Stories from The Priory

När jag är på Priory så får jag lyssna på väldigt många brustna hjärtan. Jag hör om sår som aldrig har läkt. Jag träffar unga tjejer som aldrig fått någon riktig kärlek av sina föräldrar, visst har de fått allt det materiella, den bästa utbildningen, de dyraste kläderna, men ingen riktig kärlek. Föräldrar som köper helikoptrar och jet planes men som inte kan tänka sig att vara med på familjedagarna på sjukhuset. De är aldrig där, på riktigt. Så sorgligt.

Igår berättade en utav våra klienter om hur hon blev våldtagen av sin egen bror när hon var 14 år. De var båda adoptivbarn och det ursäktade våldtäkten enligt brorsan, de var ju faktiskt inte släkt på riktigt. Hon berättade såklart ingenting för någon. Utan fortsatte i år att bara vara en snäll flicka, laga söndagsmiddagar och låtsas om som att det aldrig hade hänt. Sopat det under mattan. Igår, 36 år senare, berättade hon det för första gången i gruppterapin. Aldrig har hon sagt något till någon. Inte ens till sin man.

Vi människor verkar verkligen ha tappat förmågan att kunna kommunicera ärligt med våra medmänniskor. Dagen samhälle handlar så otroligt mycket om självständighet, 'det här klarar jag på egen hand', och så vidare. Jag har gjort precis samma misstag. Jag gick runt och bar på så mycket oro, ångest och tankar från en väldigt ung ålder och aldrig sa jag ett knyst. Tills jag blev nykter och var i och med mitt stegarbete med min sponsor tvungen att berätta hela min livshistoria för henne. Jag skrev ner allt, allt som har sårat mig, allt jag gjort som har sårat andra, allt, precis allt, även mina mörkaste hemligheter som jag aldrig någonsin hade tänkt att berätta för någon. Och vet ni vilken lättnad det var att få dela det med någon annan? Det var som 25 år av tung sörja lättade mina axlar. Jag fick en chans till en nystart.

Det jag vill säga är, att jag tror att mitt liv kanske hade sett annorlunda ut om jag hade lärt mig att prata om saker och ting från en ung ålder. Kanske hade jag då fått något slags svar på alla mina frågor, all min oro, all min skam.
Jag vet inte, det spelar ingen roll nu, men vore det inte bra om vi alla kunde lära oss att kommunicera lite bättre? Kanske är det något som vi, den här generationen, kan lära de kommande generationerna. Våra barn?

It's worth giving it a go.