Åh herre gud mina kära läsare vad jag känner mig frustrerad. Jag börjar inse mer och mer vilken sjuk värld vi lever i, hur många människor som mår dåligt, hur många människor som lever i någon slags bubbla, hur vi försöker fylla våra liv med materiella ting, gömma oss bakom en fasad av snygga bilar, handväskor, perfekta lägenheter och jobb. Verkligheten är att vi dör inombords. Ni kanske inte håller med, ni kanske inte har sett det, men tro mig, det har jag.
Det här med våld mot kvinnor är en sådan sak som jag tänker på väldigt mycket nu förtiden. I feel like we are all dying. Men det är inte männens fel. Vi måste lära oss att ta ansvar, vi måste lära oss att stå upp för oss själva, att inte bli behandlade som skit. Vi måste lära oss att vara stolta, att inte förvänta oss något annat än att bli behandlade med respekt. Vi måste förstå att vi har all rätt att försvara oss själva, att skydda oss själva, att anmäla, att fråga efter hjälp, att säga nej.
Om inte vi kan göra det, hur ska då våra barn klara det? Förstår ni att vi är den generationen som ska utbilda vår framtid? Förstår ni att vi alla har ett ansvar? Förstår ni att vi måste rädda oss själva innan allt går under? Den spirituella hungern håller på att äta upp oss, och ingen jäkla mulberryväska eller det perfekta jobbet eller den perfekta lägenheten kommer att ordna så att det blir bättre.
Fuck, I feel like starting a revolution.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag håller med om att det är en galet sjuk värld vi lever i på många sätt, och att det är viktigt att många lär sig stå upp för och respektera sig själva. Däremot tycker jag att ansvaret främst ligger på de som faktiskt är våldsamma (majoriteten män, ja), än de som blir utsatta.
Som jag ser det handlar det främst om att dels förändra de som är våldsamma idag, dels om att uppfostra kommande generationer till (hur klyschigt det än låter) individer som respekterar andra, som inte tar till våld när de blir frustrerade/mår dåligt/whatever. Däri ligger ju både att respektera sig själv, och andra.
Överlag tycker jag att mycket mer fokus behövs läggas på förövarna, deras ansvar att förändra sig, än "offrens". Därmed inte sagt att det inte är viktigt att kunna stå upp för sig själv, säga nej, osv. Hur tänker du om det, om förövarnas ansvar, i relation till de utsattas?
Första gången mitt ex (obs inte någon av de 2 senaste) slog mig slog jag tillbaka. När han tröck upp en pistol mot bröstet så sa jag skjut då, när han inte gjorde det så lämnade jag honom.
Men varför är det sådan skillnad på mig och min kompis, varenda kille har behandlat henne som skit ändå står hon kvar och bara tar emot mer.
Skynda på med revolutionen din jag vill att hon ska känna att hon är värd något och jag vill slippa gå på hennes begravning.
Kraaam du gör ett bra jobb.
Post a Comment