Kursen jag var på i helgen handlade om co dependency och helathy relationships. På kursen fick vi till uppgift att skriva ner saker som vi skulle vilja säga till en person som har gjort oss upprörda, och jag valde att skriva om min före detta pojkvän som jag var i ett otroligt ohälsosamt förhållande med.
Efter att vi hade skrivit ner var det dags att säga de saker vi skrivit ner, inför hela gruppen. Jag gjorde detta sittandes på en stol mitt i rummet, med alla deltagare runt omkring mig i en cirkel. Framför mig stod en tom stol som representerade mitt ex. När jag började berätta om hur jag kände när han var fysisk våldsam mot mig, började terapeuten fråga efter detaljer. 'How did he do it, how? What happened?'. Jag berättade något som säkerligen är ganska otrevligt att höra - och terapeuten frågade...'Why are you smiling?'. 'Sofia, you have been through hell, why are you smiling? Where is your anger? Where is your hurt?'.
Självklart förknippades mitt leende med en försvarsmekanisk. Självklart hoppar terapetuen och alla andra i rummet till den sammanfattningen att jag lever in någon slaga förnekelse om mitt förflutna och att jag inte har bearbetat det tillräckligt.
Saken är den, att ni som känner mig vet att jag sällan berättar om mitt förflutna i tårar eller ilska. Jag känner mig som en överlevare, och skälvklart känner jag mig otroligt ledsen för den tjejen som jag var och gick genom allt, men jag känner mig inte arg eller bitter utav det. Jag tror varken att jag eller någon annan skulle må bättre av om jag gick runt och mådde dåligt av det som har hänt, så därför förstår jag riktigt vad det är som är så konstigt med att jag inte brister ut i gråt eller skakar av ilska när jag pratar om det som en gång var.
Hur som helst gav hon mig numret till en utav Londons bästa traumaterpeuter. Kanske ska träffa henne bara för att få veta mer, denna övning gjorde mig nyfiken...vad är det för fel på att vara glad?
1 comment:
Jag tycker du bör vara lite försiktig med vad andra tror sig veta att du behöver. Vad du behöver vet du bäst själv.
Det finns i min mening ingen automatisk positiv aspekt av att börja gråta eller ha en stor emotionell reaktion i den situationen du beskrev. Du visar självkontroll och det behöver inte betyda att du "lever i förnekelse" eller att du "inte bearbetat ditt förflutna".
Det kan ju göra det, men då brukar det även åtföljas att diverse andra symptom som mardrömmar, flashbacks och massa andra emotionella och kognitiva symptom samt att du på olika sätter upplever "traumat" som ett problem, eller anser att problem som du på olika sätt har idag kan bero på det.
Tror du att du skulle må bra av att bli ledsen, att gråta och att uttrycka ilska, frustration och allt annat i relation till tidigare negativa händelser, men att du inte kan göra det. Då kanske du bör tänka på om det vore bra med stöd till det.
Men baserat på din beskriving här så tycker jag det låter som du accepterat det som hänt och gått vidare.
Så klart kan man bli lite påverkad om man går tillbaka och minns detaljer över olika negativa händelser, men hur man blir påverkad och hur man reagerar är ju olika och det finns inget "rätt" eller "fel" sätt att reagera.
Du delger en hel del personliga och känsliga saker på denna blogg, vilket jag tycker är starkt och som troligen en person som "lever med traumat" fortfarande, inte skulle kunna göra så enkelt.
Men nu spekulerar jag ju en hel del baserat på väldigt lite information också :)
Post a Comment