Oppna ditt hjarta och lat orden floda

Jag har varit inne och last hos Ems som ar en utav mina absolut favoritbloggar, jag alskar hennes mod till att vara sa arlig. Ems skrev om nagra dagar om hur manniskan ar ett flockdjur och att ensam och stark inte riktigt fungerar.

Jag haller med helt och hallet! Och relaterat till mitt inlagg som jag skrev igar natt, om att vara arlig mot sig sjalv och andra, och att alltid forsoka leva sitt riktiga jag - detta ar nagot jag aldrig skulle klara av om jag inte tog hjalp fran de manniskor som stod mig nara.

Nagot som jag sallan gjorde fram tills det att jag blev nykter sommaren 2007 var det att jag kommunicerade aldrig med nagon. Visst pratade jag, visst hade jag vanner, men jag talade valdigt sallan om det som verkligen betydde nagot. Om vad som verkligen skedde. Om hur jag hade kannt mig i vissa situationer.

Nej, for jag var stark och sjalvstandig. Jag tyckte att jag borde klara allting sjalv. Dessutom tyckte jag att det var pinsamt att prata om sadant som hade hant. Eller sadant som jag var orolig for. Sa darfor gick jag runt och sa inte ett ord nar jag var nykter, men sjalvklart lyckades jag alltid skrika ut ett och annat ord nar jag hade druckit. Men sanningen var den att jag var inte stark. Jag var orolig, standigt gick jag runt och oroade mig for saker. Anda sedan jag var ett litet barn sa var jag orolig och radd for allting. Men jag sa inte ett knyst. Utan jag log och latsades som att allting var bra. Inte ens mina foraldrar fick veta att jag lag vaken om natterna for att jag var orolig och nervos. Allt holl jag for mig sjalv.
Saklart fungerade det inte.

Det skulle varit sa himla mycket enklare om jag hade tagit modet till mig och pratat med nagon, bett om hjalp. For jag var instangd i mitt egna lilla fangelse. Jag var orolig, nervos och radd och eftersom jag inte pratade med nagon sa kunde jag inte heller fa nagon annans perspektiv pa det jag var orolig for. Jag kommer ihag att jag lag vaken om natterna for att jag ville sluta spela fotboll i den lokala fotbollsklubben, men jag var radd for att beratta det for mamma eftersom hon hade kopt en ny traningsdress till mig. Sa i stallet funderade jag, fick angest, madde daligt, kunde inte sova och fortsatte med nagot som jag inte ville gora. Om jag bara hade sagt nagot till mina foraldrar sa kunde vi ha lost problemet tillsammans. Detta ar ett beteendemonster som jag aldrig slutade med utan det blev bara varre och varre. Jag holl allt for mig sjalv. Jag blev mobbad och sa inte ett knyst. Jag hade en hemsk tid pa hogstadiet och berattade inte for nagon. I stallet flydde jag, sket i skolan och blev tonaringen 'from hell'. Nagra ar senare flyttade jag till England och blev kar i en kille som var aggresiv och valdsam. Detta skulle jag ocksa klara av sjalv. Inte berattade jag for nagon vad som hande, inte ens for min basta van.
Till slut var jag en sadan expert till att leva ett dubbelliv och jag lyckades alltid leda bort uppmarksamheten fran mig sjalv sa att vi inte behovde prata om mig. Nar manniskor fragade hur det var med mig sa tvingade jag fram ett leende (ni vet sa att det gor ont i kinderna) och sa att allt var bara bra, sedan stallde jag tusen fragor till den andra personen i sallskapet sa vi inte behovde prata om mig langre.

Men vet ni vad, jag har lart mig nu att jag inte kan leva mitt liv som 'ensam och stark', for nar jag ar ensam sa ar jag svag och lever ofta i en illusion.
Darfor ber jag om hjalp. Inte alltid, men nar jag kommer ihag sa pratar jag med mina narmaste vanner innan jag fattar ett beslut. Innan jag reagerar i ilska. I stallet for att reagera och agera till allt och alla, sa reagerar jag, tanker efter varfor jag kanner som jag kanner, och sedan kommunicerar jag med nagon annan om det. Jag ar blind nar jag inte tar hjalp fran andra, nar jag valjer att halla allt for mig sjalv. Jag ser inget annat an vad som forsigar i min hjarna, och ibland ar det inte sant. En del av min hjarna ljuger en hel del. Det ar den delen som sager till mig att jag ar ful, att jag inte passar in, att jag inte kommer klara av att fa ett nytt jobb, att jag inte kommer klara av att gora precis det jag vill, att det jag har att saga inte har nagot varde. Att ett glas vin skulle vara helt underbart.
Den delen som bara vill forstora.

Den delen inom mig finns fortfarande, men den ar inte lika stark som den var forut. Den dominerar inte mitt liv. Men vet ni vad, utan hjalp och arlig kommunikation med andra, sa skulle jag aldrig lyckats fa tyst pa den.