Lustigt, att man ska behöva känna smärta innan man kan lära sig uppskatta livet till den fulla grad jag gör...Igår satt jag vid EJ's köksbord, vi läste genom 'The big book' och jag tänkte tillbaka hur det var när jag började arbeta med henne, för ett år sedan. Så mycket har hänt. På utsidan ser väl det mesta ut som det alltid har gjort, men på insidan är allting annorlunda. Min hela världsbild har förändrats - ganska häftigt. Tydligen är jag redo nu. Redo att sponsra andra. Jag som trodde att jag aldrig, aldrig skulle kunna klara av att vara nykter i 3 månader (det var mitt mål när jag började)....och genom att ta det en dag i taget, sätta en fot framför den andra, försöka bete mig helt annorlunda, lyssa på mitt hjärta i stället för mitt huvud, så är jag där jag är idag. Och förhoppningsvis så kommer jag att lyckas leva ett fortsatt lyckligt nyktert liv om jag fortsätter göra det jag har gjort hitills. Jag gav E en kram och tackade henne med hela mitt hjärta. I henne har jag inte bara vägledare, utan också en väldigt bra vän. Jag älskar mina vänner, ni är som min andra familj. Jag önskar att det vore någonting jag kan ge igen för allt ni har gjort för mig! Det borde jag väl kunna, för så svårt är det ju faktiskt inte, att vara en bra vän tillbaka. Nu ska jag till Hackney och sen skajag försöka mig på att laga hemmagjord blåbärssoppa.
2 comments:
Det är ju helt fantastiskt, Sofia! Tre månaders nykterhet! Strongt gjort av dig. Och jag är övertygad om att du kommer till att lyckas fortsätta vandra på den vägen, genom att sätta den ena foten framför den andra, precis som du själv skrev. En dag i taget. För långsamt kommer man längst och det får jag en känsla av att du redan vet om.
Kram från en gammal HJ:are som inte heller anser sig vara lika full av "self pity and shit" som tidigare (tack och lov). :) (Linn D.)
Linn, tack så jättemycket för din kommentar...men jag har varit nykter i 13 månader (!!!!), mycket mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle klara..3 månader var mitt mål när jag började, och det kändes som en omöjlighet.
Jättekul att höra från dig, hur länge sen var det man hängde på HJ egentligen? Typ 11-12 år sedan?
Och härligt att bli av med en massa self pity, eller hur, finns det något mer oattraktivt än självömkan? :) Kram!
Post a Comment