Jag låg och läste en halv-intressant artikel om genetisk psykobiologi i sängen samtidigt som jag lyssnade på Last.Fmdå de spelade Lars Winnerbäck med 'Hugg i sten' (tror jag). Jag har aldrig lyssnat på Winnerbäcks musik förut - jag kan verkligen ingenting om honom eller hans musik, men när jag nu hörde denna sången så var det något inom mig som hände. Jag längtade efter något - något i Sverige och svenskheten.
Det kan vara en ganska konstig sak det där med att bo utomlands, så långt bort från familj och hjärte-vänner. I helgen saknade jag att bara kunna sätta mig på ett tåg för att åka och hälsa på mamma och pappa. Det skulle vara så skönt att bara kunna göra sådana saker, det blir så svårare att vara spontan när man måste flyga över hav och rike. Och det där med vänner. Jag har inte alltid varit så duktig på att hålla kontakt med människor, jag har en förmåga att vara väldigt intensiv med det som är nytt och då hamnar allt annat i bakgruden. Därför har tyvärr mina vänner i Sverige på något sätt hamnat just där, i bakgrunden. Det är jättetrist, nu har jag inte alls många kvar som jag har någon anständig kontakt med - men jag antar att det inte bara är jag som kan hållas ansvarig - vänskapsrelationer bör ju jobbas på från båda hållen.
Hur som helst. Vad var det jag längtade efter när jag hörde den där låten? Något inom mig glödde till. Jag vet inte vad.
Det är mycket och många jag saknar just nu. Jag saknar dig Anna, jag saknar mamma och pappa, jag saknar alla från min gymnasietid...
..kanske var det svenskheten inom mig som glödde till? Det är något inom mig som vill ut. Jag vill sjunga. Sjunga på svenska.
Nu har det blivit sagt. Jag har haft denna känsla länge. Nu måste jag bara göra något åt det. Sång är det bästa sättet min själ kan uttrycka sig på, det är vackert och powerful. Synd bara att jag inte har gjort det ordentligt på 6 år. Inte konstigt att jag känner en saknad. Min själ vill uttrycka sig.
Så är det.
Nu ska jag sluta drabbla och återgå till att plugga.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Åååå...jag saknar dej också, och jag vet precis vad du menar med det där att sakna sverige ibland, det kan komma helt oväntat, nånting som påminner om nåt svenskt bara så är man där. Nåt som gör mej ännu mer kluven är att samma sak dessutom händer för mej med London ibland. Jag kan komma att tänka på nånting, eller nämna nåt (typ brunch-smoothies på Acoustic på helgerna) och så är det kört! Gud vad jag skulle vilja komma och hälsa på er snart... är så lack på att biljetterna är så dyra över påsk, nu när ryanair har börjat flyga lonond-madrid och allt, och dessutom är jag ledig i 5 dar och danni måste jobba, jag kommer vara sjukt uttråkad! Kram på dej
ÅÅh nej Anna vad trist att du inte kan komma - det vore så kul att ses. Är alla biljetter jättedyra? Snyft
Post a Comment