Det är lätt att glömma

Det är lätt att glömma bort ibland, var man kommer i från. Idag sa en vän till mig 'Sofia you are doing so well. You are doing exactly what you want, you are doing your masters and you have just started a job that will take you on to the career path where you want to be. I am quite jealous, actually.'

Och jag tänkte....Ehhh? Me?

Mitt perspektiv på mitt liv är ganska annorlunda från vad människor om kring mig ser, eller tycker. När jag precis hade blivit nykter hade jag bara en önskan. En enda önskan, och det var att jag aldrig ville dricka eller ta droger igen. Jag ville sluta förstöra mitt liv. Efter en månad eller två började saker och ting bli lite bättre, jag hade pengar på mitt bank konto, jag hade inte en otroligt monsterångest varenda helg, så jag tänkte...hm, om jag klarar det här, så kanske jag kan gå tillbaka till universitetet. Jag tjatade om det, jag ville verkligen, men trodde aldrig att jag skulle klara av att få en plats på en masterutbildning. Men jag sökte in, och blev kallad på intervju. Intervjuen gick jättebra, och de erbjöd mig en plats. Enda tills jag började på universitetet så trodde jag att dem skulle få för sig att ta tillbaka erbjudandet, att de skulle ångra sig.
Efter ett par månader i skolan så började jag ordentligt tröttna på mitt jobb och bestämde mig för att nu fasiken är det dags att göra karriär samtidigt som jag pluggar. Varför ta det lugnt och göra en sak i taget, liksom?
Och nu har jag även fixat ett karriärbyte till ett jobb som jag har tjatat om i flera månader att jag vill ha.

Grejen är att jag höjer ribban hela tiden. Jag letar alltid efter något nytt, något annat, något mer. Jag stannar aldrig upp och tänker, att nu är jag nöjd.

Om någon skulle sagt till mig för 3 år sedan hur mitt liv skulle vara hösten 2009 så skulle jag inte trott dem. Och det är så himla lätt att glömma ibland, att jag faktiskt har förändrats så otroligt mycket de senaste åren. Jag har ju blivit van nu, vid den jag är. Jag kommer knappt ihåg den gamla Sofia. Den tjejen som var så otroligt destruktiv, den tjejen som isolerade sig själv, som inte hade någon självkänsla överhuvudtaget, som var äcklad av sin egen existens. Allt gjorde ont, så ont, men jag visste inte hur jag skulle leva mitt liv. Jag var helt borttappad i min egna lilla värld och kunde inte se klart. Tills mina egna glasögon äntligen sprack, mitt skyddsnät blev för tunnt, saker och ting började göra för ont så jag var tvungen att se verkligheten av vad mitt liv hade blivit och vem jag var.
Det gjorde ont, men det räddade mig. Jag brukar alltid säga att den värsta dagen i mitt liv räddade mig.

Så nu sitter jag här, i min lägenhet i sydöstra London där jag bor med mina älskade katter. Jag har ett jobb som jag tycker om, jag går min utbildning. Jag har en familj som mår bra och underbara vänner runt omkring mig. Och jag glömmer ibland bort att prioritera det som räddade mig i första taget. Jag glömmer ibland bort att leva efter de principer som jag räddade mitt eget liv med. Och det är otroligt bra att bli påmind. Att stanna upp och vara tacksam för det jag har. Att aldrig glömma bort hur det var förut. Att alltid försöka leva i ljuset och inte i mörkret. Att fråga efter hjälp om jag skulle finna mig vilsen igen.

Det var allt, godnatt.