Det där med självkänsla

Tills det att jag var 25 år gammal levde jag mitt liv med en fruktansvärt låg självkänsla. Självförakt passar nog bättre in, eftersom min självkänsla knappt existerande. Jag var äcklad av mig själv, jag hatade mig själv och tyckte faktiskt i vissa stunder att jag förtjänade att bli behandlad som skit, och det var också därför jag hamnade i vissa väldigt obehagliga situationer.

Jag såg mig själv ständigt som sämre, mindre värd än andra människor. Jag var otroligt noga med att passa in, och jag blev duktig på det. Jag kunde vara säkert tio olika personer under en vecka, jag förändrade nämligen mitt beteende beroende på vilka människor jag var med. Och vet ni vad, jag var faktiskt stolt över denna egenskap. Jag tyckte det var jättebra att jag bara kunde passa in överallt, ändra mina åsikter beroende på situationen, ändra mitt beteende till det jag trodde att andra människor förväntade sig av mig.

Till slut hade jag ändrat på mig så många gånger beroende på vad jag trodde förväntades av mig att jag helt hade tappat bort mig själv. Vem var jag egentligen? Jag kunde inte ens svara på vad jag tyckte om för musik i vissa tillfällen, eftersom jag inte visste vad människan som frågade mig tyckte att jag skulle svara....
KNÄPPT.

Så jag vet, jag vet hur det är att se sig själv i spegeln och känna sig äcklad. Jag vet hur det är att tro att man inte är värd att bli lyssnad på, att bli sedd, att bli älskad på riktigt. Jag vet hur det är att känna sig så obekväm i en social situation så att svetten rinner och man helst av allt skulle vilja krypa ur sitt eget skinn...

Jag känner en otrolig empati för människor som inte funnit en väg till att lära sig att acceptera och tycka om sig själva. Jag ser inte ner på er, jag har inget behov av sådant längre, jag förstår att det är skitsvårt, jag förstår att det inte bara är något man vaknar upp på morgonen och bestämmer sig för att göra. Nej, det är en process, verkligen - och man måste lägga ner mycket energi och arbete för att lyckas.

Tänk så här ,om du har gått med samma tankar i många år som jag hade gjort , 20 år av självförakt, så tar det tid att lära sig själv tanka i de banorna där du börjar se dig själv och ditt liv i ett positivt ljus.
Många människor jag träffar kände inte mig förut. Och därför kanske det är lätt att tänka, ja ja, Sofia kan ju sitta där och prata om hur man lär sig att tycka om sig själv genom att skriva listor och fokusera på de små sakerna du vill berömma dig för, men grejen är, jag var precis som er -
Om jag kan, så kan du med. Jag var inte alltid den jag är idag.

Godnatt och vi höres i morgon bitti innan jag sticker till Clapham!
Sofia