Jag har inte riktigt landat annu. Visst ar jag pa plats i England, i London, pa jobbet. Men anda inte riktigt. Mitt sinne ar nog fortfarande pa balkongen i Rovinj och dricker kroatiskt kaffe i solen. Jag har inte sa manga hektiska tankar, jag ar ratt lugn. Det kanns som att jag kokade min hjarna i solen i 10 dagar och forhoppningsvis kommer det ta ett tag tills den borjar ga pa duracell-hogvarv igen.
Jag hade manga lugna stunder i Kroatien. Nuet var mitt och det var dar jag befann mig. Jag levde for stunden, inte i det forgangna eller i framtiden. Jag o EJ har haft otroligt manga extremt arliga samtal om mycket, vi har funderat, analyserat och gett varandra perspektiv. Vi har pratat mycket om vara egna osakerheter, det som oroar oss, det vi vill, det vi ar forvirrade over, kanslor, tankar...allt. Jag har lart mig massor om mig sjalv och det som jag har bestamt mig for att forsoka gora mera ut av ar att leva efter mottot
'To thy own self be true'. For mig handlar det mottot om att vaga vara mig sjalv.
Vem ar jag nar jag foljer mig sjalv och struntat fullstandigt i all pressure fran den ovriga varlden? Sa som jag ser det, handlar det mycket om att folja sin egen varld och utveckla den du ar, for dig sjalv. Inte gora sarskilda val for att jag tror att det ar vad samhallet/foraldrar/kompisar etc skulle tycka vara bast, utan for att det det jag vill gora. Vi lever i en varld full av normer och regler, och for att passa in i dagen samhalle sa galler det att folja normen. Att utbilda sig, att ha ett bra jobb, att lyckas, att ha pengar, att se bra ut, att traffa en bra partner. Att vara god och snall och trevlig och inte tro att man ar nagot sarskilt.
Ren jakla bullshit.
Att inte lagga ut sig sjalv i bikini pa bloggen till exempel, for vad ska folk tycka? Att inte springa runt i hysterist fargglada klader, for vad ska folk tycka? Att inte skratta jattehogt, for vad ska folk tycka?
To thy own self, be true. Hela mitt liv har jag kannt mig konstig. Alltid har jag forsokt att passa in. Men det har aldrig riktigt fungerat. For nagot inom mig skriker. Jag ar en sprallig javel. Och kommer nog alltid att vara det. Men vet ni vad, det basta sattet for mig ar att bara vara mig sjalv. Att sluta forsoka passa in. Att vara jag, skratta hogt, vara exalterad, prata om konstiga saker, springa runt i tokiga klader, for att jag tycker om det.
That is freedom. Skit i vad resten av varlden tanker och folj din egen vag.
Under semester laste jag aven 'Veronica Decides to Die' utav Paolo Coehlo. Las den sa forstar ni vad jag menar.
