Vi bestämde oss för att ta en kort promenad innan vi påbörjade vår färd hem till London från Wales. Eftersom vi dagen innan lyckats virra bort oss lite smått uppe på bergen till fots, så bestämde vi oss för att inte gå upp för berget denna gången, utan ta bilen och köra upp till en bergstopp och sedan promenera på plats. Vi satte oss i bilen och började köra. Vi körde genom samhället, förbi ett gäng frusterande ungdomar, en kattunge, några bondgårdar, upp mot berget. Det blev vitare och vitare, och brantare och brantare. På vår högra sida fanns får och snöklädda fält, på den vänsta sidan ett stenbrott med ett hiskeligt läskigt stup. Vi körde så sakta som möjligt. Helt plötsligt stod vi stilla mitt i en backe, på en isfläck, med ett stup på ena sidan, ett dike på det andra, och insåg att vi skulle behöva rulla backandes tillbaka. Sakta sakta rullade vi bakåt, och så tog det stopp igen. Bakdäcket hade fastnat i dikeskanten. På glashal is, med stup på ena sidan, fast på en bergstopp i Wales, där stod vi. Vi försökte med allting, vi la papperskassar, filtar, sittunderlägg under däcken så att bilen skulle kunna ha något att greppa. Ingenting fungerade. Vi puttade, vi lyfte, men vi satt fasst.
Efter många försök insåg vi att vi inte skulle lyckas. Jag sa, 'Why don't we go and look if a farmer can help us'. So we did.
Efter tio minuters promenad anlände vi till den första bondgården. Vi plingade på dörren, kikade in genom fönsret, ropade 'Hello!' men ingen svarade. TVn stod på så vi antog att någon måste vara hemma. Vi gick upp till ladugården där någon spelade klassisk musik på högsta volym. Inte en människa syntes till, bara en otroligt stor ko som stirrade på oss. Blodstänk över snön. Jag tänkte, 'Soon we'll find a dead body'. Vi gav upp, ville inte få den ilskna kon efter oss och promenerade vidare.
Till slut hittade vi Andrew. Han kom ner traskandes från sitt fält och sina får och sa...'Alright?' med en otrolig welsh accent och vi förklarade situationen för honom. Andrew nickade och sa ' I hope the tractor will start, it has not started for three days!'. Som tur var så lyckades han få den att starta, och sa 'Get in then!'. Vi sa...'HOW? There is no room for us?'. Andrew svarade bara, 'Just get in!'. Så med bonden Andrew i mitten på det enda sätet, Emma Jane ihop-mosad vid hans högra sida, jag på hans vänstra, fick vi stå i traktorn. Eftersom ingen av dörrarna gick att stänga var jag tvungen att nästan krama Andrew för att inte falla ut från Traktorn medans vi körde upp för berget. Jag tänkte medans jag stod där och kramade bonden Andrew uppför ett skumpigt högt berg med ett stup på ena sidan...'Detta händer bara oss..'. Väl framme vid bilen kedjade han fasst den vid hans traktor och började köra. Men t.om Andrew's traktor gled bakåt.
'Hur snabbt kan jag ta mig ut ur traktorn om den gör in i oss?' tänkte jag.
Det hela slutade bra. Andrew lyckades till slut lotsa oss upp för berget och till säkert förvar. Vilket jäkla äventyr, och gud vad vi skrattade när vi kom hem!
3 comments:
Crazy! Jag hade nog hoppat! Skont att det loste sig i alla fall, ni ar galna :)
Valkommen tillbaka!
Kram
Vilken historia! Haha, tur att det löste sig :)
Kraaam
Haha.. gud vilken historia! Tur ni är välbehållna!
Berättade den för mamma, som först berättade att klassisk musik är tydligen bra för kor att de ger mer mjölk om man spelar det. Sen berättade hon en egen en liknande men inte lika dramatisk historia, men hon, pappa o en vän till dem hade vandrat på österlen o sen råkat gå lite vilse o kommit väldigt långt från där de parkerat bilen. Då hittade de också en bondgård med tillhörande bonde, o han sa på bred österlenskånska "amen hoppa in i kärran", och de va en av en skruttig gammal oregistrerad volvo med typ hål i golvet.
Post a Comment