Hello, chaps!

Igår var jag på hästpolo för första gången i mitt liv. Jag och EJ var inbjudna av en bekant till tävlingarna i Windsor Park och packade picknic-korgen och solfaktorn och brummade iväg västerut.

Polo är här i Storbrittanien en 'överklass-sport' och det märktes något helt otroligt igår. För mig var det ganska intressant eftersom vi i Sverige inte alls lever i samma slags klass-samhälle som här i Storbrittanien, så jag måste erkänna att halva nöjet av igår var att observera dessa människor. Tjejerna gick runt i hattar och dräkt och var sådär perfekt dötrist klädda. Många av männen hade smoking och hög hatt - yes, det var 25 grader varmt. De pratade som dem kom från ett annat årskifte och verkade endast vara intresserade av att diskutera följande:
- Property, hur många hus dem äger och hur många 'staff' dem har
- Deras män
- Deras bilar, hur mycket dem kostade och hur mycket det kostar att lämna in den på service (£3500 per gång tydligen)
-Olika människor och societies
-Mat och allt man INTE kan äta. Visste ni att smör är superdupergiftigt och om man någonsin har ätit det borde man faktiskt gå till läkaren och bli kollad? Och herre gud, hur kan man som tjej äta en glass? Är det inte helt makalöst?

Den brittiska överklassen arbetar man sig inte in i, utan den föds man in i. Det spelar inte så stor roll vad man gör utan snarare hur du talar, vad du har för intressen, vilken familj du kommer från och var du bor. En människa som är född in till en arbetarklass men har arbetat sig uppåt, jobbar i City och bor i en flott våning i Chelsea räknas ändå inte till Upper class eftersom han inte är född med pengar.
Jag kunde inte låta bli att fnissa igår när en utav de tjejerna vi hade picnick med igår sa ordet 'Chaps' i varenda mening, 'Look at this, chaps' ....'This chap Michael Studd'...etc. Jag menar, hallå, slutade man inte att använda ordet 'chap' för hundra år sedan?
Jag hade även svårt att inte fnissa när samma tjej berättade att hennes ex-man hade tagit £15 000 från hennes konto, hon hade tydligen blivit lite arg 'I mean, I know it is not an awful lot of money but it did make me a little bit annoyed.'


Det är alltid kul att uppleva nya saker och träffa nya människor. Igår träffade jag människor som trots att de bor i samma stad som jag, ändå verkar bo på en helt annan planet. Planet Chelsea? Jag är inte ett dugg avundsjuk på dessa människor. Det måste vara otroligt jobbigt att behöva gå runt på en massa trista events och låtsas om som att allt är perfekt hela tiden. Se till så att man gifter sig med en man som har rätt efternamn och inte få äta glass.
Samtidigt så måste jag få säga det att trots den stora ytliga skillnaden mellan mig och dem, så är vi alla likadanna. Vi har alla våra insecurities. Vi försöker alla leva upp till våra ideal. Vi känner ett behov av att passa in. För vi är ju bara människor, trots allt. Ingenting annat!