dramaqueen

Gud jag var så uttråkad på jobbet idag att jag lyckades övertala mig själv på vägen hem att allt verkligen var piss.
Jag tycks vara expert på det, att se allt i svart eller vitt.
Allt kan vara underbart och fantastiskt tills fem minuter senare när något inte har gått min väg, så som jag önskar, coh då är allt skit igen. Jag kan ringa mina närmaste vänner och berätta för dem varför jag har 'fucked my life up'...
Jag är en aningens dramatisk har jag märkt. Jag menar, bara för att jag har haft lite långtråkigt idag så betyder inte det allt behöver vara förjävligt. Men under loppet av cirka fem sekunder kan jag övertala mig själv att allt faktiskt har gått åt skogen. Varför stanna vid uttråkad liksom? När man väl är igång kan man ju faktiskt fortsätta att snurra på hjärnan och tankarna och förstora upp och dramatisera tills det känns som att världens undergång står och knackar på dörren.

De gångerna är det bra att ha en vän att ringa till och säga precis vad man tänker på. Så man får lite perspektiv. Att ha någon som säger 'Ja men är det hela världen då?' eller bara någon att diskutera med. Så det gjorde jag idag. Efter att jag hade gnällt i ungefär 15 minuter om hur pissigt allting var så började vi prata om hur pissigt allting faktiskt brukade vara innan vi båda blev nyktra. Som jag alltid säger, jag glömmer bort den där existensen så jäkla lätt och det är otroligt viktigt för mig att komma ihåg de gamla tiderna för att faktiskt förstå hur bra jag har det idag.

Det som känns jäkligt skönt är att jag idag förstår att jag har valmöjligheter här i livet. Och det är mitt ansvar att göra det bästa utav situationen, ingen annans. Jag kan inte gå runt och begära en massa från omvärlden, jag kan fråga, jag kan be om lov, men jag kan inte sitta och sparka fötterna i golvet utan att säga eller göra något.

night night
x