Att vara lycklig med sitt eget sällskap

Jag hade astma-attacker i morse - mina luftrör tyckte inte om att jag klev ur sängen och rörde på mig. Så nu sitter jag här hemma med mina inhalers och hoppas att kunna ta mig ut på en kort promenad utan att få andnöd. Vågar jag? Jag tror inte att det blir bättre att gå och oroa sig för det eftersom oro och nervositet gör att astma ofta blir sämre.

Hur som helst så har jag suttit och pratat med en gammal vän på MSN i förmiddags. Hon gjorde slut med sin pojkvän för några månader sedan, de hade varit tillsammans i nästan 10 år och hon tyckte till en början att det var väldigt skönt att äntligen få ett slut på deras tradiga förhållande. Men nu ett halvår senare så har hon börjat sakna honom. Hon känner sig ensam säger hon, och han har en ny flickvän. Jag undrar om det inte är just det som spökar, den nya flickvännen - att han inte längre är 'available'. Min vän känner sig så ledsen och ensam och tror inte att hon klarar det. Hon behöver någon.

Förut brukade jag känna precis så. Jag klarade inte av att vara singel, allt kändes så tomt. Jag var inte hel när jag bara var med mig själv. Jag kommer ihåg efter att jag gjorde slut med mitt ex 2006, vi hade varit tillsammans i fyra år och när jag flyttade ut så förstod jag inte vem jag var. Vem var jag när jag inte var hans flickvän? Jag var ensam, isolerad, rädd och framför allt annat - desperat. Jag kommer ihåg att jag tänkte , 'om jag inte träffar någon till hösten så kommer jag att dö!'. Som tur var dog jag inte utan löste det tillfälligt med alkohol och olagliga substanser. (INTE ATT REKOMMENDERA).

Efter att jag nyktrat till så hade jag bara fått nog. Jag var trött på män som behandlade mig som skit, jag visste att jag skulle behöva lära mig. Lära mig att tycka om mig själv i mitt eget sällskap och inte behöva någon annan för att känna mig lycklig eller hel. Nu förtiden känner jag mig inte ensam, jag har människor i mitt liv som jag litar på av hela mitt hjärta. Jag går till de när jag behöver prata och jag vet att jag kan berätta min hela sanning för dem. Jag behöver aldrig känna att jag måste ta hand om allting själv.
Mitt arbete med min egna personliga utveckling det senaste åren har självklart hjälpt och jag har lärt mig att älska mig själv och inte söka bekräftan hos någon annan.
Jag tror även att det handlar om att vänja sig! Det är en vanesak att leva som singel om man i många år har haft en partner - men man kommer aldrig att vänja sig om man går från förhållande till förhållande.

På senaste tiden har jag märkt hur otroligt svårflörtad jag har blivit. Jag är ganska skeptisk och det har nog mycket med att göra att jag skyddar mig själv på grund av mina tidigare erfarenheter. Och det är ju inte så jättekonstigt, om man har erfarat män och förhållanden som har varit otroligt destruktiva så är det ganska normalt om man vill skydda sig själv och sin egen sårbarhet. Men grejen är att jag verkar inte tänka på det, jag tror det händer med automatik. Det är en utan anledningarna till att jag dejtar. Jag försöker lära mig själv att förhållanden och män, intimitet inte är en farlig grej.
Varje dag lär man sig något nytt, om man är öppen för det.

S x