This is me

Mamma höjde liksom på ögonbrynen idag när jag berättade att jag söker nya jobb. Att jag inte alls är lika glad över jobbet på Ingleside längre. Och tro mig, det är inte bara mamma som undrar. Jag är nog den som är mest förvirrad av alla. Hur kan min hjärna göra sådana tväromvändningar?

Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer, det är bra att prata av sig, det är bra att dela med sig och få erat perspektiv - det hjälper oerhört mycket.

Det slog mig att på onsdag så har jag varit nykter i 2 år. Och jag glömmer bort, att för två år sedan, just den här kvällen så satt jag vid den här tiden, ensam på ett hotellrum i Köpenhamn, drack vodka och körde upp en otrolig mängd kokain i min näsa. Tog ut mer och mer pengar, gick till langaren varannan timma, medans min manlige vän var på strippklubb.
Klockan 9 på morgonen, utan en gnutta sömn och med alldeles för mycket ångest tog jag mig över till Malmö för att sätta mig på ett plan till Stockholm. Langaren ropade mitt namn på gatan och jag tänkte, 'nej, jag orkar inte mer...'.

Just den stunden brukar jag försöka påminna mig om när jag är frustrerad över mina i-landsproblem, att jag faktiskt hade änglavingar, en jäkla tur (kalla det vad du vill) som kom ut ur det där hotellrummet levande.

Det går bra för mig. Jag är fortfarande nykter, och det är endast på grund av att jag har gjort vissa saker. Det är inte en slump, det är inte tur, utan det är hard work och ett otroligt engagemang i AA och NA som har fört mig till där jag är idag. Vem vet var jag skulle vara idag om jag inte tog steget och sökte hjälp?

Men, i min ärlighet, så måste jag säga att jag också finner det otroligt svårt i vissa stunder. Jag är en 26-åring som fortfarande inte verkar ha blivit världsvan. Jag finner det svårt att förstå världen, livet och allt som hör där till. På något sätt tappade jag flera år, då många andra tonåringar växer i sin emotionella utveckling. För vi alla går genom saker, men fram tills jag var 24 så handskades jag inte med så mycket, utan jag blockerade bara bort det. Sedan slapp jag att tänka på det. Alla obehagliga känslor, alla tankar, allt surr i mitt huvud skulle bort. Därför, nu när jag har varit nykter i två år, så försöker jag ta itu med allt som många andra gjorde som tonåringar. Och snabbt ska det gå, jag är perfektionist och otroligt mån om att lyckas, att vara en success - så därför gör jag allt på samma gång. Jag dansar, för det gjorde jag aldrig när jag drack, jag sportar för det är först nu jag har funnit modet, jag försöker ta hand om mig själv, jag försöker göra någon slags karriär, jag försöker se så bra ut som jag bara kan, jag försöker helt enkelt leva mitt liv på ett helt annorlunda sätt in all bloody areas of my life.
Dessutom lever jag fortfarande med min hjärna, okej, den har verkligen lugnat ner sig och freakar inte ur alls så mycket som den gjorde förut, men jag tänker fortfarande alldeles för mycket.

Jag har det senaste året verkligen försökt att handskas med mina funderingar kring livet. Som liten avskydde jag sommarloven eftersom jag inte hade något att fokusera på, och började då i stället tänka som besatt på döden, och livet, och allt. Allt som jag inte kunde förstå. Och det gjorde ont. Men jag lärde mig att jag kunde blockera mina mörka tankar med alkohol och annat flyktigt. När jag sedan hade varit nykter ett tag kom dessa tankar tillbaka. Världen förändrades till en hemsk mörk plats och jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva nykter med min jäkla duracell-hjärna. Värst var det förra julen då jag gick in i en depression och ingenting hjälpte. Allt var mörkt. Jag var tillbaka med mina tankar som jag hade som ett litet barn, förutom att de nu nästan var 100 gånger värre.
Men vet ni vad? Jag tog mig genom det. Det var en hemsk tid, men jag hade så otroligt mycket stöd Jag satt på ett cafe i Stockholm och grät på telefonen till mina vänner i London. Jag gick på möten i Sverige, två gånger om dagen. Jag stirrade in ett levande ljus och försökte finna lugnet.
Jag kom ur min deppression och har insett att jag inte kommer att förstå allt, och kanske är det just det. Jag måste lära mig att inte behöva förstå. Att inte kunna kontrollera allt. Se livet, naturen och alla härliga ting som en gåva och njuta av det i stället för att bli rädd för det.

Godnatt, i morgon ska jag till hufvudstaden!