jag är så otroligt berörd

OH MY GOD, jag kom precis hem från teatern som jag berättade om tidigare, A Memory, A Monlogue, A Rant and A Prayer och jag är så otroligt imponerad och inspirerad av showen. Den är helt fantastiskt, både jag och Elliot (samt större delen av publiken) satt stilla i våra stolar efteråt och kunde inte röra oss, och inte säga så mycket heller. So, so, SO moving.
Ni får ursäkta mig men det kommer nog att bli en hel del svengelska i detta inlägg- bästa sättet jag kan uttrycka mig på!
A Memory, A Monologue, A Rant and A Prayer är baserat på olika människors livshistorier, det handlar om våldtäkt, misshandel, att vara man och komma från en familj där både mamman och alla systrar har råkat ut för sexuella övergrepp. Dessa historier har alla hänt på riktigt och bär ett otroligt budskap. Ett budskap om att äga sin kropp, äga sin vilja och alltid slåss tillbaka. Ett budskap om hur vi kan göra en förändring i den värld vi lever i.
Ni får gå och se teatern själva, jag tänker inte säga något annat än att det är det bästa jag har sett på flera år, och nej - jag säger inte det bara för att min bästa vän är regissören!

Jag vet inte var jag ska börja, men jag känner mig så otroligt inspirerad efter detta att jag måste göra något, skriva något - försöka föra något slags budskap. En inpiration till att göra något för att bekämpa våld mot kvinnor.
Saken är att man kan välja att blunda. Vissla en liten trudelutt och låtsas om som att man inte vet. Att man inte har en aning om vad som sker ute i världen.
Men efter allt jag har fått höra så känner jag ett ansvar. Att ansvar att inte blunda och faktiskt erkänna, att jag har ett ansvar i denna värld, för jag är en medmänniska. Jag kan inte längre låtsas om som att dessa allvarliga problem som dödar kvinnor och flickor varje dag, inget har med mig att göra.
Tough shit, it has. Inte för att jag är kvinna. Inte för att jag tror att jag har större chans att göra någon skillnad än någon annan. Jag har ett ansvar för att jag lever och är människa. Så enkelt är det, för mig i alla fall.

Så var ska vi börja? Jag tror att ett utav de större problemen utav många är att vi inte pratar om det. Jag menar orden är ju smutsiga till att börja med, våldtäkt, vagina, könsstympning....åh det är ju så tabubelagt och skamfullt så många vågar knappt säga orden.
För att inte tala om alla kvinnor och tjejer som har någon gång blivit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Det är en sådan jäkla skam att ingen vågar prata om det, och jag förstår varför - man skäms, man känner sig smutsig och värdelös. Det var ju ingenting man hade planerat direkt, att man skulle hamna i ett förhållande fyllt med slag och förtryck. Eller bli våldtagen - men HEY, it can happen to all of us, remember!

Så, jag börjar här. Jag ignorerar ner mitt ego, min stolthet, min skörbara sida av mig själv, min blygsamhet och berättar för er alla
I AM A SURVIVOR OF A DOMESTIC ABUSIVE RELATIONSHIP
Jag skiter fullständigt i om någon som läser detta känner mig privat och inte visste. Må du komma från mina hemtrakter, det spelar ingen roll. För tillfället bryr jag mig mer om att försöka göra en skillnad än att skämmas lite grann för min historia.
Jag bodde tillsammans med min sambo i fyra år. Det var fyra år av hårda slag, hot och förtryck. Fyra år som bröt ner mig totalt.
Jag gick aldrig vid första slaget, för det var redan för sent. Det psykiska förtrycket hade börjat långt innan - jag hade klivit på en rollercoaster som jag inte hade någon slags kontroll över.
Till slut efter fyra år lyckades jag ta mig ur förhållandet. Däremot tog det några år till att bygga upp allt det som jag hade låtit den mannen förstöra inom mig. Respekt för mig själv och min kropp, självkänsla, att våga lita på människor...allt, allt, allt har jag fått börja bygga upp igen. Och det jobbar jag fortfarande på, varje dag som går.
Det var tre år sedan jag gick i från den mannen nu. Min egen personliga historia och allt som hände under de fyra åren gör inte längre ont. Jag känner ingen ilska, ingen smärta och ingen skam. Jag vet att det som hände mig kan hända alla (you better believe it!) och jag har gått vidare.
Det jag känner nu är att jag sitter på en otrolig kunskap och erfarenhet som jag vill dela med mig av. Jag borde på något sätt kunna hjälpa andra tjejer som är eller har varit i liknande situationer - jag är inte rädd för att berätta om det jag har varit med om, om det kan vara till hjälp till andra. På något vis borde man också kunna arbeta förebyggande.
Var ska man börja? Inte vet jag, men en sak vet jag, att jag vill göra en skillnad.

Sofia x

Maila om du har ngt att säga om detta inlägg (missionsparkle@googlemail.com)