Disconnected

Käre läsare. Jag har inte skrivit på ett bra tag, visst har det funnits dagar då det har blivit ett inlägg eller två - men nej, inte på riktigt.

Jag har kännt mig otroligt konstig den senaste tiden. Brytt mig alldeles för mycket, tänkt alldeles för mycket, oroat mig, inte vågat....på något sätt blivit förvirrad om min plats här i livet. Inte lyssnat på mitt innersta, tappat bort mig i vad andra människor har sagt till mig att göra, och att inte göra.

Till slut blir jag på dåligt humör, börjar känna mig som en tonåring igen, börjat bete mig på ett sätt som jag själv inte står ut med. Tycker att det är fel på allt annat i universum förutom mig själv. Vill att allt ska vara perfekt i denna mycket imperfekta värld.

Och jag slutar skriva. Mest för allt jag känner för att skriva vågar jag inte skriva om, och allt som jag kommer ut på papper känns som lögner.

Jag ska hitta min väg tillbaka, tillbaka till den platsen då allt kändes tryggt, då jag visste att jag vandrade på rätt stig. Den platsen där jag inte oroar mig så otroligt mycket, då jag inte behöver lyssna på alla andra förvirrande ord. Den platsen inom mig själv där jag finner svaren och vågar vara ärlig.

Sanning nummer ett:
Jag är skiträdd. Otroligt rädd att förstöra för mig själv. Rädd för att jag inte riktigt fattar vad jag håller på med. Rädd för att jag ser mig själv göra saker jag inte har gjort förut. Rädd för att allt ska gå åt skogen. Rädd för att gå min egen väg och lita på att det kommer att gå bra.
Rädd för att känna, rädd för att låta mig själv släppa taget. Rädd för att inte ha någon som tar emot. Där har vi det, där har vi sanningen. Jag lärde mig tidigt att det aldrig finns några garantier i andra människor. Vi kan aldrig riktigt lita på att någon annan kommer att stå där. Därför behöver jag tro i något annat, något annat som kan stötta mig när ingen annan kan. Något som finns inom mig, eller utanför mig.
Ett ljus - ett hopp, en plats som säger att allt kommer att gå bra.

Så är det, nu ska jag göra allt för att hitta tillbaka till ljuset inom mig själv.

Bleeeeurgh......