a note from a survivor

Mitt under min pms-dag så bestämde jag mig. Det är dags för ytterligare en förändring. Jag ska sluta vara så arg på män, jag mår faktiskt inte bra av det. Jag trivs inte med att vara arg och otrevlig.

Efter att ha lyckats ta mig från ett absusive förhållande och dessutom blivit nykter så har jag sökt mig efter trygghet. Och i min ekvation för säkrad trygghet fanns inga män med. HÅLL ER BORTA, var mitt budskap. Jag har verkligen inte låtit någon kille in på något sätt och vis, jag har gett de mordiska blickar och varit ganska otrevlig. Endast för att känna mig trygg.

Jag är en survivor, men min resa tillbaka från mitt förhållande med min ex-pojkvän har jag inte hanterat alls på samma sätt som min resa tillbaka från mitt missbruk. När jag blev nykter så var jag livrädd över hur jag skulle leva livet. Hur skulle jag klara av att ha ett liv precis som alla andra, när jag inte hade alkoholen till hjälp? Men jag bestämde mig för att klara av det, att trots min rädsla ändå gå ut och möta världen. Träffa människor, gå på universitetet, inte isolera mig. Jag gjorde det med små, små steg, samtidigt som rädslan ibland kändes som ett stryptag runt halsen.

Mitt föhållande till män har jag inte riktigt hanterat lika effektivt. Jag har hållt mig borta, helt enkelt. Jag har inte låtit någon nära, bara de pratar med mig får dem en 'FUCK OFF' blick tillbaka. Vilket inte är så trevligt, jag trivs inte riktigt med mig själv när jag beter mig som en arg snobb, och jag tycker heller inte att det är rättvist att alla män på denna jord skall behöva ta skulden för min ex-pojkväns beteende. Så därför, har jag nu bestämt mig, att trots min rädsla ska jag bete mig annorlunda. Jag ska vara trevlig, och inte reagera impulsivt. I stället för att vara otrevlig ska jag försöka le och vara...trevlig. Men tro mig, jag kommer att le samtidigt som jag kvävs av rädsla. Act as if, they say. So I will! Act first and the mind will follow.