Don't disconnnect

När vi som barn var små så sökte vi trygghet hos våra föräldrar. Förhoppningsvis fick vi också den tryggheten. När jag var liten så gick jag alltid till mamma och fick en kram när jag var rädd eller sökte tröst, och det hjälpte. Jag behövde bara deras ord på att allt skulle bli bra och så trodde jag på det.

När vi går från att vara barn till att bli tonåringar och vuxna, så utvecklar de flesta människor en slags 'coping mechanism' som de kan använda sig av för att finna tryggheten i sig själva. För att kunna klara sig i livet på egna ben och inte vara beroende av något som gör att vi känner oss trygga är detta oerhört vikigt, att vi har någonstans i vårat sinne som vi kan använda oss av för att ge oss den mentala tryggheten som vi behöver.

Detta har jag lärt mig på en lektion med min lärare Barry. Det intressant med denna teori är att vi som lever med beroendeproblematik har aldrig lyckats utveckla denna förmåga att finna vår egen trygghet. Därav är det inte så konstigt att vi använde oss av alkohol, droger, mat eller andra människor för att ge oss det vi behöver.

Mitt största problem i mitt liv är inte droger. Det är inte alkohol och det är inte det faktum att jag lätt blir beroende av saker och ting.
Nej, mitt allra största problem är att jag är full av rädsla. Rädsla genomsyrar hela mig. Rädd för att leva, rädd för att misslyckas, rädd för framtiden, rädd för det jag inte kan styra, rädd för var andra ska tänka, rädd för mig själv, rädd, rädd, rädd! Därför är det otroligt viktigt att hitta ett sätt att leva på där jag inte behöver bli dominerad av min egen rädsla. Nu när jag har slutat använda mig av de medel som förut fick mig att glömma min rädsla, så måste jag hitta något nytt, som inte innebär förgiftning eller tragiska konsekvenser.

Det är därför jag väljer att ha tro på en högra makt. Något som är större än mig, något som jag kan använda mig av för att söka lugnet. Det är inte en religös gud det handlar om. Men för att överleva så måste jag ständigt ha kontakt med något ljust, något gott och något som har mer makt än mina onda demoner inom mig själv.
På senaste tiden har jag varit lite slapp med just detta. Allt har ju tuffat på och jag har glömt bort att jag måste ha en daglig rutin. I have to stay connected. Och för att känna denna 'connection' så krävs det att jag jobbar på det. Det kommer ju inte av sig själv.

När jag glömmer bort, när jag helt plötsligt inte längre minns att det finns ett ljus, hopp och kärlek så förvandlas min värld till ett helvete. Det är som att gå runt i en bubbla och att man endast ser faror, överallt. Monster väntar i varenda hörn och vad man än gör så kommer allt att gå åt skogen.
Och jag klarar inte av att leva i ett sådant mörker och vara nykter. Det går bra inte.

Så, note to self, don't disconnect. Sök ljuset var du än går. Take action, get down on your knees and pray if needed. Pray to what? Anything, as long as its not your self and your own deamons. Let it be the nature, the sun, the trees, something.Anything! Just remember. Don't disconnect.