Det finns ett album som jag aldrig lyckas tröttna på och det är Colour and Shape med Foo Fighters. Det kom ut 1996 när jag var 13 år och jag lyssnade på det säkert ständigt i cirka 12 månader. Jag är sådan med musik, otroligt repetative, tycker jag om något så spelar jag det hela tiden. Vanligtvis tröttnar jag efter några år, men inte på Foo Fighters första. Dessutom tycker jag det är så magiskt med musik, den tar tillbaka mig till gamla känslor, allt det jag kände som 13-åring kommer till liv igen och det är faktiskt ganska roligt. Jag känner mig rätt arg nu, jag var en otroligt förbannad tonåring. Med små djävulshorn i nacken.
Ah, det var tider det.
Nu ligger jag i soffan och kan inte riktigt finna motivation till att göra något, borde äta men har inte så mycket mat hemma, är rastlös, men ändå otroligt slö. Hur går det ihop?
1 comment:
Jag är exakt likadan, fast min stora hang-up är Limp Bizkits Chocoloate Star Fish, när jag var typ 13-14 spelade jag den nonstop i ett år, minst :)
hoppas resten av helgen blir bra.
kraaam
Post a Comment