Last thing, I promise

Som ni vet har Michael Jackson's död fått mig att tänka. Jag förstod inte till en början varför jag kände mig så ledsen och upprörd över det eftersom jag aldrig har varit ett riktigt fan. Visst har jag gillat hans musik och alltid tyckt att han är en helt otrolig artist, men inte mer än så. Däremot har jag alltid kännt för honom, för hans vulnerability, och hans oförmåga att leva livet.

Michael Jacksons tragiska liv och död symboliserar något så otroligt stort för mig.
Det finns miljontals livsöden i världen som liknar Michaels, men som vi aldrig hör talas om. Det måste finnas en annan väg att gå, det måste finnas något sätt vi kan öppna människors ögon på. Få världen att lyssna.
I stället för att vi skyller på median, som skyller på fansen, som skyller på skivbolagen, som skyller på individen, så måste det finnas en annan väg att gå.
Vad gör vi med de människor som inte är superkändisar - vad gör vi med de människor som inte riktigt beter sig enligt normen, som vi inte förstår? Jo, vi ger dem en diagnos, hurra, ofta felkaktig, och så blir dem labeled for life och där med var det problemet understökat.

Michael Jackson symboliserar för mig, alla de människor som inte klarar sig. Alla de människor som aldrig såg ljuset. Som aldrig fann hopp om förändring, hopp om att man kan faktiskt klara sig genom vad som helst, bara man har hopp, tro, vilja och stöd.
Och det är så många. Se dig bara runt omkring, dem finns överallt. Och det sista dem behöver är folk som ser ner på dem, folk som inte fattar att den minsta lilla goda gärning kan vara så betydelsefull. Vi kan alla göra en skillnad, om det så bara är med ett leende eller lite respekt.

Ida påminde mig idag om att Ted Gärdestad blev utpekad som Olof Palmes mördare under en kort tid, rykten spreds och den publika mobbningen mot Ted var fruktansvärd. Efter anklagelserna är det ju inte så konstigt att han mådde så dåligt som han gjorde och tog sitt liv.
Det är inte så himla konstigt att Michael aldrig repade sig efter alla anklagelser mot honom med hela världen mot sig. Mobbad, spottad, stenad, som in i norden.

De som aldrig klarar sig.
Det finns en gammal spirituell 'saying' som lyder , 'When anyone, anywhere reaches out for help I am responsible. I want the hand of humanity always to be there, and for that, I am responsible.'

Det verkar som vi har glömt just detta, att vara medmänniskor. Vi har replaced spirituality med pengar, makt, karriär, success, prylar och lust. Människan har blivit till ett stort BEGÄR som ständigt verkar vara på en individuell resa och det är sällan vi stannar och faktiskt ser om det är någon vi kan hjälpa på vägen.

Sorligt, tycker jag. Men det måste finnas en annan väg att gå.

Sexy?

Igår fick jag ett textmeddelande från en kille som kom upp till mig på the Double Club i Lördags kväll och tyckte att jag var 'amazing', han hade tydligen 'noticed' mig hela kvällen och tyckte det var bäst att ta mitt telefonnummer innan jag sprang iväg, så att han kunde bjuda ut mig på middag.

Tyvärr tror jag att hans chanser rök igår när han började sitt textmeddelande med
'Hi there sexy girl...' .
Först och främst, jag har inget som helst problem med att människor tycker att jag är sexig, men jag hatar att bli kallad det från människor jag inte känner. Dessutom, viktigast av allt, så tycker jag att en kille som väljer att skriva 'Hi sexy' i ett första meddelande till någon endast pekar på en sak. På något sätt tycker jag att det visar att han endast vill en sak, eller har jag fel?
Jag har valt att inte svara på meddelandet, jag blev faktiskt ganska äcklad när jag fick det, mycket för att det påminner om gamla ex-pojkvänner.
Jag är värd SÅ MYCKET MER än någon som kallar mig för 'sexy'.

Barfota dansande och livlösa män

Vilken jäkla helg. Jag har dansat barfota till Michael Jackson på Double Club, fick så ont i fötterna så att jag var tvungen att ta av skorna. Idag har jag varit vid en jättemysigt liten river i Kent precis utanför London och plaskat med fötterna och lapat solsken. Hann även med ett möte och en sunday roast dinner.

När jag cyklade genom Burgess Park på väg hem från Peckham i kväll vid 23 tiden så hittade jag en livlös man i gräset. Eller livlös var han inte, men det såg så ut. Jag fick ringa en ambulans och fixa hjälp från en annan kille som var ute och gick med sin hund, lägga honom i recovery position och prata med honom.
Självklart var han en alkoholist och det verkade som att han hade problem med hjärtat, han försökte ställa sig upp när han vaknade till och kollapsade av smärta varje gång han rörde sig.

Jag är alldeles för trött för detta, vi hörs i morgon - gott folk.

Hot, hot, hot

Alltså, 31 grader och strålande sol i London de närmaste dagarna. Jag kommer att behöva en sjö! I morgon sticker jag till kusten tror jag, här kan man ju inte sitta och svettas.

Dalston, the coolest place in Britain.

Tidningen The Guardian skrev för några månader sedan om 'Dalston, the coolest place in Britain' där journalisten Paul Flynn skriver framför allt om Dalstons nattliv. Alla kreativa artister som en gång hängde i Shoreditch och Hoxton har nu förflyttat sig upp till Dalston och norra delen av Kingland Road, mycket på grund av att huspriser i Shoreditch gick upp och att området började attrahera en annan slags publik när ställen som Shoreditch House öppnade.
Med andra ord Shoreditch blev alldeles för mainstream och dyrt för musiker, konstnärer och annat folk.

När jag flyttade till Newington Green hade jag ingen aning om att Dalston låg så nära, det ligger bara runt hörnet, om man går ner för min gata så är man där. Det tar ca 4 minuter att promenera till alla dessa trendiga klubbar i Dalston som Paul Flynn från Guardian skriver om.

Än så länge har jag inte hunnit med så många, igår besökte jag Dalston Jazz Bar och satt ute på Gillet Square fram till kl halv fem på morgonen. Video Vision Bar, Dalston Super Store och Passing Cluds måste jag hinna med den här månaden. Passing Clouds låter spännande, tydligen måste man knacka på en dörr för att komma in, där finns ingen skylt utan bara ett nummer. När man kommer in ser det bara ut att vara en hall och ingenting mer, men om man går genom en garderob så hittar man till slut en stor warehouse klubb.
Spännande? Too cool for school? Bara det spelas bra musik så är jag nöjd!
Det absolut bästa med att bo i nordöstra London är att det alltid förändras, det är ett sådant vibrant område där nya saker sker hela tiden. För jag lovar, även om Kingsland Road och Dalston Junction är lite smutsigt så händer det otroligt mycket mer spännande saker där än på Upper Street i Angel. Vad finns där att bli excited över när man har britains coolest place, just around the corner.

It is not them, it's us.

Vet ni vad. Jag har kännt mig så ledsen hela dagen på grund av Michael Jackson.
Och vet ni vad, jag visste det. Han är en utav oss. Han var beroende av ångestdämpande droger , och det dödade honom. Han levde ett jäkla tragiskt liv med en pappa som slog honom, en barndom som han aldrig fick uppleva, han blev en produkt för att sedan bli spottad och trampad på så fort media, publiken och vi andra människor fick en chans.

Kanske han utnyttjade de där barnen. Jag vet inte, och självklart om han var skyldig till det så är det väldigt fel. Något sådant ska aldrig behöva hända.
Det jag blir otroligt ledsen och arg över är människor syn på mental health problems. Det finns absolut ingen som helst förståelse, förlåtelse eller compassion för människor som har mentala sjukdomar. Vi ser ner på dem och kallar dem för 'THEM'. Vad folk inte fattar är att lösningen inte ligger i att spotta på människor, se ner, mobba eller ge människor en label som djävulen själv.
Människor behov av att känna sig som 'superior' gör att vi ser ner på andra. Vi ser ner på andra som har begått misstag, som har gjort saker för att de har varit sjuka.
Men vem i denna värld kan stå upp och säga att dem aldrig har gjort något dåligt i hela sitt liv? Det är precis det som Jesus talade om, när en kvinna skulle dömas till döden med stening. Jesus sa, att den som kan se mig i ögonen och säga att han aldrig har gjort sig skyldig till något, kastar den första stenen.

Grejen är den att jag har en familjemedlem som hade en psykos för ett antal år sedan. Var inlagd på stängt mentalsjukhus i en månad, fick inte träffa sina barn eftersom det inte skulle vara säkert för barnen.
Nu, denna människan älskar jag av hela mitt hjärta och hon är idag frisk. Som tur var lyckades hon ta sig ur sin sjukdom och lever nu ett helt vanligt liv. Men det jag vill säga är att det skulle kunna se helt annorlunda ut, hon var så sjuk att hon kunde ha gjort något riktigt illa om hon inte fått hjälp i tid. Är hon en 'dålig' människa för det? Nej, hon var en SJUK människa. Precis som Michael Jackson, vad han än var skyldig till så gjorde han det för att han var sjuk. Han blev bortagen sin barndom, hade inget socialt umgänge än sina djur och var enligt mig en liten pojke i en mans kropp. En förrvirrad, sjuk själ som inte visste hur han skulle leva sitt liv. Och glöm inte att han aldrig blev åtalad.
Men det är klart, här står vi igen och tar chansen. Tar chansen till att slänga stenar. Till att förnedra.

Fuck it makes me so angry!
Var tror ni att lösningen ligger? Ska vi fortsätta med stenkastningen eller kanske ta ett djupt andetag, sätta sig brevid den sjuka människan och fråga 'What is going on?'.

Jag känner mig ledsen idag för att någonstans inom mig finns alltid ett hopp att människor ska bli friska. Britney Spears verkar ha hittat något som hjälper henne, Marilyn Monroe lyckades inte, Elvis dog ensam som alkoholist och nu Michael Jackson.

Gud jag har så mycket som jag skulle kunna skriva om detta. Jag har ju själv varit ett offer för abuse. Men jag är inte arg på min före detta pojkvän. Jag ser inte honom som en djävul. Jag ser bara honom som en mycket sjuk människa som inte visste bättre. Jag vet att jag inte kan göra något för att hjälpa honom, det är inte mitt jobb - men jag vet också att varken jag eller han mår mycket bättre för att jag går runt och smutskastar människor som honom.

Det är otroligt synd att vi inte har kommit längre i dagens samhälle inom mental health. Det är otroligt synd att människor inte känner ett större ansvar för samhörighet så att vi slipper detta 'look at THEM' beteende. Sorry guys, but its time to realise that mental health issues and insanity is a human condition and that by labeling people as devils will just make history repeat itself.

Vila i frid Michael Jackson. Du var en otrolig artist och jag hoppas vi kommer ha större vetskap för framtida människor som du.

Bye bye Paula

Min kompis Paula ska flytta till Ibiza på söndag så idag har vi umgåtts och sagt adjö, see you soon. Paula var en utav mina första vänner i London och vi var supertighta, gick på uni tillsammans och hade väldigt roligt ihop. Hon var min partner in crime och hon var verkligen ett stort stöd för mig. Tyvärr blev våran vänskapsrelation lite farlig när drogerna kom in i bilden eftersom vår 'parner in crime' relation fick en helt ny betydelse.

Vi har sedan dess gått olika vägar i livet och jag har en längre tid kännt att vi har glidit i från varandra, men äntligen efter ett år har vi hittat tillbaka och det handlar nog mest om att jag respekterar hennes val, jag försöker inte pracka på henne en massa 'pro AA stuff' utan respekterar och accepterar den vägen hon har valt att gå vilket gör att hon också vågar vara ärlig med mig!

Hon är en speciell vän för mig och kommer nog alltid att vara det, jag ska åka och hälsa på henne i höst på Ibiza och man får tacka facebook och msn för annan kontakt. :) Jag älskar henne så mycket och önskar henne allt gott på Ibiza!

Jag lyckades

Igår var det dags för Roller Disco, part 2, för att säga hejdå till Rachel som ska flytta från London. Jag var ju lite orolig att jag inte skulle kunna hitta en lika galen outfit som jag hade på mig förra gången , men jag lyckades. Det blev till och med snäppet värre. Tyvärr har jag inga bilder att visa men jag publicerar säkert något snart om det dyker upp något på facebook.

Jag hittade en guld shiny kjol i Dalston, hade på mig en discotopp till det som var svart/metallic/guld och ett bälte plus svart/silver legwarmers.
I DON'T BELIEVE IN OTT (over the top).
Dessutom för att göra allt lite bättre så hade jag lösögonfransar i svart/silver som var så långa att de räckte upp till ögonbrynen. Det var lite dragqueen över min look.
När jag gick upp genom Islington till Highbury and Islington tube kollade alla på mig. Haha! Men många gav också komplimanger och det är ju alltid kul...

När jag väl kom till Vauxhall så hade jag sådan huvudvärk för att jag hade glömt bort min dagliga dos kaffe, och de sålde inte kaffe i baren så det fick bli Red Bull i stället.

Yes, I am still addicted.

Men kvällens bästa är att jag lyckades lära mig dansa på rullskidskorna! Väldigt basic men det var kul.

Båtliv

Igår var jag och hälsade på min kompis Andrea som bor på en narrowboat på en kanal i Hackney, nära Hackney Marshes. Och jag blev riktigt avundsjuk. Hon bor som i en instängd hamn på sin lilla båt och vi lagade mat och satt ute i solen och åt. Vi hade gäss, ankor och svanar runt om oss och det var tyst. Det kändes inte som att man var i London överhuvudtaget! Hon odlar grönsaker på taket och får gå och hämta posten på sitt lokala bibliotek. På båten har hon kök, sovrum, badrum och allt man kan tänkas behöva. Det är ganska litet men otroligt mysigt! Och detta betalar hon endast £200 i månaden för vilket är inte är mycket pengar för att ha ett eget ställe att bo på i zon 2 i London.
Jag köpte med mig vegan-cupcakes från Mother Earth till efterätt, jättegott.

För en minut blev jag sugen att själv flytta in på en båt med mina kissar, men sen kom jag att tänka på de där toaletterna som man måste tömma själv...yeeeak. Förutom det skulle det nog vara ganska mysigt. :)

Michael Jackson?

Jag hade tänkt att skriva om mitt besök på min kompis Andrea's husbåt idag, hur underbart det måste vara att bo på en båt på en kanal i centrala London...men, jag kan inte.

Jag är i shock med resten av världen. Kan inte förstå att Michael Jackson är död. Han har ju alltid funnits där. Vi som är uppvuxna på 80-talet med Michael som en utav de största stjärnorna förstår nog vad jag menar. Han har alltid varit där, och nu finns han inte längre.
Tänk att mina framtida barn kommer att tänka på Michael Jackson som jag tänker på Marilyn Monroe. Någon man hör talas om, någon vars musik som spelas och någon man ser på bild.

Konstigt.

Jag vet inte vad jag känner, men visst är det sorgligt. Michael Jackson var en otrolig artist, och trots allt som har sagts om honom så vet vi inte om något utav det är sant - han lyckades ju aldrig bli dömd. Hur som helst, tragiskt liv för en stort stjärna. Hoppas han har det bra där han är nu.
Och jag tror att vi alla kommer att fortsätta dansa till Michael's musik!

Life in the fast lane

På min facebook dyker det ofta upp status updates där folk i Sverige klagar på att de kommer hem sent från jobbet, jobbar allt för mycket, eller att deras partner jobbar allt för sent.
Och då är den sena tiden tydligen klockan 18.

Vet ni hur lycklig jag skulle vara om jag någonsin lyckades komma hem klockan 18 på kvällarna?
I kväll kom jag hem kl 22.15 efter jobb och möte. Jag gick hemifrån kl 07.40. Nu har jag ätit och fyller in i jobbansökan. I morgon måste jag gå hemifrån klockan 07.00.
Jag borde gå och lägga mig men väljer att söka jobb i stället. Och beklaga mig på jobbet.

Men vet ni vad? Många människor jobbar mycket mer än mig. Alla dessa människor i Londons finanskvarter som måste vara på kontoret klockan 7 och inte lyckas lämna jobbet förens vid 22-tiden. Så i jämförelse med många andra i den här staden, så har jag det helt okej.
På en bra dag är jag hemma vid 19-tiden. Och eftersom jag cyklar slipper jag stressen av att åka tunnelbana eller buss.
Dessutom är det inte bara mitt jobbs fel att mitt liv är hektiskt. Jag väljer att leva ett liv 'in the fast lane'. Jag är inte speciellt duktig på att bara vara hemma.

Nej, nu måste jag skicka in en jobbansökan. Sedan sova. Eller nej, först tömma kattlådan, fixa mina naglar - kan inte gå till Priory med fula naglar heller, och hm...ja, sova.

Snark och hej

moody cow

Åh, jag är på ett sådant pissigt humör. Gick runt på Tesco efter jobbet och var nära att brista i gråt eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle äta. Ville slänga avokados i väggen och kasta kyckling i golvet.
Nej, jag kan inte skylla på pms!
Det är jobbet igen. Jag tror det är dags att säga 'tack och hej'. Jag har klagat tillräckligt nu, jag struntar i om jag ska behöva gå ner i lön och flytta från min underbara lägenhet. It is just not worth it. Varenda morgon när jag åker dit känns det bara fel. Det passar inte mig, jag är inte ett dugg intresserar av det jag gör, jag utvecklas inte, det finns inte någon chans till promotion och jag har slutat lära mig. Det enda jag får är pengar.

Så i kväll har jag surat, beklagat mig, varit arg, ätit glass och sökt jobb.
Ett utav jobben jag sökte var som outreach worker för homeless people. Det låter underbart, tänk att få göra lite nytta där folk verkligen behöver hjälp. I stället för en massa bortskämda överklass människor som inte fattar hur man ska ta hand om sina egna barn.

Tack och hej!

Pannkaka?

I morse när jag vaknade hade jag en sak i huvudet. Pannkakor. Jag ser flygande pannkakor framför mig...och jag är störthungrig. Jag cyklade över 30 km igår så det är inte så konstigt att min kropp skriker efter mat.

Have a good day you all, this tune is getting me out of bed today.

The voice of reason is leaving, noooooo!

Min bästa väns Emma Jane's syster Rachel ska flytta från London, hon har fått ett jobb någonstans i norra England...detta är inte bra eftersom hon är vår 'voice of reason' - hon behöver inte säga någonting, bara hennes ansiktsuttryck säger allt. Vad ska vi nu göra när vi behöver the voice of reason? Skypa med webcam? :)

Hur som helst så gör vi en comeback på Rollerdisco i Vaxhaull för att ge Rachel ett festligt 'adjökens see you later'. Men här kommer dagens problem, vad ska jag ha på mig? OMG jag måste ha en ny 80-tals outfit. Jag kan väl inte ha på mig samma sak som förut, det e väl lite boring liksom.
Vad ska jag satsa på den här gången? All in one sparkly bodysuit? Shockrosa nylondräkt? Det måste ju vara något som är minst lika outrageous som det jag hade på mig förra gången, annars är det ju inte kul. Hehe. :)



Den här bilden är tagen på EJ's balkong kl 8 på morgonen efter att vi hade vart och dansat på klubben Egg fram till klockan 7, jag tycker jag ser ovanligt fräsh ut efter att ha varit vaken i 25 timmar or so och dansat och åkt rullskridskor på det.

I made a movie

Jag har ju försökt filma mina cykelturer, det har varit lite knepigt med vind och fart att få kameran inte att skaka, jag jobbar på det. Men här får ni se hur det är att cykla i Hackney, ni vet det där hemska farliga stället i London där man blir mördad bara man går utanför dörren? :)

Det är kul att leka! :) Resten av bloggen kan ni hitta här http://www.winkball.com/blogs/cyclingspeedo , det är ju meningen att jag ska blogga om cykling för Winkball som är ett nystartat företag. Själva layouten kommer se mycket bättre ut om några veckor, but it's not in my hands.

Glad midsommar

Godmorgon, eller god eftermiddag...eller hur blir det nu? Jag sitter fortfarande och dricker mitt frukostkaffe, har ätit frukost i cirka 2 timmar nu - så underbart.
Jag ska ut och cykla i södra London så därför behövs det lite föda för att orka med.
Förlåt kära läsare att jag ännu en gång inte hinner skriva ett jätteinlägg, men jag bjuder på några bilder från mitt midsommarfirande igår - lånade av Stina, hoppas det är okej tjejen!


Vi dansade på Westbourne Studios och Lisa attacked us from behind!

No we don't look Swedish at all

Yes sir, I can boogie...

Min fredag

Först vill jag bara säga, TACK så hemskt mycket mina kära läsare för era kommentarer på inlägget som jag skrev igår! Ni gör mig så glada så ni anar inte.

Idag är det ju midsommar, men eftersom det inte firas i England så är man inte ledig utan alla jobbar. Tjaaa, alla förutom jag då! Min lediga dag har jag ägnat åt städning av lägenheten. Så nu jar jag skrubbat, skurat, dammsugit, plockat och haft mig. Jag behöver verkligen en städerska - tänk vad mycket annat jag skulle kunna göra en dag som denna om jag inte hade behövt att städa? Mitt liv är så fullproppat med saker, det är inte ofta jag sitter hemma och inte gör någonting , därför kommer städning ofta i andra hand.

Hur som helst, jag har inte ens hunnit städa klart än, mitt sovrum är fortfarande inte topp-fint men jag måste göra mig i ordning nu, åka och lämna in min sparkly sommarklänning på drycleaning (hoppas jag kan hitta någon som kan göra det tills i morgon!!) och sedan åka och hämta min gorilla pod för min videokamera. Jag hann inte igår. Men nu ska jag ändå in till stan för att hålla i mitt möte i Covent Garden så det är ändå på vägen.
Därmed lovar jag ett videoblogg-inlägg senare i kväll, ni ska få se cykling i centrala London in action. Jag ska visa er att det inte är så farligt som många tror! :)

Ha en härlig midsommar allihopa, själv firar jag i morgon.

Qype. Find it. Share it.

Igår fick jag en inbjudan till att joina www.qype.co.uk en hemsida där man kan läsa reviews och skriva rewievs om restauranger, barer, cafeer etc. Man kan även prata med andra medlemmar och visa foton och så vidare.
Jag har redan skrivit två reviews, en om Scandinavian Kitchen och en om mitt favoritcafe Tina We Salute you.

Hitta mig under namnet 'fialottis' på Qype om ni blir sugna på att joina!

Glöm aldrig var du kom från

Jesus Christ. Jag har precis varit på ett möte i Stoke Newington. Innan jag gick dit tänkte jag 'Ush och fy, dessa möten i Hackney alltså, ska jag verkligen gå...? Vi vet ju hur ex-addicts i Hackney är'...

Men jag cyklade i väg till mötet på Stoke Newington High Street och förväntade mig inte ett strunt. Den enda anledningen till att jag gick var för att jag behövde hitta någon att göra en main share för mig i morgon på mitt möte i Covent Garden, alltså mitt syfte var endast egoistiskt! Jag gick inte dit med tankar på någon annan än mig själv.

Men vet ni vad, mina kära läsare, nu ska jag vara riktigt ärlig. Så fort jag gick fick syn på lokalen där mötet var så kom jag ihåg. Jag minns hur det var, när jag själv var där för två år sedan och svettades, skakade av nervositet och var så desperat efter hjälp att jag tog varje chans jag fick. Och att det var på dessa möten, i Stoke Newington som jag fick hjälp. Människor tog hand om mig. Jag kommer ihåg hur jag dåligt jag mådde. Hur osäker jag var. Hur rädd jag var hela tiden. Hur jag kände att hela mitt liv gått i spillror. Hur jag gick på möte, efter möte, varenda dag endast för att hålla mig borta från alkoholen och drogerna.

Saken är den att jag är precis likadann som de människorna på mötena. Vi har alla samma problem. Vi har alla gjort saker som vi ångrar. Vissa av oss hållt på längre än andra, vissa av oss har hamnat i fängelse, vissa av oss har förlorat jobb, vänner och familj pga vårat missbruk. Och innan jag gick på mötet i Hackney idag glömde jag bort just det. Jag var en utav dem. Jag är fortfarande en utav dem som har gjort saker som jag har ångrat.

Juni 2007, för två år sedan gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag gick till jobbet, påverkad. Och på den tiden jobbade jag med barn, jag hade ansvar för en fem månaders gammal bebis. Med solglasögon på för att dölja mina allt för stora pupiller tog jag mig till jobbet, kollapsade på Victoria Line och lyckades på något sätt ta mig ner till Herne Hill där jag jobbade på den tiden. När jag väl kom dit lyckades jag hålla mig vaken i några timmar tills jag kollapsade igen eftersom jag inte hade sovit på två dygn.
Jag gjorde inte detta för att jag var en dålig människa, utan för att jag var sjuk.

Det är samma sak med dessa människor på mötet jag var på i kväll. Vissa av dem har förlorat allt de äger. Gjort saker som de ångrar.
Men jag är likadann. Tack gud att jag har förändrats. Jag har blivit frisk, tack vare, till en början alla möten jag gick på den sommaren 2007. Tack vare att jag hade hjälp utav andra.

Så i kväll har min snorkighet bytts ut mot tacksamhet till mina medmänniskor. För utan dem, hade jag aldrig varit där jag är idag!


En fnittrig ny-nykter Sofia , Augusti 2007.

Gorilla Pod

Jag försökte cykla och filma med min camcorder idag...det gick inte så bra. Jag cyklade med en hand och det känns lite ostadigt i centrala London när man försöker bromsa etc. Dessutom var det svårt att fokusera på något annat än gatan och framhjulet...haha. Så därför har jag beställt en Gorilla Pod som ska hålla i kameran åt mig. Bra va? Så nu ska jag bege mig iväg till Jessops på Upper Street och hämta den, filmar lite London cyckling efter det. Hörs senare!
xx

Ems in - La La Land

Stina tipsade för ett tag sedan om en ny London-blogg som hon hittat, nämligen Ems in - La La Land. Jag har börjat läsa och tycker att Ems verkar vara väldigt lik mig i det sättet hon skriver om sig själv och sina tankar. Ruskigt likt när man läser inlägg som låter som de har blivit tagna ur min egen hjärna!

Det dåliga immunförsvaret

Ush vad trist det är att vara sjuk! Jag har sovit mesta delen av dagen, kroppen behöver tydligen mycket sömn för att bli av med infektioner så det är kanske inte så konstigt att jag har sovit ca 18 timmar sedan igår kväll.

Det som är trist är att jag hade planerat att gå på Qype's Summer in the City party på 93 Feet East på Brick Lane i kväll. Det ser ut som att det skulle ha blivit en rolig kväll med bra musik, men men, fler tillfällen kommer väl!

Jag får maginfluensa nästan varje år och börjar bli ganska trött på det. Det är i dessa stunder som jag vet att jag bör försöka förbättra mitt immunförsvar - jag ska kanske ta kontakt med en dietist och se om man kan få några bra tips på hur jag kan lägga upp min kost bättre. Jag menar, man är vad man äter eller hur var det nu? Jag vet med mig att jag borde äta mycket bättre och att mitt dåliga immunförsvar säkerligen har mycket med mitt mat-slarveri att göra.
Det är inte så att jag inte äter, för det gör jag, men jag äter nog inte alls lika nyttigt som jag borde göra.

Nepp, där tog energin slut.

Magsjuka

Hej och hå. Nu har jag fått den årliga magsjukan, det är inte kul och jag tänker inte dela med mig av hur det har varit.
Har nu under förmiddagen åtminstonde lyckats behålla lite vatten och har nu tänkt att bege mig på stuvade äpplen. Det ska tydligen vara bra.

All night rave up at the Egg

Min helg var som vanligt ganska fullpackad både med det ena och det andra. Den började i fredags kväll med Roller Disco i Vauxhall. Det var helt okej, jag hade inte stått på ett par rullskidskor sedan jag var typ 7 år gammal så till en början var jag lite stel men kom igång efter ett par minuter. Men dansa i rullskidskor är lite svårt, eller tja, det beror ju på hur man vill dansa i försej. Vi stannade i alla fall i tre timmar fram till kl halv två på natten. Självklart kunde vi inte åka hem utan körde upp till nattklubben Egg på York Way i Kings Cross. Vi var redo för en all night rave up helt enkelt och dansade fram till klockan 06.30 på morgonen. Vem behöver gå på gym när man cyklar som en tok och dansar som vi gör varenda helg?
Egg var en kul klubb med bra musik, inget ställe att träffa människor dock eftersom alla har pupiller lika stora som tallrikar och svevar runt på de högre molnen. Det gjorde ingenting dock, vi dansade galnast på stället, fick otroligt mycket uppmärksamhet för våra galna outfits och skrattade som aldrig förr. Dessutom var musiken väldigt bra med DJs som vågade överaska ordentligt.

'You girls know how to party' var det en kille som sa när vi lämnade Egg klockan halv sju på morgonen.
Yepp, we do! :)

Hello, chaps!

Igår var jag på hästpolo för första gången i mitt liv. Jag och EJ var inbjudna av en bekant till tävlingarna i Windsor Park och packade picknic-korgen och solfaktorn och brummade iväg västerut.

Polo är här i Storbrittanien en 'överklass-sport' och det märktes något helt otroligt igår. För mig var det ganska intressant eftersom vi i Sverige inte alls lever i samma slags klass-samhälle som här i Storbrittanien, så jag måste erkänna att halva nöjet av igår var att observera dessa människor. Tjejerna gick runt i hattar och dräkt och var sådär perfekt dötrist klädda. Många av männen hade smoking och hög hatt - yes, det var 25 grader varmt. De pratade som dem kom från ett annat årskifte och verkade endast vara intresserade av att diskutera följande:
- Property, hur många hus dem äger och hur många 'staff' dem har
- Deras män
- Deras bilar, hur mycket dem kostade och hur mycket det kostar att lämna in den på service (£3500 per gång tydligen)
-Olika människor och societies
-Mat och allt man INTE kan äta. Visste ni att smör är superdupergiftigt och om man någonsin har ätit det borde man faktiskt gå till läkaren och bli kollad? Och herre gud, hur kan man som tjej äta en glass? Är det inte helt makalöst?

Den brittiska överklassen arbetar man sig inte in i, utan den föds man in i. Det spelar inte så stor roll vad man gör utan snarare hur du talar, vad du har för intressen, vilken familj du kommer från och var du bor. En människa som är född in till en arbetarklass men har arbetat sig uppåt, jobbar i City och bor i en flott våning i Chelsea räknas ändå inte till Upper class eftersom han inte är född med pengar.
Jag kunde inte låta bli att fnissa igår när en utav de tjejerna vi hade picnick med igår sa ordet 'Chaps' i varenda mening, 'Look at this, chaps' ....'This chap Michael Studd'...etc. Jag menar, hallå, slutade man inte att använda ordet 'chap' för hundra år sedan?
Jag hade även svårt att inte fnissa när samma tjej berättade att hennes ex-man hade tagit £15 000 från hennes konto, hon hade tydligen blivit lite arg 'I mean, I know it is not an awful lot of money but it did make me a little bit annoyed.'


Det är alltid kul att uppleva nya saker och träffa nya människor. Igår träffade jag människor som trots att de bor i samma stad som jag, ändå verkar bo på en helt annan planet. Planet Chelsea? Jag är inte ett dugg avundsjuk på dessa människor. Det måste vara otroligt jobbigt att behöva gå runt på en massa trista events och låtsas om som att allt är perfekt hela tiden. Se till så att man gifter sig med en man som har rätt efternamn och inte få äta glass.
Samtidigt så måste jag få säga det att trots den stora ytliga skillnaden mellan mig och dem, så är vi alla likadanna. Vi har alla våra insecurities. Vi försöker alla leva upp till våra ideal. Vi känner ett behov av att passa in. För vi är ju bara människor, trots allt. Ingenting annat!

Testing the videothing

Jag har fått en videokamera av min kompis Billy och ska börja videoblogga för Winkball om cykling. Testing, testing...


Min cykelblogg kommer att ligga under winkball, fixar med det i morgon!

We are the fun of the fun

Hej!

Hinner inte blogga eftersom jag har en busy weekend, jag o EJ are the fun of the fun som vi sager. Skriver mer i morgon efter att jag har varit i Twickenham pa Polo (hur lustigt e inte detta), men bjuder pa nagra bilder...





Kort tagna av www.emmajanerichards.com , klokcan 8 AM pa morgonen efter en natt av hardcore rave at Egg nightclub.

När idyller förstörs

Jag läste inne hos Linda där jag fick veta att man ska öppna en Stripklubb på Öland. Givetvis var jag tvungen att läsa artikeln i Aftonbladet och NEJ säger jag bara, eftersom klubben ligger i Skogsby där min mormor och morfar bodde när jag var liten, jag är döpt där och vi tillbringade sommrarna där. När jag tänker på Skogsby ser jag bara idylliska bilder framför mig, tanken på att äckliga, fulla, män ska invadera Skogsby för att dreggla känns minst sagt galet.
Tänk er Bullerbyn och tänk er en strippklubb. Det går inte ihop!

Jag har ingenting mot kvinnorna som jobbar på strippklubbarna, det är deras val (well i vissa fall) och de som gör ett medvetet val att gå in i den branchen gör det på grund av en anledning. Ingen har mer eller mindre värde, vi är alla människor och har all rätt till samma respekt, oberoende vad man väljer för yrke. Jag har inte så många åsikter om stripklubb-branchen, däremot är det ju väldigt tragiskt med alla tjejer från östeuropa som luras in i jobbet och där mycket mer än striptease försigår.
Jag blir mer äcklad av männen som väljer att gå på stripklubbar. Så tanken på att dessa män ska springa runt i Skogsby känns inte sådär jättekul. Stripklubbar känns inte som en hyllning av den kvinnliga kroppen och den kvinnliga skönheten på något sätt. Det är därför jag tycker om Burlesque-shower för där firar man den kvinnliga krippen och vår skönhet. Det blir mer till ett konstverk än något annat.

Hur som helst, stripklubb i mitt Skogsby? NEJ säger jag bara!

Roller disco

I kväll ska jag på Roller Disco i Vauxhall - vad ska jag ha på mig? Gosh jag tror jag nästan kommer behöva åka ner till American Apparell för att inhandla en ny disco-outfit.

Det ska bli kul, undrar om jag ramlar, har inte åkt rullskridskor sedan jag var 9 år gammal.

What it is like

Ibland far jag en sadan stor lust att beratta for mina vanner och familj hur det ar att vara en nykter alkoholist, eller en manniska med beroendeproblematik som sa manga valjer att kalla det. Sa nu tar jag tillfalle till akt, och tanker beratta for er som ar intresserade.

Alkoholen och droger var en gang ett problem. Det ar inget problem langre. Spriten stannar i flaskan och drogerna stannar hos langaren. Bara jag inte ror det sa kan det aldrig bli ett problem for mig igen. Det stor mig inte! Visst kan jag ibland uppleva ett sug men det ar nagot som jag ar duktig pa att hantera, jag lyssnar inte pa forsta tanken 'Ah vad gott det skulle vara med ett glas vin' och spolar i stallet fram bandet till hur verkligheten skulle se ut efter det forsta glas vinet.

Det som jag stors av ar min hjarna, mitt sinne, mina tankar som jag ibland inte har nagon som helst kontroll over. Jag ar hyper-over-kanslig, mina tankar gar som i en tvattmaskin, runt, runt, runt och jag kan inte satta stopp for det. Jag har svart att leva i nuet och lever ofta i framtiden. Jag far for mig att katastrofala saker ska handa och borjar tro att det ar sant. Jag ar otroligt sjalvcentrerad och far ibland for mig att alla runt omkring mig observerar mig. Det ar skumt, for det ar inte sant, men det ar sa min hjarna fungerar. Alla nyktra alkoholister och addicts som jag vet kanner precis sahar, precis sa som jag just beskrev det. Det var darfor vi drack. For att komma bort fran oss sjalva ett litet tag. Att fly fran varat egna lilla fangelse.

Ibland ar det som att ga runt i en bubbla, och trots att man har miljontalsmanniskor runt omkring sig sa kan man andra inte relatera till nagon. Man kanner sig ensam och islored. Som att man har en 'missing component'.

Sjalvklart har detta blivit sa otroligt mycket battre, men det finns fortfarande dar. Och jag gor fortfarande saker for att distrahera mig sjalv, internet till exempel ar en otroligt bra teknik att fly in i, att komma bort fran verkligheten.

Jag fascineras av manniskor som verkar kunna ta allt med en klackspark. Som verkar kunna 'let go' bara sadar!

I mandags var det 7 ar sedan jag flyttade till London. Jag vaknade upp pa morgonen och tankte, 'Herre gud, jag har ju inte astadkommit nagonting!'.
Senare pa dagen paminde min bastis mig att 'That is not true. You managed to get sober and most alcoholics don't ever do that.'
Det ar bra att bli pamind ibland. Mission Sparkle som denna bloggen heter handlar om att kampa mot sina onda demonder. Jag ar nykter och jag har ett ansvar. De flesta alholister dor av den har sjukdomen. Jag lever och ar tacksam for det. Nu ar mitt ansvar att leva mitt liv och forsoka hjalpa andra sa som jag en gang var hjalpt. Att leva i hopp och tro och aldrig glomma att kampen mot dina onda demoner ar aldrig forgaves. Mission Sparkle, so be it, det ljusa overvinner det morka. That is what this is about.

Tube strike?

Det ar tunnelbane-strejk i London! Ni som inte bor har kanske inte riktigt forstar inneborden av detta. I London bor det over 10 miljoner manniskor och tunnelbanan ar det medlet som transporterar flest manniskor snabbast genom staden. Sa nar tunnelbanelinjorna stangs pga strejk sa blir det ett fullstandigt kaos!

Well, inte for mig, eftersom jag cyklar forbi kaoset och forbi alla koer. Jag slipper sitta fast i trafiken i timmar, sta och svettas pa bussar som tar en evighet pga allt for mycket trafik.

I stallet sa sager det swish, swosh, swash sa ar jag framme.

Sjalvklart lider jag med er som drabbats....men som vanligt tar jag tillfalle i akt och gor stenhart for PRO CYCLING!


Bussen ser nagot sadar trang och mysig ut


FREEDOM!

Kvällens dejt

Jaha, då har man varit på en astråkig dejt! Den varade inte mer än 55 minuter. Killen verkade rädd. Otroligt nervös. Och det är inget fel med det...men jag blev så uttråkad. Så efter 55 minuter kollade jag på klockan och sa 'Oh well, this has been lovely but I have got to dash off!'.
Cyklist och allt var han också. Men en mountainbiker som inte cyklade i London, för att han är rädd att cykla vilse. INTE MIN TYP.

Ni tror säkert att jag är världens kräsnaste, att jag inte ger dem en chans...men så är inte läget, dock träffar jag inte ofta män som jag faktiskt kan tänka mig att spendera lite tid med.

Det hjälper dessutom inte att jag inte blir attraherad av Mr Ordinary. Jag älskar karasmatiska människor, alla mina nära vänner har ganska starka personligheter och mycket karisma. Men jag träffar sällan män som har något utav just det. Samtidigt kan det ju vara en sak som inte syns på första eller andra dejten, men gosh, när man känner att man blir uttråkad efter 10 minuter så tror jag inte att det är ett bra tecken.

Dessutom är det alltid samma sak. Människor blir alltid lika förvånade när man inte dricker alkohol. Jag pratar alltid bort det och typ skrattar bort följdfrågan...'WHY???'.

Åh gud jag är så uttråkad med detta dejtande. Det är allt jag har att säga.

Livräddare

I kväll räddades mitt liv utav Pizza Hut delivery. Alltså jag var så trött att jag inte ens orkade gå 20 meter till puben Nobody Inn och beställa thai mat take away. Jag blev kvar i sängen och beställde pizza hut i stället, med en konstig efterätt som heter cookie dough. Varm icke-färdig jättekaka, men kladdig deg i mitten.
Perfekt pms-mat. Uppätet halvliggandes i sängen. Sweet.

Nu ska jag sova, hot date with cyclist tomorrow. Då får man inte vara så här super-pms:ig.
S xx

S.O.S - PMS!

Ibland är det jäkligt jobbigt att vara kvinna. Idag har varit en sådan dag. Jag har pms och vill gråta, har inget tålamod, vill skjuta människor och äta carrotcake och choklad tills jag storknar.
Detta i kombination med att det är måndag har inte gjort dagen bättre.
Oh well, nu ska jag fundera på vad jag ska äta till middag (kanske ännu mer carrotcake??) och fortsätta beklaga mig. :)

Att städa

Jag lyssnar på Rage Against the Machine och försöker få motivation till att städa mitt sovrum. Något ska ni ha klart för er, att jag är en ordentlig slarver. Jag var riktigt duktig ett tag när jag precis hade blivit nykter, städade och bäddade sängen and all the rest. Nu såhär nästan två år senare har jag fallit tillbaka i mitt gamla beteendemönster av slarveri. Det kan säkert också ha något med att brist på tid att göra också.

Men nu jäklar anamma, nu ska här bli fint. Och vad passar inte bättre än lite arg tonårsmusik a la Rage Against the Machine? Jag älskar arg hårdrock, jag hoppar upp och ner och känner mig så ordentligt levande. När jag var 14 brukade jag spela arg dag och natt, vecka in och vecka ut. Och vara jäkligt arg också. Haha, så är ju inte läget längre...:)

Igår spenderade jag fyra timmar med att städa ut mitt liv också. Jag berättade ju att jag hade skrivit en 32 sidor lång självanalys. Den gick jag igenom igår med min AA-sponsor och vi tog oss en ordentlig titt på varför jag har satt mig i vissa situationer, framför allt förhållanden. Varför sökte jag mig till en man som hade sådana emotionella problem och varför valde jag att stanna och försöka få det att fungera?
Jag tror jag börjar finna svaren till mina frågor, vilket är viktigt för mig eftersom jag absolut inte vill hamna i en liknande situation igen!
'The truth will set you free' - och visst är det så, om jag går och håller på allt för mig själv kommer jag aldrig komma någon vart. Men om jag väljer att dela med mig av mig själv till någon annan som jag litar på, och med hennes hjälp förska reda ut vad som egentligen hände så kan jag lämna det som har varit bakom mig och försöka inte hamna där igen.

Men det gäller att vara ärlig. Gå i ditt innersta, var ärlig, och finn sanningen till varför allt hände. Vad var det jag sökte i denna man? Vad var det han gav mig? Vad var det jag försökte hålla uppe, och för vem? För mig, för andra? Vad var det jag försökte bevisa? Var det en rädsla att misslyckas, en kamp för att visa andra att jag klarade av det? Att jag inte var ett 'failure'? Att jag kunde få allting att blomstra, att fungera?

Vilken jäkla tur att jag gav upp.
Nu ska ge upp att försöka leva i mitt kaotiska sovrum, sluta använda min säng som storage och städa upp skiten.

Dancing in another era

Såhär såg jag o EJ ut igår när vi gick på the Blitzparty! Post second world war, D-day, 1945, swingdans - allt hände på en stor fest i Shoreditch. EJ var fotograf så vi stod på gästlistan, visst är vi fina?

Förlåt för att jag har varit så dålig på att blogga - mycket sker inne i mitt huvud och det är svårt att få tid att tänka klart och få ner det på skärmen.

Morning fuel

Dagens snabb-frukost består av havregryn, mjölk och kanel med ett glas äppeljuice.
Havregryn blandat med mjölk är inte alls lika äckligt som det låter, det ger mig energi för alla mil jag spenderar på min cykel varje dag. Något annat som ger mig kraft är min meditationsbok/daily reflections som jag läser en sida av varje morgon.

Ha en bra lördag allihopa, jag återkommer senare i kväll.

Borde vi flytta?

I eftermiddags satt jag och tittade på hur mycket det kostar att hyra en three bedroom flat (svensk fyra) i Stoke Newington, och märkte att priserna har gått ner något helt otroligt. Jag har hört talas om det men inte riktigt undersökt hur läget sett ut. Vi betalar för tillfället £400/veckan för vår lägenhet och när vi flyttade in här för två år sedan betalade vid £375 (hyran höjdes förra året) och då år 2007 var det helt omöjligt att hitta något så stort och fint i det här området för den summan. Nu märker jag att man kan lätt hitta en lika fin och stor lägenhet, om inte finare, för ca £300-350/veckan!

Antingen flyttar vi eller tar ett ordentligt snack med vår landlord. Jag vill självklart bo kvar i området, runt Newington Green, Highbury, Canonbury eller Stoke Newington. Och trädgård måste vi ha. Det kanske är dags att ge sig ut på en liten flathunt? :)

Cream tea och pampering

Idag är jag helt ledig, gud så skönt! Mina veckor är alltid så fullproppade så därför är det skönt att få sovmorgon och göra precis vad man vill. Så vad har jag gjort idag? Jo, tagit hand om mig själv och njutit. Först promenerade jag med Angelika ner till Stoke Newington Church Street för att lämna in min cykel på Two wheels good. Det är min närmaste cykelspecialist, de är både bättre, trevligare och billigare än t.ex Cycle Surgery (RÅN!) eller Evans. Dessutom är jag mycket för att stödja sitt lokala community och småbutiker.

Väl i Stoke Newington gick jag och Angelika till Stoke Newington Tea Rooms och tog oss varsin Cream Tea. Detta är alltså scones med clotted cream, marmelad och te´. Supergott! På helgerna har de Afternoon tea då man får hela paketet, det vill säga scones, smörgåsar och tre sorters kakor....ljuvligt.





Stoke Newington är verkligen supermysigt. Det ligger endast 15 minuters promenad från där jag bor och det är precis som en liten engelsk by. Jag är så otroligt nöjd med vår location där vi bor i London, dessa 'byar' har sådan känsla av community och massor av karaktär. Jag vet inte var man hittar liknande områden varken i södra eller västra London - that is why I LOOOVE norra och nordöstra. Ganska bohemiskt men supermysigt.
Jag och Angelika gick även och kollade på hus och lägenheter i Stoke Newington. Det verkar vara en aningen billigare än där vi bor nu, antagligen för att Newington Green ligger närmare Angel och tunnelbanan. Dock skulle det ju inte spela någon roll för mig eftersom jag cyklar.

Nej, nu måste jag gå och hämta upp Angelika på Shine on the Green, vår nyöppnade beautysalon. Jag var där och fick mig en manikyr, Angelika tog en pedikyr ocg vill ha sina flip flops för att gå hem i så att hon inte förstör lacken.

Laters...

Overload

Jag sitter hemma i soffan efter en lång dag - jobbade en halv dag på Priory, tog tåget in till Vauxhall där jag åt lunch och skrev klart min självanalys. Den blev 32 sidor lång och jag satt på Starbucks i fyra timmar och skrev på den. Tiden bara flög iväg och jag var inte riktigt medveten om något annat förutom det jag skrev. Det är verkligen intressant att skriva ner hela sitt liv på ett papper (eller snarare 32), jag skriver såklart inte ner allt, men allt som har gjort ont, allt som har gjort mig upprörd, allt som jag har gått igenom. I mitt liv ser man definitivt ett mönster av ett upprepande beteende.

Efter allt det skrivande åkte jag in till Oxford Street och tokshoppade på Londons enda Bik Bok affär! Angelika jobbar där och det var 50% på allt i butiken, så jag kom ut med två klänningar, en kjol, en body och ett linne för £38. Toppenbra för sommaren!

Efter det åkte jag till Clerkenwell och var talare på ett AA-möte. Efter mötet drack jag kaffe med the club och försökte hjälpa en man som var tre veckor nykter...

Nu är jag trött. Och jag har en ordentlig overload på psykologi, terapi, destruktiva beteenden, alkoholism....och gissa vad som visas på TV? Jo, ett program om self-harming...OVERLOAD, just nu behöver jag nog en 'feel good' movie och ta det lugnt.


En utav klänningarna som jag köpte. Very 80s, me like!

En hektisk vecka

Jag kom precis hem från jobbet, det har varit en lång dag som började kl 8 så nu är jag otroligt trött. Dessutom hade jag ett litet snack med mina chefer och det gjorde mig ganska irriterad - jag ska fundera över vad det beror på.
Men inte nu, för nu måste jag sova och försöka samla på mig lite krafter för Priory i morgon. Gruppterapi, assessment och familjeterapi står på schemat. Samt supervision.
Dessutom är jag speaker på ett möte i Clerkenwell på kvällen.

Godnatt!

Videoblogging

Godmorgon
I've got news, people! 13-19 Juni är det Bikeweekhär i Storbrittanien och självklart ska jag vara med på några events. Min kompis Billy jobbar för Winkballoch frågade om jag har lust att börja videoblogga om cykling, relaterat till Bikeweek. Självklart tackade jag ja, jag kommer dessutom få en liten handy filmkamera från Winkball så det blir ju roligt att se vad man kan hitta på med den. Haha, jag lovar att jag inte kommer att bjuda på Blondinbella-inlägg, snarare cykling in action!

Äntligen kanske jag får en chans att visa upp varför jag älskar att cykla.
Tyvärr så fick jag punka på bakdäcket igår, och måste därför ta mig till jobbet på ett annat sätt. Jag tror jag kommer att promenera, för åka buss orkar jag inte med i den här värmen.

Storhandling a la Sofia

Jag gick och handlade i kväll. Det var dags, kylskåpet var tomt, likaså frysen och till råga på allt åt jag upp de sista havregrynen i morse. Då har det gått för långt, så det var bara att traska iväg till Sainsburys.
Väl där storhandlade jag, well, enligt mina mått. Jag brukar i vanliga fall behöva handla varje dag, men nu har jag lax i kylen, torsk i frysen och mina lovely sausages såklart. Där har ni mitt mått av storhandling. :)

Dessutom köpte jag skaldjursblanding och lyckades få ihop en helt otroligt god risotto med skaldjur här hemma, jag gjorde bara en risotto, hällde på lite chilli och currypowder och king prawns, musslor och bläckfisk. Hemlagat är väldigt gott! Dessutom gjorde jag mycket så jag har tills i morgon. Kan man frysa skaldjur eller blir det konstigt då?

Hm, jaja, tydligen har jag blivit brun också, alla tror att jag har varit på solsemester. Ehm, nej, jag har bara cyklat.

Natti natti
S xx

Working or....hanging out in the sun?

Vi har världens härligaste väder i England! Sommaren är äntligen här and I LOVE IT. Jag är verkligen ingen vintermänniska utan älskar att kunna gå runt i mina sandaler, linnen och shorts och bara njuta.
Dessutom älskar jag mitt jobb dessa dagar, idag hamnade jag och Sara i Highbury Fields där vi tog det lugnt och drack goda frappuccinos från Starbucks. YUM!


Highbury Fields


Yes this is what I am getting paid for, relaxing on the grass, observing behaviour...lol.


Snygga Sara