att vi har rätten att säga nej, att anmäla eller att försvara sig.

När jag säger 'Vi' så förstår såklart även jag att detta inte gäller alla tjejer, men alldeles för många. Du kan öppna vilken dagstidning som helst så står något. För några dagar sedan var det en tjej som fick sin hand avskuren i Kentish Town och lämnades till att förblöda till döds. Detta händer 'on our door step' och tjejen i fråga var för rädd för att gå till polisen. Förstår ni, det handlar om att sätta gränser! Och vi som medmänniskor har ett ansvar att utbilda de som inte vet, de som inte förstår, och den kommande generationen. Det är precis detta jag talar om, vi måste möta problemet på halva vägen, jag vet inte riktigt hur man ska göra för att göra en förändring i de som är våldsamma, det har jag ingen aning om - förhoppningsvis finns där en lösning att hitta till dessa sjuka stackare också, men, det jag kan göra är att försöka prata om sådant som jag förstår, för det är där jag kan göra en skillnad.

Och för er som är mer intresserade så hittade la min bästis precis upp en sida på facebook, City of Joy I Kongo som behöver vårat stöd.