Från helvetet till paradiset

Jag har gråtit en massa i kväll igen. Tårarna kommer rätt så ofta nu förtiden, flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Någonstans känns det ganska skönt, på något sätt känns det som jag har så mycket som aldrig har fått komma ut.

Innan jag grät i kväll kändes allt så himla mörkt. Ni vet hur det är när man är i en djup depression och inte kan tänka sig en väg ut? Precis där är jag, förutom att detta skulle jag inte kalla depression, snarare ren och skär panik och rädsla. Något jag inte rikigt kan finna någon logik i, och inte samma slags rädsla som jag kännt förut. Inte den slags rädlsan som jag brukar kalla self-centered irrational fear. Detta är något annat, något som snarare känns som den rädslan man känner när man inte vet om man kommer att överleva. Samma slags panik.

Jag letar ständigt efter faror, är alltid beredd, ser alltid till att jag kan fly. Paniken gör så att jag ständigt spänner kroppen. Jag har börjat känna av min nacke igen, jag tror definitivt att min extrema nackspärr var mer en konsekves av PSTD än något annat.

Ibland blir jag så jäkla arg på den nittonåriga naiva tjejen jag en gång var. Hur kan man vara så himla naiv och tro att man överlever allt? Visst, jag överlevde, men just nu känns det som att jag är brutalt ärrad för livet. Dessutom gör det mig ordentligt arg att det ska gå utöver den som minst förtjänar det, nämligen min älskade Reuben.

Men jag har gjort det förut, och jag ska göra det igen. Det kommer kanske ta ett tag men jag ska ta mig genom den här jäkla persen, om post traumatic stress disorder är något jag måste lära mig att leva det så kommer jag att göra det. Just nu har jag inte så många verktyg till att 'deala' med det men jag gör mitt bästa.

Precis som jag brukade sitta inne på badrummet för många år sedan när allt abuse skedde och sjunga 'Gabriellas sång' för att finna någon slags kraft att lämna honom så ska jag även nu komma ihåg att alla demoner kan man vinna över, även när det är som jobbigast.

Otacksam brutta

Igår blev jag intervjuad för mitt eget jobb. För er som kanske inte vet, jag har haft ett temporärt jobb på en stor mental health charity sedan några månader tillbaka där jag har jobbat som en Independent Mental Health Advocate på psykiatriska sjukhusavdelningar. Mitt jobb innebär i korta drag att verka som en röst för patienterna, informera de om deras rättigheter, diskutera med psykiatriker (och sjuksköterskor) och se till så att patienterna får det de har rätt till. Mycket av min tid går till att bråka med psykiatrikerna....det känns som att jag är i ett ständigt battle - mer om det en annan gång. Det jag vill säga är att jag gillar mitt jobb, men det är rätt så påfrestande! Dessutom när jag arbetar väldigt självständigt då jag inte är del av ett team på sjukhuset, utan har min bas på ett kontor ute i förorten som jag inte spenderar allt för mycket tid på. Kan ibland kännas lite smått ensamt.

Hur som helst så hade jag igår en intervju för mitt eget jobb, som nu blivit till en permanent position. Jag fick det och tänkte , fan också, vill jag verkligen fortsätta? The downside är att jobbet inte längre är heltid, utan har gått ner till tre dagar i veckan - men säkerligen lika mycket jobb. Jag tror inte att detta jobbet är det bästa för min hälsa just nu...men, det är ett jobb. Det är tusen gånger bättre än att vara arbetslös. Så efter att jag kännt mig otacksam så har ag nu börjat glädja mig, vi är fortfarande i en ekonomisk kris och många går arbetslösa. Något att vara mycket tacksam för!

Nu jävlar ska jag bli en riktig survivor

Min terapeut har sagt till mig att jag har post traumatic stress disorder. Själv har jag aldrig varit ett fan av labels men denna gången är jag tacksam. Äntligen har jag fått en förklaring till det som händer med mig just nu.

Min PTSD har denna vecka yttrat sig i skitläskiga full-blown panikattacker, inställd arbetsintervju, två sjukdagar, stora nigarafallet i tårar, hysterigråt in public - ja en hel del skit. Men, även en del positiva saker. Jag började känna av min ptsd för några månader sedan då sökandet efter en terapeut som förstod mig påbörjades. Till slut efter några försök här och där hittade jag med R's hjälp en charity som specialiserar sig i trauma och abuse. Blev kallad på assessment och blev erbjuden gratis traumaterapi, en gång i veckan i tre månader. Nu efter några veckor har min terapeut börjat göra något som heter EMDR med mig, en teknik som tar mig tillbaka till traumat och hjälper mig känna alla de känslor som jag har förträngt. Detta är otroligt smärtsamt men som sagt, också väldigt bra eftersom jag för första gången är så arg att jag skulle vilja spotta mitt ex i ansiktet och kick his ASS!

Denna ilska jag känner är också otroligt empowering och ger mig energi till att ta i tag i allt och sluta vara ett victim, även om allt är jättejobbigt just nu så tänker jag inte låta ett abusive svin förstöra min vardag. Jag tänker kämpa med detta mina kära vänner, jag tänker vägra vara rädd och inte låta det stå i vägen. Ptsd, I am going to kick your ass.

Going west

Söndagen spenderades i Richmond där min finaste vän Emely bor. Solen sken och hösten är något alldeles speciellt i denna delen av London - här fann jag allt jag behövde en dag som denna. Jag har alltid gillat Richmond, idag gilllade jag det extra mycket.



Min kära R har sedan jag träffat honom tjatat om hur han vill tillbaka till den delen av London han växte upp, jag har alltid tyckt att det ligger lite för långt bort. Men inte nu längre, speciellt inte om det skulle föra mig närmare en utav mina närmaste och goaste vänner, som alltid lyckas få mig på sådant bra humör. Hon är en going hon, den där Emely!

Astrid - the only soffpotatis in our house

Godmorgon! Jag och min svenska granne C var ute och sprang klockan kvart över sex i morse - gud vad duktiga vi är! Nu ska detta överflödiga slappandet bort, jag ska bli fit for fight igen. Eftersom jag inte längre kan cykla till jobbet, vi har inga dushar där, så motionerar jag inte alls lika mycket som jag gjorde förut. När jag cyklade överallt brukade jag lätt komma upp i 15km flera gånger i veckan - och när jag slutade göra det så började känna mig som en onyttig chokladboll. Det är inte alls någon rolig känsla. Så nu ska det bli slut med det, eftersom jag inte kan cykla de 12km till jobbet pga av att det inte finns några dushar där så har jag börjat springa igen, och det går faktiskt bra. Tur att jag har en bra baskondition efter allt min besatta cykling!

Så nu lämnar jag team Astrid och går över till team fit. Föresten så gör min tjocka katt Astrid också framsteg - jag såg henne HOPPA upp på den 2 meter höga muren mellan vår trädgård och golfbanan bakom vårat hus idag. Även tjockisen kan!

Ingenting varar förevigt

Inte ens mitt urusla humör som jag inledde denna vecka med...
Efter att ha gråtit i dagarna tre insåg jag att det blir vad man gör det till - så jag och R gick på bio och åt sushi, och oooops så var allt en gnutta bättre!

Min terapeut har förklarat för mig att det är helt normalt att vara livrädd pga det jag gått genom. Tänk dig att du har varit med om en flygcrash - nästa gång du sätter dig på ett flygplan kommer du självklart vara rädd och orolig.

Så jag är defintivt på väg uppåt. Jag har hitills haft en underbar helg, efter terapin igår åkte jag in till West End och snodde en puss av Reuben utanför hans jobb....efter det åt jag fredagsfika på Scandinavian Kitchen och efter det tog jag en långpromenad i Regent Park. Kvällen tillbringade jag i min finaste Angelikas sällskap och idag har jag fikat och strosat runt med vänner på South Bank. Morgondagen ska spenderas med min finaste ooofy loof , Reubens nya smeknamn, och BBC har lovat 20 grader och sol!

Mission tårar

Min blogg fick namnet Mission Sparkle för att jag var på ett mission att vinna över mitt eget mörker. Jag var ganska duktig på det, jag tog mig genom mycket och gjorde det med ett leende. Jag arbetade hårt med många delar av mitt liv, och även om det stundtals var riktigt jobbigt tog jag mig genom det, lärde mig, och delade gärna med mig av det jag lärt mig med er läsare.

Något jag aldrig jobbat med är det våldsamma och otroligt kontrollerande förhållande jag var i åren 2002-2006. Det var mitt helvete, ett helvete som jag var helt ensam i eftersom jag pga olika anledningar inte kände att jag kunde dela med mig eller söka hjälp av någon.

Känslorna och minnena efter de fyra åren lyckades jag effektivt förtränga, glömma bort. Jag tänkte inte på det, och när jag tänkte på det kände jag ingenting. Det är tydligen så man överlever.

Tyvärr tyckte mitt omedvetna att jag var redo nu. Nu när jag träffat världens finaste man så var jag redo att få ett baseballträ i huudet med alla känslor om allt som hände. Jag har börjat att minnas, känslorna med minnena kommer som en tsunami över mig. Allt det som hände mellan 2002 - 2006 känns som att det händer nu.
Jag känner mig panikslagen, ledsen, rädd, förnedrad, sårad och skamsen. Ilskan kommer nog så småningom.

Som tur är har jag fått gratis trauma-terapi i tre månader. Jag ska försöka skriva av mig på bloggen om ni orkar läsa om mitt depp. Jag brukar inte tycka om att skriva om jag inte vet svaret. För just nu vet jag inte vad som kommer att hända, eller hur lång tid det tar för mig att ta mig ut på andra sidan. Men så länge jag vågar ta mig genom detta så kommer det att bli bättre.

We like it here

Idag är Reubens mamma Kristina på besök - hon är även första testkanin för vår nya bäddsoffa. Fotot ovanför är taget med hennes mobiltelefon, jag, Astrid och Reuben. Astrid snor alltid min pojkvän från mig, men jag gillar henne ändå.