Bohem - mitt eget snobberi?

Jag fick för några dagar sedan en väldigt intressant kommentar angående mitt inlägg om postkod-snobbar. Kommentaren från en anonym läsare har fått mig att reflektera över varför jag har sådana starka känslor kring postkodsnobberi-beteende, varför bryr jag mig så mycket överhuvudtaget?

Förra veckan när jag gjorde min sista dag på universitetet gjorde vi en övning där vi skrev ner komplimanger på ett kort om varje person i klassen. Det resulterade alltså i att jag fick ett fint litet kort med trettio olika ord som mina klasskompisar valt att beskriva mig. Ord som 'amazing, inspiring, lovely, kind, gentle, closed samt 'eccentric'.
Jag har sedan jag kan minnas aldrig riktigt varit någon som har följt strömmen. När jag gick på mellanstadiet vägrade jag att lyssna på sådan musik som alla andra lyssnade på och satte mig ner på golvet i protest på klassdiscon när folk dansade till New Kids on the Block eller vad det nu var. Under många år sökte jag mig till sådant som var främmande, till platser där jag inte 'hörde hemma' eller personer som var väldigt olika mig. På många sätt gjorde jag revolt mot mig själv och min egen bakgrund så att säga.

Jag undrar om detta beteende är något jag fortfarande inte riktigt har släppt. Jag har nämligen börjat irritera mig så otroligt mycket på typiskt medelklass 'övre medelklass wannabee beteende'. Och oftast när jag irriterar mig på något är det just för att jag känner igen beteendet i mig själv. Det påminner mig om något i mig själv som jag inte tycker om, och därför stör jag mig på det. Detta gör jag samtidigt som jag väljer att för er läsare skriva om mitt eget liv som jag vill att ni ska se det, som någon slags snobbig bohem som irriterar mig med en nedlåtande ton på allt och alla som skyltar med vårt typiska materialla 'ha' begär.

Jag måste erkänna att kommentaren från den anonyma läsaren var så rätt - vad har jag för rätt att låta så nedlåtande på människor som lever med andra värderingar än mig själv? Och varför bryr jag mig så mycket? Varför tycker jag att det är så viktigt för världen att berätta hur mycket jag avskyr materialism?
Ett knasigt behov att känna mig som en bättre människa? Larvigt, men ganska mänskligt tror jag.

Jag ska fundera över detta. Alltid bra med lite self reflection!

Detta kommer inte betyda att jag ska börja springa på gastropubar....