Om att förlåta

Igår var en väldigt lustig dag. Jag cyklade som planerat ner till Peckham för att träffa min kompis. Tillsammans cyklade vi till Dulwich för att äta lunch och snacka. Och vi pratade. Det tog ett tag för mig att börja, ni vet, verkligen vara ärlig och berätta vad det var som låg längst där inne och gjorde ont, men det kom ut. Jag vet inte vad ni läsare tycker - ibland oroar jag mig för att jag skriver lite väl personligt och ärligt här inne, men samtidigt så är chansen inte sådär jättestor att jag kommer stöta på er på vårt lokala Tesco så jag bryr mig inte sådär jättemycket.
Det här med att sluta dricka alkohol var en början till ett nytt liv för mig. Och det är fortfarande min största prioritering, att hålla mig nykter. För om jag inte har min nykterhet så kommer ingenting annat att fungera heller. Men det är en väldigt konstig grej. Det dyker upp nya saker hela tiden som man ska handskas med, nykter, och det är en ständig kamp att inte ge in till min destruktiva sida.
Det är så jag ser det, som att jag har två olika sidor av mig själv. En är väldigt mörk. Det är den som vill förstöra för mig själv. Det är den som hungrar efter drama, mörker, alkohol, droger, knäppa män etc. Men samtidigt har jag också den otroligt ljusa sidan som vill leva. Som vill må bra, som vill sjunga, dansa, skratta och njuta. Och det är den ljusa sidan av mig som blev väldigt tyst när jag drack och droger, men den fanns där. Den dog aldrig ut. Det var den som skrek 'SLUTA! SÖK HJÄLP', det var den sidan av mig som tog mig till mitt första möte.
Nu har jag varit nykter i 20 månader. Mörkret finns fortfarande där, ibland vill jag fortfarande bara förstöra för mig själv. Ibland vill jag inte känna allt jag känner, ibland vill jag bara ta en dag ledigt från min alltför hyperaktiva hjärna. Men jag fortsätter att kämpa, jag fortsätter att låta den ljusa sidan av mig att växa och utvecklas.
Det som gnagde inom mig igår var en oro. Jag är otroligt duktig på att sopa saker och ting under matten och låtsas om som att det inte gör ont. Men det ligger ju där och gnager. Jag har varit otroligt arg på mig själv för att jag har låtit vissa saker hända. Jag skäms så oerhört för de saker jag gjorde under sista tiden då allting bara gick åt skogen.
Men vet ni vad. Igår kom jag till någon slags vändpunkt då jag insåg att jag kommer att bli tvungen till att förlåta mig själv. Jag var sjuk när allt hände, jag förstod inte att jag hade ett val. Men ibland önskar jag att jag bara kunde gå tillbaka i tiden och rädda mig själv. Jag vet att det inte är möjligt, men jag har ett val nu.
Antingen kan jag förlåta mig själv för det jag gjorde. Eller så kan jag fortsätta vara arg.
Ingen annan kommer ge mig den förlåtelse som jag innerst inne behöver. Det är ingen annans jobb än mitt eget.
Keep on walking to the light, she said. And I will.
S xx