Från helvetet till paradiset

Jag har gråtit en massa i kväll igen. Tårarna kommer rätt så ofta nu förtiden, flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen. Någonstans känns det ganska skönt, på något sätt känns det som jag har så mycket som aldrig har fått komma ut.

Innan jag grät i kväll kändes allt så himla mörkt. Ni vet hur det är när man är i en djup depression och inte kan tänka sig en väg ut? Precis där är jag, förutom att detta skulle jag inte kalla depression, snarare ren och skär panik och rädsla. Något jag inte rikigt kan finna någon logik i, och inte samma slags rädsla som jag kännt förut. Inte den slags rädlsan som jag brukar kalla self-centered irrational fear. Detta är något annat, något som snarare känns som den rädslan man känner när man inte vet om man kommer att överleva. Samma slags panik.

Jag letar ständigt efter faror, är alltid beredd, ser alltid till att jag kan fly. Paniken gör så att jag ständigt spänner kroppen. Jag har börjat känna av min nacke igen, jag tror definitivt att min extrema nackspärr var mer en konsekves av PSTD än något annat.

Ibland blir jag så jäkla arg på den nittonåriga naiva tjejen jag en gång var. Hur kan man vara så himla naiv och tro att man överlever allt? Visst, jag överlevde, men just nu känns det som att jag är brutalt ärrad för livet. Dessutom gör det mig ordentligt arg att det ska gå utöver den som minst förtjänar det, nämligen min älskade Reuben.

Men jag har gjort det förut, och jag ska göra det igen. Det kommer kanske ta ett tag men jag ska ta mig genom den här jäkla persen, om post traumatic stress disorder är något jag måste lära mig att leva det så kommer jag att göra det. Just nu har jag inte så många verktyg till att 'deala' med det men jag gör mitt bästa.

Precis som jag brukade sitta inne på badrummet för många år sedan när allt abuse skedde och sjunga 'Gabriellas sång' för att finna någon slags kraft att lämna honom så ska jag även nu komma ihåg att alla demoner kan man vinna över, även när det är som jobbigast.