Om att bo abroad....ehhh...utomlands...menar jag..:)

Kandisar som bor utomlands och tappar svenskan skrattar man garna at. Man tror att dem larvar sig, gor sig till - for att imponera.
Men saken ar den, att nar man bor en langre tid i utlandet sa tappar man automatiskt vanan att prata svenska. Det blir helt enkelt inte lika sjalvklart langre, det hander inte med automatik som det gor nar man bor i Sverige.
Jag brukade tala och skriva jattefin svenska. Gick ut med MVG i alla svenskkurser pa gymnasiet och fick alltid berom av alla larare. 6 ar senare sa skams jag. Jag skams for att jag maste tanka efter nar jag skriver, och pratar. Inte alltid saklart, men vissa ord ar bara svara att hitta. Svengelska ar mitt nya vardagssprak. Ingen har hemma i London reagerar pa det, mina svenska kompisar gor precis samma sak. Vi fortstar varandra nar vi fragar om 'Har du payat' eller 'Har du signat upp for ....'...'Jag maste toppa upp'...etc etc etc...Det man nog inte alls ar medveten ar nar man sager nagot pa svenska, som ar direkt oversatt fran engelskan. Det kan lata ganska lustigt.
Men jag forsoker hanga med. Jag har borjat lyssna pa svensk radio, laser DN flera ganger i veckan och ibland laser jag svenska bocker (nar jag inte laser kurslitteratur). Plus att jag skriver svenska har pa bloggen, och aven om jag manga ganger inte har talmod att sitta och tanka efter, leta efter ord, 'kan man verkligen saga sa?'..sa gor jag det. And it can be a struggle!
Det ar som svarast nar jag maste skriva om nagot som jag endast har upplevt nar jag har anvant mig av engelskan. Jag tycker att det ar otroligt svart att prata och skriva svenska om skolan till exempel. Oversattning ar inte det lattaste.