Overpacker?

Jag packar alltid för mycket. Eller så packar jag ner helt fel saker. Som nu när jag åkte till Sverige så tyckte jag att jag faktiskt packade ganska bra, men när jag idag skulle packa ner allt i väskan igen för att flyga tillbaka till London så märkte jag att jag endast använt en tredjedel av allt jag packat ner. Endast två par skor hade jag använt, och jag hade tagit med mig fyra. Tröjor, klänningar och byxor låg liksom skrynkliga kvar i väskan. När man är i Kungsör behöver man inte mycket mer än en t-shirt och ett par shorts. Och ett par leggings kanske.

Nu försöker jag packa till Kroatien. Och jag försöker att inte packa ner för mycket.
Tror ni att det går bra? Nej, för jag är en 'over-doer', ni fattar vad jag menar. Mer, mer, mer. Den eviga rädslan om att ha för lite.

Nej. Tre par shorts, sex klänningar, tre kjolar, tio toppar....räcker det? Jag tror det.

Hemma för att packa om resväskan

Nu är jag hemma i London igen, åh, det är alltid skönt att komma hem tycker jag även om Sverige och Kungsör var jättemysigt. Jag tyckte att jag lyckades hålla mig ganska lugn där hemma, satte inte så hård press på mig själv utan tog en dag i taget, bråkade inte med någon familjemedlem och la mig heller inte i när andra bråkade.
Left it alone.

Jag ska tillbaka till Sverige om tre veckor igen för en långhelg, en utav mina närmaste kompisar ska gifta sig i Stockholm och jag ska även hälsa på min bror i Göteborg en supersnabbis och hans lilla tjej Esmeralda som ska ha 2-års kalas.

Nu ska jag packa om väskan, i morgon förmiddag flyger jag till Kroatien. Andra dagen i rad som jag ska trängas på Stansted.

Ha det så bra mina fina läsare, och tack så otroligt mycket för era fina kommentarer i det förra inlägget. NI ÄR BÄST!

S xxxxx

2 år

Klockan är 00.50 i Sverige och är därmed den 29e Juli 2009.
Det är min 2 års sobriety-birthday (nykterhetsdag!) idag. I made it and I am happy. För två år sedan trodde jag att mitt liv var över. Men en gnista inom mig ville leva, och jag började följa den gnistan som idag två år senare har blivit så mycket mer än en gnista. Den har tystat ner begäret till alkoholen, begäret till drogerna, begäret till våldsamma män, begäret till destruktiviteten inom mig.

Jag spenderade dagen i Stockholm med Anna, köpte en fin klänning och lite annat och är så långt bort från 'Sofia direct' (my former pre 2007 nick name) man kan komma. Jag är lycklig och tycker om mig själv, jag är inte längre äcklad av min egen existens utan snarare stolt.

Skål för det mina vänner, nu går jag och lägger mig!

This is me

Mamma höjde liksom på ögonbrynen idag när jag berättade att jag söker nya jobb. Att jag inte alls är lika glad över jobbet på Ingleside längre. Och tro mig, det är inte bara mamma som undrar. Jag är nog den som är mest förvirrad av alla. Hur kan min hjärna göra sådana tväromvändningar?

Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer, det är bra att prata av sig, det är bra att dela med sig och få erat perspektiv - det hjälper oerhört mycket.

Det slog mig att på onsdag så har jag varit nykter i 2 år. Och jag glömmer bort, att för två år sedan, just den här kvällen så satt jag vid den här tiden, ensam på ett hotellrum i Köpenhamn, drack vodka och körde upp en otrolig mängd kokain i min näsa. Tog ut mer och mer pengar, gick till langaren varannan timma, medans min manlige vän var på strippklubb.
Klockan 9 på morgonen, utan en gnutta sömn och med alldeles för mycket ångest tog jag mig över till Malmö för att sätta mig på ett plan till Stockholm. Langaren ropade mitt namn på gatan och jag tänkte, 'nej, jag orkar inte mer...'.

Just den stunden brukar jag försöka påminna mig om när jag är frustrerad över mina i-landsproblem, att jag faktiskt hade änglavingar, en jäkla tur (kalla det vad du vill) som kom ut ur det där hotellrummet levande.

Det går bra för mig. Jag är fortfarande nykter, och det är endast på grund av att jag har gjort vissa saker. Det är inte en slump, det är inte tur, utan det är hard work och ett otroligt engagemang i AA och NA som har fört mig till där jag är idag. Vem vet var jag skulle vara idag om jag inte tog steget och sökte hjälp?

Men, i min ärlighet, så måste jag säga att jag också finner det otroligt svårt i vissa stunder. Jag är en 26-åring som fortfarande inte verkar ha blivit världsvan. Jag finner det svårt att förstå världen, livet och allt som hör där till. På något sätt tappade jag flera år, då många andra tonåringar växer i sin emotionella utveckling. För vi alla går genom saker, men fram tills jag var 24 så handskades jag inte med så mycket, utan jag blockerade bara bort det. Sedan slapp jag att tänka på det. Alla obehagliga känslor, alla tankar, allt surr i mitt huvud skulle bort. Därför, nu när jag har varit nykter i två år, så försöker jag ta itu med allt som många andra gjorde som tonåringar. Och snabbt ska det gå, jag är perfektionist och otroligt mån om att lyckas, att vara en success - så därför gör jag allt på samma gång. Jag dansar, för det gjorde jag aldrig när jag drack, jag sportar för det är först nu jag har funnit modet, jag försöker ta hand om mig själv, jag försöker göra någon slags karriär, jag försöker se så bra ut som jag bara kan, jag försöker helt enkelt leva mitt liv på ett helt annorlunda sätt in all bloody areas of my life.
Dessutom lever jag fortfarande med min hjärna, okej, den har verkligen lugnat ner sig och freakar inte ur alls så mycket som den gjorde förut, men jag tänker fortfarande alldeles för mycket.

Jag har det senaste året verkligen försökt att handskas med mina funderingar kring livet. Som liten avskydde jag sommarloven eftersom jag inte hade något att fokusera på, och började då i stället tänka som besatt på döden, och livet, och allt. Allt som jag inte kunde förstå. Och det gjorde ont. Men jag lärde mig att jag kunde blockera mina mörka tankar med alkohol och annat flyktigt. När jag sedan hade varit nykter ett tag kom dessa tankar tillbaka. Världen förändrades till en hemsk mörk plats och jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva nykter med min jäkla duracell-hjärna. Värst var det förra julen då jag gick in i en depression och ingenting hjälpte. Allt var mörkt. Jag var tillbaka med mina tankar som jag hade som ett litet barn, förutom att de nu nästan var 100 gånger värre.
Men vet ni vad? Jag tog mig genom det. Det var en hemsk tid, men jag hade så otroligt mycket stöd Jag satt på ett cafe i Stockholm och grät på telefonen till mina vänner i London. Jag gick på möten i Sverige, två gånger om dagen. Jag stirrade in ett levande ljus och försökte finna lugnet.
Jag kom ur min deppression och har insett att jag inte kommer att förstå allt, och kanske är det just det. Jag måste lära mig att inte behöva förstå. Att inte kunna kontrollera allt. Se livet, naturen och alla härliga ting som en gåva och njuta av det i stället för att bli rädd för det.

Godnatt, i morgon ska jag till hufvudstaden!

Hit och dit - Sofia

Jag hade en major freak out den här morgonen - jag har nämligen gått och inbillat mig att det jobbet jag har säkrat i södra London inte alls är det jag vill ha. Så därför har jag spenderat hela dagen till att söka jobb. Jag har sökt outreach work positions för St Mungos och även Islington Council.

Men det intressanta i det hela är den förvirringen som har uppstått i mitt huvud. Anledningen till att jag har haft second thoughts om det nya jobbet, är att det på något vis känns som att jag borde ha satsat högre. Jag går ner så jäkla mycket i lön och det svider faktiskt lite när jag tänker på det. Jag vet, pengar är inte allt, men jag tycker ändå att jag förtjänar mer. Jag har en bra utbildning och mycket arbetserfarenhet, dessutom innebär jobbet otroligt mycket ansvar och säkerligen vara väldigt utmanande. Att försöka få barn som aldrig haft något riktigt hem eller stabila familjemedlemmar att må bättre är krävande. Och med ett krävande yrke tycker jag att man ska få en bättre lön än den jag har erbjudits nu.

Men, det som förvirrar mig - är att jag vet inte, om min reaktion till det nya jobbet och den finansiella situationen är för att jag är rädd för framtiden och allt vad det kommer att innebära. Är jag rädd för att klara mig ekonomiskt?
I sådana fall brukar det bästa medlet för min del vara att ha lite faith helt enkelt. Tro och hopp om att jag kommer att klara det galant och inte katastrofera hela situationen.

Eller, är det så, att jag faktiskt tycker att jag kunde ha satsat högre? Jag har ett ingrott beteende inom mig som gör att jag ofta går för sådana jobb som jag vet att jag kommer att klara av, sådana jobb som jag faktiskt är överkvalificerad för. Mitt dåliga självförtroende inom just karriär-området i mitt liv sätter upp en otroligt massa blockader framför mig och i stället för att söka jobb där jag inte kanske når alla requirements så söker jag jobb som jag allt det dem söker och en massa till.

Hur som helst, för min egen självkänslans och självförtroendes skull har jag sökt jobb idag. Jobb där jag inte har allt dem söker, men skitsamma.
Annars får jag väl börja löneförhandla med Ingleside.

Ibland önskar jag att jag inte var så otroligt hit och dit.

Olika saker gör oss lyckliga

Precis som smarta Karin kommenterade i mitt föregående inlägg så är det ju faktiskt så att alla är vi olika, och olika saker gör oss lyckliga.

Därför förstår jag nu, mer och mer, att det där med radhus i Kungsör är något som många drömmer om. Och att mitt liv för vissa säkert är värsta mardrömmen. Jag menar, att köpa hus och skaffa barn är ju faktiskt en jättegrej, vilket jäkla ansvar liksom.
Många av er läsare som läser om hur mycket jag stressar, hur mkt jag betalar i hyra och hur jag bor, hur 'icke-vuxet' (enligt normen) liv jag lever - höjer säkert ögonbrynen och tänker, HUR, varför i allsin dar väljer hon att leva på det där sättet?

Men jag älskar mitt bullriga London. Jag trivs med att ha mycket att göra och är inte ett dugg intresserad av att släpa på mig mer ansvar än katter och en cykel att tvätta!

Vi är som sagt, olika, och något jag har lärt mig under åren, att det spelar ingen roll hur olika man är, bara man respekterar varandra så kan man ändå mötas och ha jäkligt kul tillsammans!

Om att vara nöjd

Igår kväll var jag ute och gick en promenad med min kära mor. Vi promenerade genom villaområdet 'Sågen' som ligger här i Kungsör. Här tillbringade jag ganska mycket tid som barn eftersom många av mina kompisar bodde just där.

Några ut av mina gamla skolkamrater har nu köpt radhus där själva. De har sambo, kanske ett barn, jobb som de går till, och ett hus där de själva växte upp som barn. När jag gick genom Sågen igår så funderade jag, hur fasiken kan man stanna på samma plats och fortfarande känna sig nöjd?

Men det är inte med förakt jag funderar över detta, utan mest med förundran. Jag själv känner mig sällan helt nöjd. Jag letar ständigt efter något nytt, kan inte sitta still och känner ett otroligt stort behov av att uppleva. Jag har otroligt lätt för att bli uttråkad.

Det är som jag har ett stort hål inuti mig som skriker. Jag vill ha allt och lite till. Därför så måste jag säga att jag är lite avundsjuk. På något sätt måste det vara jäkligt skönt att slippa det ständiga jagandet som jag håller på med. Hur nöjer man sig med att bo i sågen, gå till jobbet, föda ett barn och leva med sin partner och känna sig lycklig?
Jag ser mig runt omkring i Kungsör och undrar HUR? Hur gör ni det?

När jag får allt så vill jag ha mer.
Bill W, som grundade AA, kallade det 'we demand more than our fair share'.
Min 'more button' är ständigt nedtryckt och även om det gör mig till en ganska ambitiös människa som ständigt söker mer, så blir det också ganska tröttsamt ibland.

Men vet ni vad som gör mig lyckligast? Det är inte pengar eller uppmärksamhet, det är inte nytt jobb eller skola. Jag är som lyckligast när jag har hjälpt någon annan. När jag har varit en medmänniska. När jag har tro på att jag är på rätt väg. När jag känner att det finns en energi, som hjälper mig finna min rätta purpose. När jag i stället för att vakna upp med rädsla och ångest i stället vaknar upp och bestämmer mig för att vara ärlig i stället för rädd. När jag, med lite hopp om ljus, väljer att följa det mitt hjärta säger i stället för alla mina knasiga tankar.
Det är då jag är rätt så nöjd.

Coola kids

Ok, är det någon mer än jag som tycker att mina syskons barn försöker se jäkligt coola ut?

Esmeralda är så himla rock n' roll.


Måste bara försöka övertala Alva att bränna crocksen.

Familjeliv

Jag älskar verkligen min familj men kan tycka att det är ganska svårt att umgås med dem, allihopa. Det är förväntningar och krav på familjelyckan. Drömmen om skratt, dans och blomsterkransar. Önskan från alla håll att det är så verkigheten kommer att se ut. Och besvikelsen som uppstår när det inte är så.

Men jag har bestämt mig. Även om det tar emot så försöker jag ge av mig själv. Så därför, ska jag sluta fly in i datorns värld för ett tag och i stället delta i nuet. Det kan jag göra, en dag i taget, även om det tar emot.

Att laga mat hör semestern till...

Titta, jag bakade en tårta idag och den blev faktiskt supergod. Och nu har jag även gjort en aubergin-gratäng - ser ni, en rastlös Sofia och jag börjar göra allt möjligt! Jag har faktiskt ingenting mot att laga mat när jag inte har hundra tusen saker att göra. För vissa är laga mat en sådan sak många människor vill slippa under semestern, själv njuter jag av att ha energi och tid till att göra det. I Kroatien ska jag nog försöka gå till den lokala marknaden i Rovinj och laga mat hemma, äta ute på restaurant är så himla vardagligt för mig och jag har verkligen tröttnat på det.

irritationsmoment 1

Okej, jag älskar verkligen mina föräldrar men varför ska mamma alltid väcka mig på morgonen? Hon knackar inte utan kommer in, och börjar klappa mig på ansiktet.
Det gör ju verkligen så att man inte vill gå upp utan ligger kvar i sängen ett tag till.

En 11-årings dikt om Estonia-olyckan

När jag var yngre så skrev jag otroligt mycket. Denna dikt skrev jag morgonen efter Estonia olyckan 1994. Då var jag 11 år! :)



Jag älskade att skriva handstil och gjorde det jämt. Om ni inte ser vad det står så får ni det här...
'Vatten är ett liv
vattnet är vårt liv.
Om vattnet inte skulle finnas
skulle inte världen finnas.
Inga fiskar inga träd och buskar.
Vattnet är glädje och otäckhet.
Om vi inte vill att otäckhet ska finnas
så kan heller inte vattnet finnas.
Ingen otäckhet,
ingen vatten,
ingen värld.'

Jag tycker jag var en ganska duktig 11-åring! Så tyckte tydligen mamma och pappa med eftersom de ramade in det, och den hänger fortfarande på väggen...

Dessutom tycker jag att det är ganska kul att jag redan då bearbetade många känslor genom att skriva av mig, precis som jag gör här på bloggen.

Hemma i motherland

Jag är i Kungsör och det är jättefint här. Jag har lite myror i brallan och är cykelsugen men annars har allt gått prima!


Jag har köpt nya solisar på MQ, tycker MQ är världens tråkigaste butik egentligen men dessa var fina! GOSH jag måste fixa frillan!





Mamma o pappas hus är byggt år 1684. Det kallar jag gammalt. Men det är superdupermysigt!

On my way

Titta Stina jag kan också blogga från min telefon! Nu mina kära vänner är jag på väg till underbara Stansted, tog bussen från Stratford , east london is good stuff, 45 min med buss o hälften så billigt än Stansted skruttexpress. Nej nu ska jag äta min frulle som jag handlade på Sainsburys. Btw, jesus vad det byggs inför OS i Stratford, åkte förbi hela härligheten med tåget. Spännande!

Sofia pa ett ruggigt daligt humor

Jag ar pa ett urdaligt humor och kanner for att morda nagon, eller grata, eller skrika. Skrika har jag redan gjort foresten.

Jag tror det kallas for pms.

God damn it

Idag blev jag påmind om en sak som jag brukade ha stora problem med. Nämligen att ha ett 'washingmachine-head'.
Jag var expert på att älta saker. Älta, älta, älta, ha ångest, ångest och ännu mera ångest och upprepa saker i mitt huvud en miljard gånger i cirka 6 månader. Eller ett år. Och varje gång jag tänkte på det så var det som att någon körde över mig med en stor jäkla traktor, skammen gjorde så ont, samtidigt så kunde jag inte låta bli att slå lite extra hårt på mig själv.

Alltså jag ältade sådan som många andra glömmer bort. Sådant som många andra inte ens tänker på, märker, eller ser. Om jag tyckte att jag hade sagt en knasig sak, eller gjort något som jag tyckte var pinsamt, så bet sig det fast i min hjärna och stannade där, och blev uppförstorat till en superstor grej. Jag tänkte på det i flera veckor, månader, over and over again. Och varje gång jag tänkte på det, ja varje gång det spelades upp i min hjärna, så fick jag hjärtklappning, jag skämde, jag kände mig dum, jag kände mig äcklig. Jag tänkte, fan, hur kunde jag göra så, hon måste ju tycka att jag är helt jäkla sjuk i huvudet.

Grejen är att andra människor märker inte av mitt beteende så otroligt mycket som jag gör. De granskar inte mig och kommer inte ihåg varenda litet ord jag säger. Och om jag råkar säga något lite halvdumt så är det ofta bortglömt under loppet av en sekund. Men min hjärna brukade inte fatta det, jag kunde inte hjälpa det, och även om jag inte ville bli drabbad av en ält-mani så blev jag det. Jämt och ständigt.

Fy sjutton gubbar, jag vet inte vad som hände, jag blev nykter och lyckades på något sätt tysta ner den där jäkla ältande delen av min hjärna och nu händer det väldigt sällan att jag ältar. Och om jag börjar så tar jag över kontrollen och lyckas oftast sluta.

That, people, is bloody amazing.

Adult sitter required

Ni kanske vet att jag har under en langre tid kannt ett bohov efter en PA, nagon som tar hand om mig helt enkelt och alla trakiga sysslor jag maste gora. Tyvarr tror jag att det ar ganska svart att hitta nagon som vill gora detta pa en voluntary basis, men tjejerna kom igar pa en ypperlig ide under kvallen.

Jag skaffar en au pair! Till mig sjalv, perfekt och billigt. Sa, har kommer en liten job description om nagon skulle vara intresserad.

Du kommer att vara ansvarig for att fa upp mig pa morgonen under veckorna. Vackning sker vid klockan 6. For basta resultat, borja i tid, locka med god frukost och om detta inte fungerar, slang en tunna vatten over mig.
Medans jag dushar forbered frukost efter mina onskemal.
Packa aven ryggsack och se till att allt som behovs for dagen finns med, skor, cykellysen, vattenflaska, paperwork och smink.

Efter att jag har atit frukost sa maste du motivera mig till att ga till jobbet och se till att jag inte lamnar huset for sent. Paminn mig om att ta med mobil och jobbnycklar!

Under dagen nar jag ar pa jobbet sa far du se till att hushallssysslor blir gjorda, tvattning, stadning och general sorting out. Nagon gang i veckan far du aven ga till Sainsburys och handla mat till mig, det jag alltid vill ha hemma ar Greek Youghurt, havregryn, bananer och kattmat. Eftersom du aven ar min kock sa far du bestamma vad du vill laga for mat till mig och handla darefter, jag tycker valdigt mycket om lax, halloumi, hoummus och cous cous just nu. Jag har matperioder da jag garna ater samma mat hela tiden, sa finner du nagot jag tycker om sa kan du laga det i cirka 6 manader nastan varje dag. Don't worry.

Du kommer ocksa att ha som ansvar att vara min ekonomiska radgivare. Se till sa att jag betalar rakningar i tid, inte spenderar alla mina pengar pa att ata ute och ge mig lite directions om hur jag ska sluta vara sa slosaktig.

Jag har aven tva katter och det skulle vara superbra om du kunde tomma deras kattlada varje dag samt borsta deras pals en gang i veckan.

Det paperwork du kommer att fa gora ibland ar inte sarskilt komplicerat, mest att fylla i trakiga formular och sa vidare. Det vore aven bra om du kunde paminna mig att kopa fodelsedagskort/present till mina nara och kara i tid!

Lon beror pa arbetserfarenhet.


Nagra sokande till tjansten? :)

En kväll med bloggtjejerna

Det har varit en snurrig dag med tågresor hit och dit och alldeles för mycket jobb med för lite kaffedrickande. Men kvällen blev i alla fall supertrevlig med Stina, Karin och Ces och god nordafrikansk mat på en supermysig restaurant inne i stan. Jag är så glad att jag har fått chansen till att lära känna dessa tjejer, härliga personligheter och väldigt roliga dessutom!

Nej, nu måste jag sova.

Godnatt efter en relativt lugn helg

Nu är kontraktet för lägenheten signat och klart. South London, you've got me for 6 months! Shit jag fick lite panik när jag cyklade runt i Dulwich Village idag, jättemysigt men så otroligt lugnt - där finns till och med hästar! HJÄLP JAG SKA FLYTTA TILL LANDET! Nejdå Sofia, ta det lugnt, det är bara gränsen mellan zon 2/3.

Fungerar ni också som jag gör? Att när man väl har något, när något verkligen är klirrat, så drabbas man lite av panik och vill bara förstöra det så man slipper gå genom dörren till förändring, till det nya? Det är konstigt.

Efter en ovanligt lugn helg med en väldigt mycket ätandes och många cykelmil i kroppen så går jag nu till sängs. Måste gå upp outhärdligt tidigt i morgon för att fixa med lite saker som jag inte hann med idag (inte har energi till dvs) - paperwork. Mycket bättre att göra allt i sista sekunden så man får upp den rätta adrenalin-skak-stress motivationen. Annars får man väl ingenting gjort, eller?

Titta föresten var fin vår frontgarden är, en massa lavendel!

Jippie-jippie-jippie-yay!

På torsdag flyger jag till Sverige och jag har precis fått veta att kära Anna som bor i Madrid kommer att vara där samtidigt som jag. Jippiedooo! Det var länge sedan vi träffades, över ett år tror jag, och jag är excited att få träffa min galna, goa vän igen.

Vem mer av mina kära är sugna på en fika? Eller tre?

Torr kyckling i Hampstead

I förmiddags cyklade jag iväg till Kenwood House på Hampstead Heath för att möta upp min kompis Helene. Det var 30 min cykling i uppförsbacke, alltid lika bra för lårmusklerna...
Helene bodde i London förut, hon var en utav mina första vänner här och har nu kommit tillbaka till staden efter lite djungelexpeditioner - hon har även lyckats fixa ett bra och spännande jobb, grattis Helene!

Vi fikade på Kenwood House och promenerade sedan vidare till Hampstead och gick och satte oss på Freemasons Arms på Downshire Hill i Hampstead. Jag blev otroligt irriterad över att man inte fick beställa från den vanliga menyn om man väljer att sitta i deras beergarden. Puben har alltså en meny för dem som sitter i själva restaurangdelen, och en annan meny för oss som vill sitta i deras beergarden. Och beergarden-menyn är helt sjukt dålig. Jag beställde ceasarsallad och fick en sallad utan smak, utan dressing, torr ost och supertorr kycklig. Otroligt dålig kvalite!

Dessutom tycker jag att det är synd att man nu för tiden gör om alla pubar till så kallade gastropubar. Man slänger in en skinnfäll på golvet, hänger kristallkronor i taken och tänder en liten brasa i kakelugnen och höjer priserna med 75%. Och blir serverad en osmaklig trist kycklingsallad. Jag lovar er, McDonalds sallader smakar bättre. Eller Tescos. Vad som helst!
Varför kan man inte längre hitta mysiga pubar som serverar riktig pubmat? Jag var jättesugen på bacon idag men det är tydligen alldeles för ofint att servera på ett ställe som Free Masons Arms.

Ida kom efter en stund och när det var dags för Helene att dra sig hemåt så cyklade jag och Idis till Parliament Hill Fields och åt crepes med banan, choklad och glass. Helt ljuvligt! Jag blir otroligt sugen på att flytta närmare Hampstead Heath och skaffa mig en vovve när jag går runt i området, men vi får ta Dulwich först och senare se var man hamnar.

Ha en trevlig kväll! Här hemma blir det hemmamiddag med Angelika och Ida, sen kanske en liten utegång i Dalston om jag lyckas flirta med mig någon.


Helene på cafeet vid Kenwood House


Kentwood House



Vackraste Ida

Jag , ready to cycle

Lugn helg i sikte

Godmorgon! Snart ska jag iväg och träffa min kompis Helen vid Kenwood House på Hampstead Heath. Kenwood är verkigen jättevackert, som taget ut en Jane Austeen film. Jag har alltid drömt om att få gå på en romantisk dejt där men det har inte hänt, än så länge, så därför drar jag med mig mina kompisar i stället! :)

Resten av helgen blir rätt så lugn, i kväll ska jag och Angelika laga middag tillsammans och i morgon ska jag skriva på kontraktet för nya lägenheten, träffa Cara på Portobello Road och senare vara talare på ett möte i Notting Hill.

Och just nu är jag så hungrig att jag håller på att svimma, feed me!

Too much stuff

Jag vet att jag inte ska flytta förens slutet av augusti, men jag har redan börjat fundera över.
Hur sjutton ska jag få med mig alla mina grejer? Och, hur ska jag lyckas få plats med allt? Det sovrummet jag har nu är gigantiskt, säkert 20 kvm - dock använder jag typ endast min säng. Jag gör allt i min säng, skrivbordet är endast någon konstig plats där jag lägger allt i högar. Sekretären lika så. Och fotöljen. Därför gör det inte så mycket att mitt sovrum i den nya lägenhet kommer att vara mindre, eftersom jag vet att jag inte kommer att använda ytan.

Jag kommer nog behöva börja rensa redan nu. Jag har så jäkla mycket grejer, det är helt sjukt hur mycket man lyckats pracka på sig. Jag skulle säkert kunna slänga hälften av mina kläder. När jag tänker efter så är det väldigt mycket jag bara skulle kunna göra mig av med. Det enda problemet är alla mina böcker. Efter att ha studerat en massa år på universitetet så lyckas man samla på sig en hel del tegelstenar. Samt en hel del skönlitteratur också. Och böcker klarar jag inte av att göra mig av vid, speciellt inte de akademiska eftersom jag har en tendens till att fortfaranade använda ganska mycket av det i mina studier. Samtidigt är jag inte så sugen på att smälla upp två massiva bokhyllor i mitt nya rum.
I-lands problem.

Jag får göra lite forskning och bli förvarings-expert. Där har vi lösningen!

Min nya leksak

Titta, orange har varit snälla och gett mig en ny telefon några månader innan mitt kontrakt går ut (snarare sett till att jag förlänger mitt kontrakt). Men det passade mig bra eftersom min gamla mobil brakat ihop rejält! Jag är jättenöjd, alltid lika kul med nya leksaker.

Den 9:nde flytten

Vi har börjat förstå här i huset att vi ska lämna vår älskade lägenhet här i Newington Green. Det kommer nog kännas konstigt. Jag har bott med Ida sedan år 2006, och med Angelika sedan 2007. Vi har blivit som systrar och står varandra otroligt nära, vi har varit så mycket mer än bara flatmates, nästan som en familj. En tjejfamilj.

Jag ska som ni vet flytta söderut, och det blir min 9:e flytt på 7 år. Den 8e juni 2002 flyttade jag från Sverige till Croydon i södra London. Där blev jag kvar fram tills Oktober 2002 då jag tog mitt lass och flyttade till Dulwich, även det i södra London.

I Augusti 2003 flyttade jag in med min dåvarande pojkvän i hans lägenhet i Archway, norra London. Där stannade vi i ett år tills vi hittade en jättefin lägenhet några kvarter bort, även det i Archway. Sedan tyckte jag att det var dags att åtminstonde försöka fixa vår relation hösten 2005 genom att flytta till en ny lägenhet, denna låg i East Finchley, även det i norra London, alldeles för suburbian och långt från stan för min smak.

När förhållandet gick ännu mera i kras så lyckades jag lämna honom och lägenheten i mars 2006, då jag flyttade till Bethnal Green, där jag bodde i det absolut galnaste flatsharen någonsin med Ida, Anna, Pia, Freddy och Olle. Här kokades det mobilladdare i tomatsås, polisen kom ett antal gången, vårt vardagsrum stank ofta av gräs och det dracks kopiösa mängder alkohol. Vi stod ut med galenskapen i några månader fram tills Ida, Anna jag och Pia hittade ett hus i Mile End som vi flyttade till. Hyran var billig men området otroligt sunkigt, för att inte tala om fuktskadorna. Men det passade min plånbok och mina allt dyrare festvanor...kokain, piller och taxiresor är inte speciellt billigt.

När jag hade varit nykter i fyra veckor flyttade vi in till vårt älskade hus här i Islington. Vi var jätteglada när vi hittade det och allt kändes så otroligt bra. Det här huset har jag aldrig vaknat upp med någon baksmälla i, det har varit ett paradis. Ett hem utan våld, bakisdagar eller monsterångest. Ett riktigt hem där jag har kännt mig trygg och någorlunda stabil.
Gud vad jag kommer att sakna det.

Dessutom kommer jag att sakna Ida och Angelika massor, självklart kommer vi säkert ses jätteofta men det blir nog inte lika många frukostdejtar som vi brukar ha. Det har varit så mysigt att dricka kaffe tillsammans på helgerna, prata skit och bara vara.

Men jag har en spännande höst framför mig, nytt jobb och ny lägenhet! Och visst är det ganska lustigt att jag kommer att jobba i Croydon som var mitt första hem i London, och bo i Dulwich. Någon som har något tips på vad man gör i sydöstra London? Mysiga cafeer etc?



Jag och Angelika har haft många frukostdejter ihop


Vi får hoppas att någon kommer över till mig i min nya lya på utdragna, lazy frukost/fika/lunch/middag/general hang out stunder...

Vadå paraply?

Om ni såg två tjejer springa runt med varsin svart sopsäck över huvudet igår fnittrandes genom Covent Garden så var det jag och EJ. Det spöregnade, jag skulle till min cykel och EJ skulle till sin bil.

Jag satt cykelhjälmen på huvudet över sopsäcken fär att hålla den på plats.

Jag är så glad över att jag har funnit min match i kompisvärlden, äntligen är det någon som är lika flamsig som jag.

Hjälp, jag kommer att lida av abstinens!

Jag åker till Sverige på Torsdag nästa vecka och ska vara där i en vecka. Jag hade tänkt att flyga hem cykeln också, men det är alldeles för krångligt, dessutom litar jag inte på att den skulle hanteras som den finaste juvelen som den faktiskt är. Säkerligen skulle min älskade cykel slängas runt som allt annat bagage.

Jag börjar redan få panik. Hur ska jag klara mig utan att cykla i en hel vecka? Jag menar, Sverige vore ju perfekt för att cykla...vad annars ska man göra liksom? Rulla tummarna medans föräldrarna somnar framför tv:n?

Jag har försökt att hitta ett ställe där man kan hyra cyklar, men grejen är den att jag vill INTE hyra en astung betongklump kallad Crecent. Nej, jag vill hyra en racer. Men frågan är nu, var?
Om detta inte går att fixa så kommer jag att lida av extrema withdrawal symptoms och bli en irriterad duracell-kanin.

Tror du på stjärnorna?

Min kollega Simon från Priory erbjöd sig förra veckan att göra min astrology natal chart. Jag gav honom mitt födelsedatum och tid och platsen där jag föddes. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.

Igår kväll fick jag ett dunderlångt e-mail med min astrology natal chart. Och det var som ett långt faktablad om mig. Så jäkla läskigt. Right on spot. Det stod till och med om min tendens till att överäta sötsaker. Om min rastlöshet.

Förr har jag varit ganska så skeptisk mot just astrologi, men nu vet jag inte vad jag ska tro längre!

Får prata med mer Simon när jag kommer till jobbet. Hej svej!

Oppna ditt hjarta och lat orden floda

Jag har varit inne och last hos Ems som ar en utav mina absolut favoritbloggar, jag alskar hennes mod till att vara sa arlig. Ems skrev om nagra dagar om hur manniskan ar ett flockdjur och att ensam och stark inte riktigt fungerar.

Jag haller med helt och hallet! Och relaterat till mitt inlagg som jag skrev igar natt, om att vara arlig mot sig sjalv och andra, och att alltid forsoka leva sitt riktiga jag - detta ar nagot jag aldrig skulle klara av om jag inte tog hjalp fran de manniskor som stod mig nara.

Nagot som jag sallan gjorde fram tills det att jag blev nykter sommaren 2007 var det att jag kommunicerade aldrig med nagon. Visst pratade jag, visst hade jag vanner, men jag talade valdigt sallan om det som verkligen betydde nagot. Om vad som verkligen skedde. Om hur jag hade kannt mig i vissa situationer.

Nej, for jag var stark och sjalvstandig. Jag tyckte att jag borde klara allting sjalv. Dessutom tyckte jag att det var pinsamt att prata om sadant som hade hant. Eller sadant som jag var orolig for. Sa darfor gick jag runt och sa inte ett ord nar jag var nykter, men sjalvklart lyckades jag alltid skrika ut ett och annat ord nar jag hade druckit. Men sanningen var den att jag var inte stark. Jag var orolig, standigt gick jag runt och oroade mig for saker. Anda sedan jag var ett litet barn sa var jag orolig och radd for allting. Men jag sa inte ett knyst. Utan jag log och latsades som att allting var bra. Inte ens mina foraldrar fick veta att jag lag vaken om natterna for att jag var orolig och nervos. Allt holl jag for mig sjalv.
Saklart fungerade det inte.

Det skulle varit sa himla mycket enklare om jag hade tagit modet till mig och pratat med nagon, bett om hjalp. For jag var instangd i mitt egna lilla fangelse. Jag var orolig, nervos och radd och eftersom jag inte pratade med nagon sa kunde jag inte heller fa nagon annans perspektiv pa det jag var orolig for. Jag kommer ihag att jag lag vaken om natterna for att jag ville sluta spela fotboll i den lokala fotbollsklubben, men jag var radd for att beratta det for mamma eftersom hon hade kopt en ny traningsdress till mig. Sa i stallet funderade jag, fick angest, madde daligt, kunde inte sova och fortsatte med nagot som jag inte ville gora. Om jag bara hade sagt nagot till mina foraldrar sa kunde vi ha lost problemet tillsammans. Detta ar ett beteendemonster som jag aldrig slutade med utan det blev bara varre och varre. Jag holl allt for mig sjalv. Jag blev mobbad och sa inte ett knyst. Jag hade en hemsk tid pa hogstadiet och berattade inte for nagon. I stallet flydde jag, sket i skolan och blev tonaringen 'from hell'. Nagra ar senare flyttade jag till England och blev kar i en kille som var aggresiv och valdsam. Detta skulle jag ocksa klara av sjalv. Inte berattade jag for nagon vad som hande, inte ens for min basta van.
Till slut var jag en sadan expert till att leva ett dubbelliv och jag lyckades alltid leda bort uppmarksamheten fran mig sjalv sa att vi inte behovde prata om mig. Nar manniskor fragade hur det var med mig sa tvingade jag fram ett leende (ni vet sa att det gor ont i kinderna) och sa att allt var bara bra, sedan stallde jag tusen fragor till den andra personen i sallskapet sa vi inte behovde prata om mig langre.

Men vet ni vad, jag har lart mig nu att jag inte kan leva mitt liv som 'ensam och stark', for nar jag ar ensam sa ar jag svag och lever ofta i en illusion.
Darfor ber jag om hjalp. Inte alltid, men nar jag kommer ihag sa pratar jag med mina narmaste vanner innan jag fattar ett beslut. Innan jag reagerar i ilska. I stallet for att reagera och agera till allt och alla, sa reagerar jag, tanker efter varfor jag kanner som jag kanner, och sedan kommunicerar jag med nagon annan om det. Jag ar blind nar jag inte tar hjalp fran andra, nar jag valjer att halla allt for mig sjalv. Jag ser inget annat an vad som forsigar i min hjarna, och ibland ar det inte sant. En del av min hjarna ljuger en hel del. Det ar den delen som sager till mig att jag ar ful, att jag inte passar in, att jag inte kommer klara av att fa ett nytt jobb, att jag inte kommer klara av att gora precis det jag vill, att det jag har att saga inte har nagot varde. Att ett glas vin skulle vara helt underbart.
Den delen som bara vill forstora.

Den delen inom mig finns fortfarande, men den ar inte lika stark som den var forut. Den dominerar inte mitt liv. Men vet ni vad, utan hjalp och arlig kommunikation med andra, sa skulle jag aldrig lyckats fa tyst pa den.

Be true to yourself

Ikväll har jag varit i Greenwich och pratat om ärlighet. Ärlighet till sig själv. Att våga vara den du vill vara, i alla lägen. Att våga se sig själv för den man är och inte gömma sig bakom kullisser eller ursäkter.

Det här med att sluta dricka och leva ett nyktert liv är det svåraste men det bästa jag någonsin har gjort. Däremot kommer det som en liten shock till mig varje gång när jag inser att det är hela mitt jäkla liv som jag måste försöka leva på ett annorlunda sätt. Jag har ett destruktivt beteende i de flesta delar av mitt liv som jag fortsätter att upprepa, och det handlar inte bara om alkhol, droger eller män.
Det är allt annat också.
Och om jag är ärlig mot mig själv, och ser vad jag gör med öppna ögon så har jag en början till en förändring.
Det är när man inte ser som man bara blir frustrerad och man inte förstår varför allting går rakt ut åt helskotta.

För att ge er ett exempel, jag har haft lite problem med min chef på den sista tiden och efter att ha försökt att prata med henne så skrev jag i stället ett e-mail. När jag inte fick den responsen jag ville ha så blev jag irriterad, och pratade om det men min bästa vän. Hon sa då att det kan ha något att göra med mig, att det vore nog ha varit bättre att organisera ett möte med min chef och lägga alla korten på bordet.
Med andra ord - att ha en ärlig kommunikation.

Gud vad jag blev arg när EJ sa detta till mig. För jag visste, att hon hade rätt. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att gå upp till min chef och tala om precis hur jag känner om saker, i stället blir jag irriterad, frustrerad och arg och efter ett par minimala försök till att ta upp det så exploderar jag och skriver ett arg e-mail i stället.

Now, jag hatar att bete mig på det här sättet. Jag vill kunna leva ett ansvarstagande vuxet liv i stället för att bete mig som ett barn. Så trots att jag blev arg på EJ i stundens hetta så uppskattar jag verkligen att hon vågade vara ärlig mot mig. Hon vet att jag inte vill hålla på och fjanta runt längre. Jag vill vara nykter och vuxen, inte nykter och tonårsaktig.
Men det är svårt. Inte sjutton kommer jag ihåg alla gånger att för att få en förändring så måste man sluta upprepa det gammal odugliga beteendet. Men på något sätt är det som att jag behöver en jäkla guidebok till 'how to live life'. Jag är en sådan typisk alkholist även när jag är spiknykter, jag är slarvig med pengar (och allt annat), jag har svårt att vara ärlig med mig själv och andra människor, jag har en dålig självkänsla som gör att jag inte vågar göra förändringar i min karriär, jag låtsas om som att saker inte finns, som att det inte händer. Jag gör allt i excessive manners, börjar jag cykla en dag så cyklar jag tills jag stupar. Börjar jag äta salmon fishcakes så äter jag det i ett helt jäkla år. Börjar jag gå ut och dansa på helgerna så måste jag göra det varje helg, heeela tiden. Börjar jag blogga så bloggar jag varje dag. Mitt beteende är så jäkla 'all or nothing' att det är skrattretande.

Och jag tycker inte om att erkänna detta. För samtidigt som jag är en slarvig tjej med beroendeproblematik plus lite halvdålig självkänsla i vissa lägen vars liv i bland kan vara helt otroligt upp och nervänt så gör det ingenting. Jag har precis samma värde som alla andra, och vet ni vad, jag försöker. Jag gör mitt bästa. Jag kämpar och jag slutar aldrig att lära mig.

Excuse me, is the interviewer Welsh?

Det här är en liten fejk-intervju jag gjorde med min vän Ellie om cyckling. Emma Jane tycker att jag låter welsh i det här klippet, vad tycker ni? Jag tycker jag fick till ngn hemsk amerikansk klang.
Jag är nämligen väldigt duktig på av misstag snappa upp dialekter från andra människor. Ge mig en helg i Cardiff så låter jag hur welsh (hur säger man på svenska?) som helst, eller en helg med amerikanare så får ni se hur det låter.

Ush bubblan. Och sen när jag kommer till Kungsör så börjar jag gnälla.

Just det där med att låta welsh är faktiskt ganska jobbigt, jag spenderar allt för mycket tid med EJ och börjar tyvärr låta som henne också. Bloody mushroom people.

Lilla loppan har blivit stor

Jag tycker faktiskt inte speciellt mycket om småbarn. Förutom ett - och det är Luisa. Luisa är min fd chefs barn och vi hade världens kompisrelation, men dem bor i Washington nu så jag har inte träffat dem på flera månader. Men idag fick jag ett e-mail med bilder på sötgröten, och titta vad stor hon har blivit! Henner hår verkar växa SAKTA men säkert, med tanke på att hon var flintis större delen jag kände henne.




Lilla loppan och jag förra året

Ganska så intensivt

Jag hade en super-intense helg som vanligt.
I fredags natt var jag ute till klockan 4 på morgonen och dansade. Var tvungen att gå upp kl 9 på lördagsmorgonen för att kolla in lägenheter i södra London så jag begav mig på min cykel som vanligt. Resten av dagen stekte jag pannkakor med EJ och åt en dunderfrukost i flera timmar. Vi hann även med Franks cafe i Peckham Rye's multistore carpark. Japp, det är sant. Det är ett cafe som ligger högst upp på taket i ett parkeringshus. Härlig utsikt över hela London, bra musik och trevlig stämning. Lite väl många trendiga kids från Goldsmith's Art College dock med stilen a la sunk.

Sedan cyklade jag hem från Peckham i regn, lyckades inte ta mig så långt tills jag fick punka med en stor bit glas i framdäcket. Gick hem till EJ och fick låna hennes cykeldäck (vi har nästan likadanna cyklar) och cyklade hem. Väl hemma hann jag inte göra mycket mer än att äta mat innan det var dags att göra sig i ordning och gå ut igen. Min vän Anita skulle nämligen firas och detta gjorde vi på Lounge Lover i Shoreditch. Finare cocktailbar får man leta efter i östra London. Jag blev verkligen imponerad av designen och drinkarna. Det är lite små-dyrt men det är ett perfekt ställe om man vill fira! Undrar om jag kanske ska fira min 'nykter 2 år' dag där...hm. :)


Efter två drinkar på Lounge Lover tog vi oss till East Village på Great Eastern Street där vi dansade fram till kl 3 am. Den här gången var det jättebra musik och inte alls lika många snorkiga trista människor i jämförelse med ett par månader sedan.

Det blev inte mycket sömn mellan lördag natt och söndag morgon heller eftersom jag var tvungen att laga punkteringen på min cykel och sedan cykla till Ealing för att möta Livi. Hög på kaffe, socker och för lite sömn hade jag en till intensiv dag med allt för mycket kaffe och annat gott. Jag hann även med en fika i Angel med världens bästa Elliot. I min egen intensivitet brast jag ut 'Oh I LOVE hanging out with intensive people...' medans Elliot i sin intensivitet förklarade varför det är viktigt att träffas oftare. Till slut blev det nästan så intensivt att jag nästan hoppade upp på bordet och skrek 'Oh it is goooood to be alive'..
Ibland undrar jag vad folk som sitter runt om mig och mina närmaste vänner tänker när de hör vad vi pratar om. Det måste låta ganska konstigt med tanke på allt konstigt vi pratar om. Jag tror inte att majoriteten av unga människor i London sitter och pratar om tacksamheten till att vara vid liv.

Hur som helst, efter all brist på sömn och för höga doser kaffe och socker så sitter jag här en måndag kväll och kan inte riktigt finna kraft att ta mig upp ur soffan. Från super-intensiv till ganska så passiv.

När allting faller på plats

Jag har hittat en superfin lägenhet i Dulwich, mellan East Dulwich och Forest Hill. Den är nybyggd, superfräsh, stor och ljus och verkligen hemtrevlig. Jag kommer att dela den med ägaren så bara en person att bråka om badrum med! Och detta är 200 pund billigare i månaden än det jag betalar nu...

Det känns verkligen som allting 'is falling to place'. Jag har efter många månaders gnäll och frustration hittat ett jobb, inom det område där jag vill jobba, för lite lägre lön men det spelar absolut ingen roll. Jag måste flytta från mitt hem och mina flatmates men det känns helt rätt. Detta är mitt nästa steg.

Och det bästa med hela situationen är att jag har inte bråkat mig till det. Jag har inte krävt det av något, jag har inte varit frustrerad och kännt blodsmak i munnen. Allt har bara hänt. Jag signade upp med en recruitingagency, blev skickad på en intervju för att jobb som jag inte trodde att jag ville ha eftersom det innebar att jag skulle behöva flytta från min lägenhet, gå ner i lön och dessutom flytta från mina flatmates.

Jag var rädd för att förlora det materiella. Men när jag väl insåg att det var det som var som ett hinder för min riktiga lycka, lyckan att få göra det jag vill, att hjälpa tonåringar - så slutade jag kämpa. Jag insåg att det materialla i mitt liv inte har så stor betydelse, det var inte värt att klamra sig fast vid.
Allting bara hände.

Förut brukade jag ofta känna en stor frustration, jag ville ha resultat snabbt, jag trodde, att om jag bara får det där jobbet, om jag bara kommer in på den utbildningen, så kommer det att fixa mig. Om jag bara flyttar till den lägenheten, träffar den rätta pojkvännen, tjänar en massa pengar, så kommer jag att må bra. Det tomma hålet inom mig kommer inte finnas längre.

Varje gång blev jag lika besviken. För ingenting funkade, inte i längden i alla fall. Ingenting kunde fixa mig. Ingenting materiellt.

Det jag vill säga nu är att den här gången har allt fallit på plats, jag har inte tagit ett jobb med motivet till att det ska fixa mig, fylla något hål, utan jag har tagit det här jobbet endast för att jag tror att det kan hjälpa mig att följa mig pupose, att hjälpa unga människor som har hamnat fel.

Jag är så glad just idag.
Men nu måste jag göra mig i ordning, har ett party att gå till!

Min holiday

Nu är allt klart med min semester till Kroatien! Och vet ni vad, vi lyckades fixa det väldigt billigt också. Det är jag, Emma Jane, Ida, Angelika och Sassa som flyger söderut den 31a Juli och blir borta till den 9:e Augusti. 10 dagar!

Gissa hur billigt detta blev då? Jo, hela paketet, flygbiljetter (tur och retur) samt två lägenheter 300 m från stranden i Rovinj i Istrien gick på hela...
247 pund

Vi flyger med Ryan Air till Trieste i Italien (70 pund tur och retur!), och därifrån går det bussar till Rovinj som inte tar längre än en timma. Vi har hyrt två lägenheter i Villa Coc för 170 pund per person för nio nätter.

Inte dåligt va? Och det ser riktigt mysigt ut. Rovinj blev vi rekommenderade av vår vän Eamon som sa att det var den bästa semestern han någonsin har varit på.


Här kommer vi att bo

Jag fastnade i soffan

Jag kom inte iväg till Notting Hill. Tanken att behöva cykla genom West End i rusningstrafik lockade inte. Dessutom var jag otroligt trött, kände mig verkligen låg på energi. Inte så konstigt med tanke på att jag levt på en muffin, en flapjack och en bagel på hela dagen. Någon borde verkligen slå mig hårt, eller kanske boka en tid hos en dietist?
När jag väl ätit, couscous, biffköttbullar och tomatsås så kändes allt så mycket bättre.
Nu börjar jag bli uttråkad och funderar på att gå ut innan jag ruttnar här på soffan? Bästisen har bjudit in mig på kaka - hm, jag undrar om jag behöver mer socker idag?


Jag o min bästaste helgalna vän mitt i natten efter en festnatt i Edinburgh, vi leker stuck up east london kids (snyggt bh-band)

Mot Notting Hill?

Jag är som sagt otroligt trött idag och skulle faktiskt ha jobbat i kväll, men det blev tack och lov inställt! Så nu kanske jag ska åka iväg till Portobello Road, gå på möte och träffa Cara, Elliot o Tim. Om jag orkar åka iväg till västra London så vore det väldigt skoj, vi skrattar alltid så mycket.


Shannon, Tim o jag

Världens snällaste Elliot och jag

Och där sprack en bubbla till

Idag har jag jobbat några timmar på Priory och det var jättekul som vanligt, men ganska tungt. Jag pratade med min supervisor och kollegor om att jag har ett upprepande mönster av våldsamma/kontrollerande män i mitt liv och vad jag kan göra åt det. Jag har nog inte riktigt insett att det är något i mig som attraherar dessa människor till att agera i mitt liv och att jag måste försöka hitta ett sätt att ta mig ur detta mönster. Saken är den att på det senaste året har det hänt så mycket, och jag har verkligen inte bjudit in aggressiva män in i mitt liv som jag brukar göra, men dem fortsätter att attackera mig. Min bästa vän sa något som gjorde mig otroligt arg, nämligen att det aldrig skulle hända henne eftersom hon har en 'certain look about her' så att människor inte ser henne som ett lätt 'byte'. Min supervisor på Priory höll faktiskt med när jag berättade detta. Det betyder inte att det som händer mig är mitt fel. Men, tydligen, om man bär på en massa trauma som inte har blivit bearbetat, så kan min energi attrahera mer abuse. Min kollega sa till mig idag att det låter som att jag har normaliserat allt som har hänt mig, och att det är nästan som att jag förväntar mig mer. Jag har ingen 'method of protection' eller försvar när det väl händer eftersom jag har på något sätt blivit van med våld och abuse.

Så, nu har en annan bubbla spruckit. Nog har jag vetat om att det är något som inte är helt rätt när man stannar i ett abusive relationship, men jag hade faktiskt ingen aning om att jag fortfarande attraherar aggresiva män.
Ibland kan sanningen göra lite ont men det sägs att det är med smärtan som vi växer.

Lunchrast

Vad gor ni pa era lunchraster? Jag ater ofta mat framfor datorn - och forsoker gora allt sadant dar nodvandigt.

Den har lunchrasten har jag agnat at att leta bostad i sodra London, East Dulwich och har redan fixat tva visningar tills pa lordag. Jag har aven hunnit med att leta efter en apartment i Kroatien dit vi aker om nagra veckor, tank att man kan hyra ett helt hus med pool for 100 euro per person for en vecka. Inte daligt.

Dessutom har jag hunnit fylla i ett formular for skolan, skickat nagra e-mail och last bloggar.

I got the job!

Jag fick jobbet! Tydligen så var de imponerade utav mig. ME? Åh herre gud! :) Bra att min passion och entusiasm lyser igenom ibland. Mestadels av tiden känns det som att den bara sprudlar inuti mig, och har ingen chans att komma ut och göra någon nytta.

Det är en liten cutback i lön, men vad gör det om jag flyttar till södra London där det ändå är mycket billigare med boende än vad det är här uppe i N1. Nu betalar jag £620 i månaden plus counciltax, gas, vatten och el - ni kan ju räkna hur mkt det blir. I södra London är det mycket billigare.

Jag är så glad över detta, äntligen går jag i rätt riktning. Äntligen får jag en chans att visa vad jag går för, i rätt område. ÄNTLIGEN kanske jag kan få någon användning av alla mina ideer, inte bara gå runt och prata om det eller blogga om det.

Jag blir alltså anställd som terapeutisk socialpedagog - inte för att jag har läst särskilt mkt pedagogik men däremot väldigt mycket barn och utvecklingspsykologi. Jag kommer att jobba på både 'terapeutic young women's home' och 'terapeutic young men's home'.
Ni kan läsa mer om Ingleside, min framtida arbetsplats här.

Nu gäller det bara att leta ny bostad. Jag funderar ganska starkt på East Dulwich eftersom därifrån kan jag cykla till Croydon där mitt nya jobb ligger, och det går även tåg direkt om det skulle vara nödvändigt. Dessutom ligger det i zon 2 så inte allt för långt från stan. East Dulwich är också mysigt och grönt, plus att min bästis bor runt hörnet!

Men fy satan vad jag kommer att sakna allt här i Newington Green. Däremot kommer jag inte sakna mitt jobb, och folk i min omgivning kommer nog inte sakna mina klagovisor heller.

Jag är jag och passar in i min egen värld

Som jag skrev i mitt förra inlägg så blir jag inte speciellt överexalterad när män visar intresse för mig, det kanske är mest på grund av att jag är så otroligt uttråkad med deras tarvliga försök. Det är alltid samma frågor (snark), alltid samma cheesy lines.

Ibland känner jag att jag borde vara mer intresserad, att jag borde vara mer 'girly' när det gäller män. Men det är jag inte, och har aldrig varit. Jag har aldrig varit den tjejen som tycker om att prata om killar med mina tjejkompisar, jag kan inte falla mig in i att beundra män på det viset. Så när jag hamnar i vissa situationer där tjejkompisar fascineras mycket mer än vad jag gör, kan jag ibland känna mig som att jag inte passar in. Att jag inte är som alla andra. Att jag inte är så femenin och girly som många andra.

Men grejen är den, att det är inte det att jag är helt ointresserad, det är bara det att jag visar mitt intresse på ett helt annat sätt. Jag har ett stort problem med att beundra män öppet, jag vet inte vad det säger om mig - någon slags rädsla för att känna mig underlägsen, att tappa kontroll, att inte ha övertaget?
Jag har tänkt mycket på det nu på morgonen, och jag försöker förstå vad det handlar om. Men the bottom line är ju den att jag är jag, och jag behöver inte passa in i några som helst normer överhuvudtaget. Jag trivs med den jag är - jag behöver inte passa in i någon annans värld en min egen.

Och såklart så är jag jävligt rädd. Det är därför jag är så jäkla iskall. Jag är rädd att hamna i ett pissigt förhållande igen, så därför håller jag mig borta. Jag släpper inte in någon, för jag vet inte, vad som kan hända. Det är så annorlunda med relationer och människor. Alkoholen och drogerna stannar där dem är, om jag inte rör dem händer ingenting. Men hur fan ska man göra med människor? Det går ju inte att sätta ett lock på dem.

Jag antar, att när tiden är inne, när jag träffar någon som jag kanske vågar lita på, när jag vågar lita på mig själv, så kommer saker att vara annorlunda.

Nu ska jag fortsätta lyssna på Nirvana. Ha en bra dag allihopa!

Grumpy bitch

Jag har fortfarande inte riktigt lyckats sluta hysa agg mot män går tydligen runt och ser jäkligt sur ur och kastar onda blickar. Är jag den enda singeltjejen som har tröttnat ordentligt på killar som försöker ragga?

Var på Koko i Camden i kväll och såg kända elektroninska musiker, bland andra Plaid som jag tyckte var jättebra. Resten var lite tröttsamt. Nu ska jag sova och sluta vara en sådan grumpy bitch!

Oooops

Intervjuen som jag hade i förmiddags gick jättebra. Jag blev intervjuad av the commission and development manager och även deputy managern för the girls home (ber om ursäkt för all engelska).

Jobbet är på ett terapeutiskt barnhem för barn och ungdomar som pga olika anledningar inte kan bli fosterhemsplacerade. Om jag skulle få jobbet kommer jag att jobba som terapeutisk keyworker, antagligen på det hemmet för pojkar. Men managern för flickhemmet sa: 'We will probably have to fight over you Sofia', eftersom hon ville att jag skulle jobba med henne.

Det gick bra. Och jag tror jag vill jobba där. Det vore verkligen en möjlighet och en utmaning.

Den enda nackdelen är att det ligger utanför Croydon som är en förort till London, långt ut och helskotta - gosh. Om jag får jobbet kanske jag behöver flytta söderut, Clapham eller ngt i den tråkiga stilen.
I min meditationsbok för dagens datum står det 'Let go of material things'...
Let go.

Jag har inte ens fått jobbet ännu, förstår ni hur min hjärna fungerar? Swish, swush, jag lever aldrig i nuet.

En liten självanalys

Igår gick jag och la mig klockan 19.30 och sov fram till klockan 5 i morse. Jag var helt slut, hade ingen som helst energi kvar.
När jag tänker efter vad jag gör i mitt liv så är det inte så himla konstigt att jag i vissa stunder känner mig helt otroligt utmattad. Jag jobbar 'deltid', eller snarare 33 timmar i veckan, jag gör en master of science på universitetet, jag praktisterar på the Priory, jag håller i möten och är aktiv i AA och NA, jag har precis startat en leagal process med mitt ex med solicitors, jag letar nytt jobb, jag bloggar och dedikerar all min fritid till att HA KUL! Dessutom försöker jag även hinna med alla tråkiga måsten som städning, tvättning etc.

Jag har funderat lite på varför jag väljer att ha så mycket att göra? För det är ju faktiskt ett val jag gör, det är ingenting jag har blivit påtvingad. Om jag vill kan jag ju bara säga upp mig från jobbet, hoppa av univsitetet, säga tack och hej till priory och flytta till någon billig kartong in the middle of nowhere.

Så, varför? Varför väljer jag att springa runt som en galning, att ha massor att göra, att aldrig ta det lugnt och luta mig tillbaka i soffan och bara vara?
Jag tror att jag har ett behov av att visa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Att jag inte är samma person som jag var förut, att jag har förändrats. Jag känner att jag tappade många år på grund av allt kaos, och jag vill ta igen det.
På något vis är jag ganska sur över vad jag gjorde, att jag förstörde så mycket för mig själv. Jag tänker, att om jag inte skulle gjort det jag gjorde, så skulle jag ha nått mycket längre nu.

Men samtidigt så vet jag att allt det här med success, framgång, karriär och materiella saker gör mig inte lycklig. Jag är som lyckligast när jag får ro med mig själv, när jag finner mening och tillfredställelse. Och det får jag inte av pengar, akademiska framgångar eller något nytt jobb. SÅ mycket vet jag.

En till anledning till varför jag väljer att leva ett hektiskt liv är för att jag inte trivs med att inte ha något att göra. Jag får för mycket tid till att tänka och har svårt att ta kontrollen över mina egna tankar. Det är något jag jobbar på men det är ganska svårt. När jag var liten brukade jag ha ångest alla sommarlov när jag inte hade något att göra. Att vara 'busy' är en jättebra flykt-mekanism, man behöver inte stanna med sig själv utan kan fokusera på en massa annat som är utanför sig själv.

Jag har en jobbintervju att gå på idag. Jag vill inte ha jobbet men tänker gå på intervjuen ändå. Inte för att jag vill gå, men jag tror att det är en bra övning och tänker tvinga mig iväg ändå.

Idag hatade jag män, bara för en dag.

Ush idag har varit en jättejobbig dag. Efter det som hände i St James park igår kväll så har jag kännt mig helt slut.
Eftersom jag har erfarit mycket fysiskt våld och aggression från tidigare förhållande med min psykopat-expojkvän, plus andra killar så triggar händelser som det i parken igår något inom mig. Och i år har det varit alldeles för mycket. I Oktober förra året vaknade jag upp 05.30 på morgonen och hade en psyko-man i mitt sovrum som brytit sig in i huset . Någon månad efter det hade vi ett till inbrott. Nu under våren har min fd ex-pojkvän försökt att ta sig tillbaka in i mitt liv och jag har fått söka legal advice och är numera utrustad med en solictior och ska ta honom till court om han inte lämnar mig i fred. För någon månad sedan när jag var på väg till Cissi's födelsekalas så kom det fram en man och hotade mig och försökte ta min cykel.
Och så igår blev man attackerad av en annan psykoman som puttades och sparkades, skrek fula ord och hotade.

Det har varit alldeles för jäkla mycket skit med aggressiva män. Snälla gud kan du göra så att dem lämnar mig ifred ett tag?

Idag har jag varit så jäkla förbannad så jag har inte ens kunnat prata med en man utan att vara arg. Och jag vet att jag inte borde lägga skulden på alla män i hela världen men jag har inte kunnat hjälpa det idag. Ilskan kommmer efteråt, i stället för att bli arg på psykomannen i parken igår och försvara mig så har jag gått runt och sagt 'Dont you fucking talk to me' idag när någon försökt säga någon cheesy line.

Men vilken tur att jag har mina underbara vänner runt omkring mig som stöttar mig. Min älskade Andrea hade köpt blommor åt mig, jättefina solrosor, och EJ tog mig ut på middag. Incidenten igår var inte så farlig, men det är bara det att med min historia så blir det en helt annan grej.

Attack

Idag när jag letade efter bloggflickorna i St James' Park så blev jag attackerad av en cyklist-hatande psychogubbe. Han hatade tydligen cyklister mer än något annat och bestämde sig för att jag var ett bra objekt att ta ut sin aggression på. Först knuffade han mig och skrek en massa fula ord, jag cyklade ifrån, men sedan kom han igen och ställde sig rakt framför mig och började skrika och sparka på cykeln. Han var helt galen.

Jag började till slut gråta efter en jobbig och lång dag på jobbet, jag hittade inte tjejerna i parken och allt var bara för mycket.

Ibland känner jag bara att jag orkar inte ta några jäkla påhopp längre. Jag menar, har jag inte nått min kvot för i år? Jag känner mig skör men stark ändå. Stark kämpeanda men ändå så väldigt bräcklig.