Det finns en nackdel med England. Och den är att vi jobbar hiskligt långa timmar. Det tär. Idag har jag jobbat 10.5 timmar utan möjlighet till en enda rast. Jag tror faktiskt det är olagligt.
Ibland funderar jag varför vi jobbar så mycket. Är det verkligen det livet går ut på? Jag vet att jag kanske jobbar ovanligt långa timmar, men samtidigt får jag en ganska bra lön. En lön som gör att jag har råd att bara jobba tre dagar i veckan, så jag kan plugga och praktisera de två resterande dagarna. Jag behöver den lönen för att ha råd att bo kvar i min lägenhet. Dessutom är det väldigt kul att ha råd att gå ut och äta ofta och allt annat som jag spenderar pengar på. Men här sitter jag, helt jäkla förstörd av trötthet och tänker, är det verkligen värt det?
Det är ju ändå mitt val.
Hmm. Jo jag vet, jag jobbar bara tre dagar i veckan plus en dag på Priory. Men jag gör även en master 'on top'. Det är hårt. Jag får väl försöka komma ihåg att det inte kommer vara så här för alltid.
Men guuud i himmelen vad jag skulle älska ett 9-5 jobb. Eller skulle jag tröttna på det också, mån tro? Jag trivs inte med att leva ett montotont liv. Jag tycker om att göra en massa olika saker samtidigt, att ha många bollar i luften, olika saker att fokusera på, variation.
Men just idag så är jag trött. Just idag funderar jag på att försöka hitta ett billigare boende och gå ner i arbetstimmar. Just idag suktar jag efter allt jag inte har. Jag önskar att jag kunde nöja mig med att bara hitta ett 'vanligt' jobb och sluta sikta så högt. Allt jag gör, med mina studier och min praktik och allt annat voluntärjobb som jag gör kommer förhoppningsvis leda mig någonstans. Min dröm är att försöka göra något nytt intom psykiatrin. Göra någon slags skillnad.
Det är nog det jag får försöka komma ihåg. Målet.
Nu måste jag äta kvällsmat. Hej svej. X
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Precis så måste man göra. Fokusera på målet och känna efter så att man verkligen tror att man orkar fram. Du har uppenbarligen motivation och driv, så det kommer att gå hur bra som helst.
Ibland gäller det bara att stanna - andas - och sedan börja om igen :-)
Kram!
Anna, tack så mycket! Jag ska försöka komma igång det där om att stanna och andas. Annars får jag så lätt panik. Kram på dig.
Jag vet vad du menar om arbetstider; jag är längst ner i kedjan på mitt första 'riktiga' jobb och jobbar ändå säkert 10 timmar i genomsnitt. När jag kommer hem orkar jag inte göra någonting. Men det är extra svårt när man tycker att det är kul också...
(Hittade din blogg häromdagen när jag googlade londonbloggar, gillar den!)
Sara, åh alltid roligt med nya läsare!
Ja jag vet, det är det som är så jobbigt att det tar verkligen upp all energi. Men men, man får väl försöka tänka på målet och att allt arbete man gör nu kommer leda till något!
Post a Comment