Tuesday 6 October 2009

society, the worst enablers of them all

Jag har en hel massa artiklar att läsa tills i morgon. Men jag kan inte riktigt koncentrera mig. My mind is preoccupied. Jag tänker på tonårstjejerna på jobbet, kan inte riktigt släppa.

På mitt jobb bor värstingarna. Ni vet dem som ingen annan vill ha. Det är 14-åringar vars äldre 'mates' säljer dem för prostrution, det är tjejerna som man är rädda för på bussen. Det är tjejerna som började röka, dricka och knarka när de var yngre än 10 år.
Men framför allt, det är dem som ingen vill ha, och som aldrig har haft någon, i hela sitt liv.

Jag är arg och frustrerad, ledsen och bekymrad för framför allt en utav våra tjejer. Hon är riktigt illa ute, men hon fattar det inte själv. Och hon får inga konsekvenser för sitt beteende, eftersom dagens samhälle är så otroligt 'enabling' av ungdomars beteende. Man ska vara snäll och förstående som vuxen, och låta dem få allt de pekar på. Inte behöver en 14-åring gå i skolan om hon inte vill, nej det är väl bättre att hon hänger med the south London gangsters. Inte kan man sätta gränser, inte förens det är för sent.
Så är det tyvärr, föräldrar kan bli polisanmälda om de inte ser till att deras barn går i skolan, men om ett barn inte har några föräldrar och är under 'care' så verkar lagen förändras och dessa barn får göra som de önskar.
Och självklart önskar dem inte att gå i skolan! Varför drömma om något annarlunda när allt man någonsin sett och upplevt är föräldrar som inte vet hur man ska handskas med livet själva, och som dessutom ofta varit abusive och sjuka?

Desto mer jag hör och ser desto mer irriterad blir jag. Man känner sig så himla hopplös. Suck. Nu måste jag plugga, det är meningen att jag ska tänka på automaticityi kväll, har ett seminarium i morgon. Men det enda jag funderar över vad fjuttsingen jag kan göra för att göra någon slags skillnad för de stackars tjejerna.

1 comment:

Anonymous said...

Hej Sofia, jag hittade din blogg! Vad bra du skriver! Och du kommer göra skillnad för väldigt många människor i ditt liv tror jag! Förmodligen gör du det redan... Vi kan väl ses snart,

Helene