Hemma pa bortaplan, eller borta pa hemmaplan?

Jag flyttade till England den 8:e Juni 2002. Tva dagar efter studenten, ja, jag hade brattom..
Det var mer an 6 ar sedan. Det kanske inte ar sa konstigt att jag kallar London for mitt hem, och Sverige for...ja, Sverige. Jag kanner mig namligen otroligt mycket mer hemma i England. Det blir val sa, nar man har bott utomlands i en viss tid.
Men ibland kan det kannas konstigt. Att kanna sig valdigt svensk i England, men ganska engelsk i Sverige. Jag hanger inte med i det vardagliga Sverige (aven om jag forsoker ibland), sa jag vet inte riktigt vad det ar folk snackar om nar jag ar dar, nar dem pratar om nagot tv-program, kandisar, filmer etc. Jag har ingen aning om vem som vann Idol eller vad som ar nyaste trenden. Inte for att det spelar sa himla stor roll, men ibland kanner man sig lite smatt korkad nar man inte fattar vad folk pratar om.
Och jag har kommit pa mig sjalv att gora alla de dar sakerna som man sjalv tyckte var lite halvtokigt, och typisk engelskt nar man flyttade hit. Som att saga att nagot ar 'down the road' eller 'just around the corner', nar det egentligen ar 30-40 minuters promenad. Eller att ga en promenad langs ett vattenfyllt dike och kalla det 'lovely'. Jag brukade tycka att det var urlojligt, att kalla en liten dunge eller nagot naturliknande for 'beautiful', "AK TILL SVERIGE OCH SE RIKTIGT NATUR" tankte jag..men det har val kanske mer att gora med att vi svenskar inte klarar av att anvanda superlativ. Jag och min flatmate hade en grej forut da vi forsokte anvanda mer superlativ nar vi pratade svenska, och vi utbrot alltid i skratt. Det later ju konstigt. I Sverige sager man 'Ja det var gott' , eller 'ja det dar slank ju ner/satt inte helt fel', inte ord som 'lovely, delicious, fantastic, amazing'...

Pa nagot vanster skulle jag vilja langta hem till Sverige mer an vad jag gor. Det skulle vara sa mycket enklare att vilja bo i det landet man kom ifran, jag har ju anda min familj dar. Men jag blir bara radd av tanken pa att flytta hem igen. Jag vet inte varfor, men storsta andledningen ar att jag inte vill flytta ifran mitt hem. Allt jag har finns ju har, mitt liv, mina kompisar (som nastan ar som en andra familj, det blir sa nar man bor utomlands), min lagenhet, mina drommar, mina planer, mina mojligheter...jag vill inte vara nagon annanstans just nu. Jag trivs med den engelska mentaliteten, jag trivs med att det aldrig ar sadar tyst som det kan vara i Sverige.
Forresten, fran och med igar sa gjorde jag det annu svarare for mig att flytta nagonstans, eftersom jag har adopterat tva katter. Systrarna Missy och Misty, som dem heter. Men jag funderar pa byta namn till nagot finare..nagot svenskare..haha, man ar ju anda sa svensk sa att det danar om det.