Ibland tror man att det aldrig kommer att vara annorlunda. Ibland stannar man för att det är tryggt. När det som för många andra är läskigt blir till vardag. Det gör ont men blir efter ett tag normalt. Det man förväntar sig, det som får ens hjärta att klappa.
Man vet inte vad som kommer att hända. Kommer han att vara snäll eller elak? Kommer hans ögon förvandlas till svarta hål eller glittra av glädje?
Mitt hjärta slår för jag vet inte vad som väntar mig - slag eller varma ord, dårskap eller bara ett vänligt 'Hej, hur var din dag?'. Jag tror hjärtslagen är samma sak som när människor talar om 'fjärilar i magen'.
Jag reagerar inte längre när han lägger armen runt mig och säger att jag är 'äcklig'.
Slagen, förnedringen, sakerna som slängs in i väggen är givetvis mitt fel. Det är det han säger, och jag nickar och instämmer. Han slår och jag ber om förlåt.
Jag förtjänar det.
Något inom mig visste att det inte var rätt. Något inom mig sa till mig att gå. Något inom mig gjorde så att jag efter ett par år gick.
Jag håller på att lära mig en ny sak. Att hjärtslag på grund av rädsla är inte samma sak som fjärilar i magen. Samt en massa mer.
Jag funderar på att starta en supportgroup för survivors av domestic violence.
Vi behöver varandra, jag behöver er, jag behöver bli påmind om hur det en gång var.
Godnatt.
Sxx
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Du ar sa jakla duktig och bast vet du det?
Det ar helt fantastiskt vad du gjort, att du gick, att du foljde ljuset. Som jag sa innan, och som du ocksa vet, - du tillhor minoriteten. De flesta stanna.
Andra behover dig, kvinnor darute behover varandra, precis som du skrev.
Jag hjalper dig garna med det administrativa etc, och det finns sakert fler som vill hjalpa. Detta ar en brilliant ide! Let's put it into action!
Stor stor kram
Ems
Post a Comment