Jag vet inte varför jag hoppar mellan svenska och engelska hela tiden. Men idag, just idag, när jag ska skriva om den 29:e Juli 2007 så vill jag skriva på svenska. Jag vill återuppleva, känna efter, riktigt ordentligt - och det tror jag att jag gör, när jag använder det språket som ligger närmast om hjärtat.
Rubriken på detta inlägg är den 29e Juli 2007. Det var den viktigaste dagen i mitt liv. Aldrig har jag kännt så mycket smärta som jag gjorde den dagen, och den smärtan räddade mig. Konstigt va? Hur kan smärta rädda?
Men, jag börjar med att skriva om en annan dag...dagen den 24e Juni 2007. Det var midsommarafton. Jag hade varit vaken i två dygn. Då menar jag VAKEN, inte en sekund av sömn. Sittandes på en soffa, med så mycket vidrigt vitt puder och piller i mig så att jag inte ens hade tillräckligt med kraft att hålla i min mobil, så kände jag en sådan psykisk smärta att jag höll på att bli galen. GALEN. Ni vet, psycho. Ångesten och känslan att vara dömd för evigt gjorde så att jag började att gråta. Och jag grät, och grät och grät utan att kunna sluta. Min vän som var med mig ville ringa efter ambulans. Det som skrämde mig mest av allt, var, att trots jag mådde så dåligt av allt jag hade gjort mot mig själv, allt jag hade tryckt i mig, så visste jag, att jag skulle göra om det. Att om några dagar, så skulle jag göra precis samma sak igen. Jag visste att jag var helt maktlös när det gäller just den här saken. Ruggigt. Jag ryser när jag skriver detta...vilket är bra, att det skrämmer mig fortfarande.
Som tur var, mitt under min hysteriska gråt, så ringer min vän min andra vän, och frågar om råd. Det enda han sa, var, att 'Sofia du är sjuk'. Och rådde min kompis att antingen skicka mig till sjukhuset, eller be mig att gå till ett möte.
Jag kom aldrig till sjukhuset, utan jag hamnade till slut i Soho. Vågade inte åka dit själv för jag trodde att jag skulle hoppa framför tunnelbanan.
Det var den dagen. Midsommarafton, det blev en början till en förändring.
Trots den smärtan jag kände, så förstod jag inte riktigt hur illa det egentligen var. Jag trodde väl, att jag borde kunna ta ett glas vin någon gång. Jag älskade nämligen vin, vitt vin, i mängder. Så, när jag en månad senare befann mig i Köpenhamn (av en jäkligt sjuk anledning) så trodde jag att ett glas vin kan ju inte skada. SKADA! HA! Skadan blev, hotellrum, 8000 kr brända på en natt, konstiga människor, och jag....tillbaks på ruta ett, rädd för mina egna tankar. Rädd, för att jag trodde, att jag skulle hoppa framför tåget. Och den där smärtan kom tillbaka. Samt rädslan, för att jag visste, att det blev bara värre och värre, tyngre, och, kunskapen om att jag skulle göra det igen. Det var den 29e Juli 2007. Utan sömn igen, i Stockholm, tanken att hoppa i havet och drunkna frestade.
Men.........nu sitter jag här, ett år senare, och är så glad att jag inte kan sluta säga det. Den dagen, den 29e Juli, visste jag utan att tveka att mitt liv skulle gå åt skogen om jag inte erkände att jag hade ett problem, och bad om hjälp.
Så det gjorde jag. Jag erkände, och frågade om hjälp, och gjorde allt (well nästan!) som dem sa att jag borde göra. Såklart det var assvårt. Jag drömde och fantiserade om vin i varenda minut i nästan 4 månader, ungefär. Först i November började det att bli lättare.
Den här våren och sommaren har varit den bästa tiden i mitt liv. Och den 29e Juli 2007 var min värsta dag i mitt liv, men samtidigt den bästa, för att den räddade mig.
Jag är inget offer för någonting. Det var jag som tog den första drogen, ingen som matade i mig. Det var jag som valde att stanna med en man i 4 års tid som inte var bra för mig. Jag tillät allt att hända. Hur jävla korkad kan man bli? Men just då kändes det som jag inte hade något val. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Utan mannen, utan vinet, utan pillrerna och allt det andra så kunde jag inte andas. Mina tankar sa till mig att jag inte kunde leva utan det. Det kändes, som att jag inte hade något val. Vad jag inte förstod, var att jag var sjuk.
Men det vet jag nu. Jag måste hela tiden vara medveten om hur jag tänker, och får aldrig, aldrig, aldrig se mig själv som ett offer.
Lustigt nog, så ångrar jag ingenting av det som hände. Det har ju gjort mig till den människan som sitter här idag, och skriver. Sofia som faktiskt accepterar sig själv. Som otroligt nog tycker att hon själv är en ganska härlig prick här på jorden. Tjejen som börjar uppnå sina drömmar, som var den yngsta av alla som togs in på Master utbildningen i psykologi vid South Bank University. Tjejen som för det mesta är glad.
Ni förstår, jag har precis börjat upptäcka vem jag faktiskt är. Och vad jag tycker om. Vilka människor jag tycker om. Värsta upptäcksfärden, kan jag lugnt säga.
På lördag ska det firas. För detta, tycker jag är ascoolt.
Tack G.....och alla som har varit där. Jag älskar er.
Sofia
