Jag stannade upp en stund

När jag vaknade i morse så var allt bara fel. Jag har haft en väldigt hektisk vecka, och jag har fortfarande massvis med saker att göra (uppsats, paperwork för nya jobbet, säga upp gas,internet och el inför flytten, fixa storage för mina grejer, hitta banankartonger, packa ihop grejer, slanga grejer, stada, flytta, borja ett nytt jobb..ja..). Att jag dessutom inte har sovit tillräckligt den här veckan och inte heller ätit tillräckligt gör inte saken bättre. Så i ett ursinnigt humör sprang jag iväg till jobbet i morse. Jag insåg att jag hade blivit en aggressiv sönderstressad Londonbo igen, och det tycker jag inte om. Vad hände med lugnet som jag upplevde i Kroatien?

Hur som helst så klev jag in på Priory där jag blev mött av leenden, skratt och 'We have missed you!'. Då blir man glad. Tänk så lite som behövs bara för att muntra upp en annan människa. Det ska jag försöka komma ihåg.
Efter att ha hållt i familjeterapin helt själv för första gången så åkte jag vid lunchen iväg till Richmond för att träffa söta Emely. Richmond är verkligen supermysigt, vi åt lunch, pratade en massa, besökt Ems fina lägenhet och gick på en fin promenad och klappade på hästar. Det kändes som att man var på landet, fast ändå inte. På landet i London. Det var toppen. Jag blev lugn igen, jag stannade upp och andades. Slutade armbåga mig framåt och levde i nuet. Såg hur vattnet i Themsen i Richmond var mycket finare än inne i centrala London.

Det är viktigt att stanna upp och andas ibland. Jag trodde att jag trivdes med att alltid ha massvis att göra, men så är faktiskt inte läget. Jag har kommit fram till att jag mår mycket bättre när jag slipper armbåga mig fram, när jag slipper stressa och kuta runt som en dåre. Jag har inte tid till att ta hand om mig själv när jag hela tiden är någon annanstans. I London är jag ofta som på en autopilot, tar mig till A, till B, till C, tills dagen är slut och jag är så trött att jag inte ens orkar ta mig ner till mitt sovrum så jag somnar i soffan i stället. Och jag blir frustrerad, jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir otroligt sårbar.

Därför tror jag, att jag ska försöka prioritera mer tid till att bara njuta, gå promenader och finna lugnet. I stället för att alltid vara on the fucking go.