God damn it

Idag blev jag påmind om en sak som jag brukade ha stora problem med. Nämligen att ha ett 'washingmachine-head'.
Jag var expert på att älta saker. Älta, älta, älta, ha ångest, ångest och ännu mera ångest och upprepa saker i mitt huvud en miljard gånger i cirka 6 månader. Eller ett år. Och varje gång jag tänkte på det så var det som att någon körde över mig med en stor jäkla traktor, skammen gjorde så ont, samtidigt så kunde jag inte låta bli att slå lite extra hårt på mig själv.

Alltså jag ältade sådan som många andra glömmer bort. Sådant som många andra inte ens tänker på, märker, eller ser. Om jag tyckte att jag hade sagt en knasig sak, eller gjort något som jag tyckte var pinsamt, så bet sig det fast i min hjärna och stannade där, och blev uppförstorat till en superstor grej. Jag tänkte på det i flera veckor, månader, over and over again. Och varje gång jag tänkte på det, ja varje gång det spelades upp i min hjärna, så fick jag hjärtklappning, jag skämde, jag kände mig dum, jag kände mig äcklig. Jag tänkte, fan, hur kunde jag göra så, hon måste ju tycka att jag är helt jäkla sjuk i huvudet.

Grejen är att andra människor märker inte av mitt beteende så otroligt mycket som jag gör. De granskar inte mig och kommer inte ihåg varenda litet ord jag säger. Och om jag råkar säga något lite halvdumt så är det ofta bortglömt under loppet av en sekund. Men min hjärna brukade inte fatta det, jag kunde inte hjälpa det, och även om jag inte ville bli drabbad av en ält-mani så blev jag det. Jämt och ständigt.

Fy sjutton gubbar, jag vet inte vad som hände, jag blev nykter och lyckades på något sätt tysta ner den där jäkla ältande delen av min hjärna och nu händer det väldigt sällan att jag ältar. Och om jag börjar så tar jag över kontrollen och lyckas oftast sluta.

That, people, is bloody amazing.